Spelet bakom London Pride och festivalens parad

Pride Londons höjdpunkt äger rum idag, lördag 30 juni, men det är förstås endast kulmen på en vecka av kultur, politik, sport och partaj. Till skillnad från sin systerfestival i Stockholm satsar inte Pride London på någon central samlingsplats à la Prideparken under festivalveckan. Istället är det paraden med efterföljande utomhusgala och gatufest som är den stora publika händelse andra Londonbor och turister ser av Pride.

På grund av de bomber som hittades av polisen på bl a Piccadilly Circus igår och förrgår har det in i det sista varit oklart om den paradväg som pridegeneralen Jason Pollock kämpat så för skulle kunna bli av. Men på Pride Londons hemsida står idag följande meddelande att läsa:

”See You There!
Despite a few rumours, it’s full steam ahead for the biggest Pride London ever today…

As you will have seen, there are some secruity problems in Central London this weekend. However the Pride London team have had a number of meetings with the Metropolitan Police and other security professionals, and will continue to do so throughout the day. Extra security measures have been put in place, and we are confident that the event will go ahead as planned. Do remember to be vigilant and report anything suspicious to a police officer or member of our security team – but that is something you should always do it any big city!

And if you need any more reason to come to Pride London today. That ICON and legend Armistead Maupin has confirmed he will be speaking on the Main Stage today. We also hope to bring you some senior speakers from the new cabinet.”

Pride påpekar alltså att bomberna inte är riktade mot Pride, ett kanske kan tyckas överflödigt påpekande men det är trots allt inte så särskilt många år sedan en spikbomb exploderade inne på gaypuben Admiral Duncan’s på böggatan Old Compton Street (t-bana Leicester Square).

Då Sylvester träffade Pride London’s chief executive Jason Pollock tidigare i våras berättade han om de toppar och dalar festivalen varit med om genom åren. Under en period under 90-talet var Londons pridefestival känd för att gå i konkurs efter varje sommar bara för att uppstå igen i ny form året efter. En ständig följetong var också myndigheternas ovilja att låta prideparaden tåga genom de centrala delarna av stan eller få en centralt belägen park att hålla den efterföljande galan i. Allt detta har förändrats med åren, berättar Jason, men det har inte varit lätt.

- Dels är det [den gayvänlige] borgmästaren Ken Livingstones förtjänst, berättar Jason över en lunch på klassiska gaycaféet First Out alldeles vid Centre Point i West End, bara över gatan från stora glam- och popklubben G.A.Y (t-bana Tottenham court road). Men vi har också fått Westminster Council att samarbeta genom hårt lobbyingarbete. Jag siktade in mig på de politiker och tjänstemän som jag vet är bögar och samlade dem till ett möte där jag förklarade att deras samarbete gör en stor skillnad för oss och att vi räknar med deras stöd.

En annan viktig faktor är den extreme makeover som de konservativa, Tories, har gått igenom under ledaren David Cameron. Precis som Reinfeldts moderater i Sverige har det tidigare så reaktionära [vad gäller gayrättigheter] konservativa partiet satsat på att framstå som moderna och toleranta och då har plötsligt stöd till gayevenemang blivit en cool grej för Tories att visa upp. Därmed har även de hårdaste motståndarna inom the Council [kommunen] förvandlats till bundsförvanter.

- Målet i år har varit att få behålla samma fantastiska paradväg som vi hade under Europride 2006, förklarar Jason och smuttar på sitt vita vin. Då fick vi tåga över Oxford Street, nedför Regent street och Piccadilly Circus och sluta på Trafalgar square. Och efter hårt arbete fick vi grönt ljus! Att politikerna har insett att Europride drog in pengar till staden har förstås spelat in.

Andra Sylvester talar med i London menar att bombdådet mot Admiral Duncan’s, då självaste prins Charles gick ut och uttryckte sitt stöd för Londons gaycommunity och fanns på plats i gaystadsdelen Soho bidragit till att politikernas inställning ändrats. London har länge varit Europas mesta gayhuvudstad och under 2000-talet har myndigheterna äntligen insett värdet av det.

Det här är ett utdag ur en artikel på Sylvester.se som publicerades idag lördag 30 juni:

http://www.sylvester.se/content/article.asp?itemid=3485

Tack till Anna Streatfeild, I love you

Efterspel: nu på kvällen meddelas att Glasgows flygplats hålls stängd på obestämd framtid efter att två män kraschat en bil in i avgångshallen. En attack sägs det. Och nattklubbar varnas för bilbomber. Scary men man får ändå känslan av att är det några som kommer att klara att leva med detta är det de stoiska britterna. Det är liksom under press de är som allra bäst.

Transsweden: Ebba Sparre

Med tanke på att såväl Dexo som Micke lagt ut komprometterande bilder på sitt transiga förflutna vill jag bara säga BAH, dubbelt BAH! You got nothing on me, boys!

Foto: Thomas Ökvist

Jag kan säga att jag siktade på en blandning av min egen farmor (blev väldigt lik) och Hyacinth Bucket.

The light at the end of the world – Erasure

Triviaquiz längst ner i inlägget!

Kanske är det Erasures bästa albumtitel sedan The Innocents, men det är inte deras bästa album sedan 1988. Däremot en förvånansvärd energifylld comeback. Eller någon comeback rör det sig förstås inte om, eftersom det bara är två år sedan förra albumet ”Nightbird”. Tar man duons produktionstakt med i beräkningen är det faktiskt snabbt jobbat. Nightbird var i sig en vuxnare och vackrare samling låtar och föll mig mer i smaken än ”The light..” Men så hör jag också till dem som aldrig ansett att Erasures snabba låtar är de bästa. I själva verket har de en tendens att bli sjukt osvängiga då BPM-talet blir för högt (hejsan Run to the sun). Så för mig som alltid tyckt att Take me back, Waiting for the day, Home, Hallowed ground och andra midtempolåtar hört till gruppens bästa var det lättsamma lunkandet på Nightbird som balsam för själen.

Med det sagt, gruppen har alltid kunnat klämma ur sig bra snabbisar också (hej Chorus, Fingers and thumbs, Hideaway, Reunion, A little respect). Och några såna är det med på nya albumet också. De två första låtarna, Sunday girl och I could fall in love with you (båda singlar) är förstås de som sticker ut. I själva verket är I could fall in love with you en av de bästa låtar de släppt på 17 år. Sunday girl har en charmerande stöld från ABBAs ”Under attack” som man genast förlåter med tanke på historien.

Men ”The light” är inte utan problem. Det är många helt hysteriskt snabba och skräniga låtar som mer är ”La gloria” eller ”2,000 miles” än något annat, och det är inte något bra i mina öron. Ett undantag är den skränigaste av dem alla, ”Sucker for love” som är überkitschig hiNRGdisco med gospelkörer som är så over the top att det inte går att inte smälta. ”Fly away” är lite mer avslappnad och rätt trevlig, men en bagatell.

Sen är det en massa halvokej låtar, samtliga bättre än bandets produktion 1997-2001 men de hade alla varit besvikelser på album från Erasures storhetstid. Produktionen är det inget som helst fel på, men melodierna har man hört förut, fast bättre.

Och det är så jag bedömer dessa mina allra största musikhjältar genom tiderna när de släpper något nytt: skulle den här låten platsa på ett av de tidiga albumen? Med ”The light…” kan jag tyvärr bara svara ja i hälften av fallen. Och Andy låter lite forcerad då han sjunger, vilket är underligt. Det behöver han inte göra.

Andy, ja. Andy Bell var min stora förebild som ung, och min första popstjärnecrush (jag vägrar att räkna Limahl bland de seriösa crusherna..). Erasure har följt mig genom åren, genom vått och torrt. Jag har stärkt mig med Erasure när jag ska fråga chans och när jag ska göra slut. Jag har lyssnat på dem i djupaste sorg och största glädje. Kalla det tonårsnostalgi om ni vill. Det är helt okej med mig.

Bilden är från vilket album? Och vilka har gjort bilden?

Konst med bidrottningen från La cage aux folles 2

Jag köpte en gulrandig tröja i Århus [Aarhus] för att bli sexig och snygg, men eftersom jag ätit så mycket och tränat så lite i Afrika ser jag mest ut som fjollan i amerikanska La Cage Aux Folles 2,  när han klär ut sig till bidrottning. 

Hur som helst är AROS (Århus konstmuseum) faktiskt väl värt ett besök. Mest spektakulär är förstås skulpturen på bilden. Den är ”Life like” i ordets rätta bemärkelse. Varje liten detalj på pojken ser ut som den skulle göra på en riktig kille, men förstås i gargantuiskt format. Han sitter där, skrämd? skäms han?, i hörnet i en jättetrapphall och blir därför i sammanhanget mycket liten, trots sin storlek. Fann den säkert så fascinerande eftersom jag definitivt har en liten pojke inom mig som ibland känner sig som den här pojken. Skulpturen heter boy av Ron Mueck och är fem meter hög.

Annars gillade jag De Nio Rum, i källaren. Ljud- och ljusinstallationer av nio konstnärer i nio rum. Skrämmande bitvis, kul bitvis.

Århus är en charmerande stad. Sliten industristad och modern storstad samtidigt. Lite som Manchester möter ett idealiserat Göteborg.

Botgörarne – minns ni Qattmimsans Queermanualer?

Vi skola göra bot i de ensamma skogarna.
Vi skola tända enstaka ljus över hedarna.
Vi skola resa oss – en efter en.
När en gång vi likna varandra som syskon
i kraft och förnämhet -
då gå vi till folket.

(Edith Södergran)

På tal om arga bögar: Dikten här ovanför läste jag första gången på den märkliga och arga Queermanualerna, en site gjord av två riktigt engagerade bögar som skulle få upphovsmännen till boken Bögjävlar att framstå som Kindergartenungar om de någonsin möttes i en celebrity death match. Manualernas författare kallade sig för Qattmimsan: en märklig varelse som var en symbios av de två olika upphovsmännen, Qatten och Mimesis (deras irc-namn). Queermanualerna var  militant queera och förespråkade att vi som är bögar har en plikt att inte hemfalla åt heteronormativitet. Hellre då som i Södergrans dikt helt avskärma oss från samhället och sedan återvända dit i kraft och förnämhet.

Queermanualerna agerade i samma andra som queermanifestet i New York: våra liv är i fara om vi assimilerar oss. Det är vår plikt att vara fjolliga, skräniga och antihetero. Vi ska inte eftersträva att få gifta oss. Eftersom de var manualer fanns det förstås instruktioner om hur vi kan leva våra liv queer. Alltid med en surrealistisk twist. Jag minns t ex datorljuden man kunde ladda ner: Ljudet av tjejer som sjöng ”Goooing to the chapel and we’re, goooonna get maaaarrieeed..” följt av maskingevärssalvor.

Bara några få fragment av Queermanualerna finns kvar på http://www.qatten.com/qm.html
Bland annat ett utdrag från irc-chatten #gay.se som var ett gaycommunity innan det fanns gaycommunities på webben. Det var där Qatten och Mimsan smälte ihop till Qattmimsan (undertecknad är också med, som ”Robin1″). Datumet var 970627. Citat: ”

Qattmimsa: Vem tycker ni är gosigast, Peter Jöback eller Ulrike Meinhof????

Minnet av Queermanualerna bör leva kvar, så här i Bögjävlartider.

Tor Billgren, Malte med flera säger en del bra om Bögjävlar

Och det gör det med måttfullhet och klarhet i tanken:

http://antigayretorik.blogspot.com/2007/06/recension-av-bgjvlar.html

Är bögjävlarna the only gays in the village?

Som redan Micke [och tydligen Dexo, se kommentar från Micke nedan] har skrivit är boken Bögjävlar inte så mycket en bok som det är en samling enskilda artiklar av en typ som regelbundet borde publiceras i svensk gaypress. Var och en för sig är de utmärkta och skulle inte kunnat förekomma i QX och förmodligen heller inte i Kom ut som den tidningen ser ut idag. (I Sylvester eller Straight då det begav sig, kanske, men på den tiden var just de här killarna uppenbarligen inte redo än, och kanske var behovet inte heller så skriande stort av arga bitterbögar). I Zon? Möjligen, Roger?

Men ska man ”recensera” Bögjävlar bör man göra det utifrån helheten och anta att meningen har varit att summan av artiklarna i antologin tillsammans ska utgöra något mer än de enskilda delarna. Och det är nånstans där det blir lite problematiskt, dock icke alls av de anledningar som en del bögkritiker siktat in sig på, som kritiken av Pride eller hånandet av vaxade bröstkorgar. Pride ÄR ur ett kulturellt perpektiv – precis som de skriver i Bögjävlarbloggen – en mycket smalare tillställning än releasefesten för Bögjävlarboken. Konformismen är total i den mening att den glittriga mainstreamgaykulturen har total hegemoni. Att Håkan Lidbo och Andreas Tilliander får spela skivor på dansbanan i pauserna mellan schlagernumren är inte ett tecken på att Pride innehåller mångfald, snarare bekräftar det att Prideledningen inte förstått kritiken som riktas mot festivalen. Pride är som amerikanska TV-serier på 60-talet där det alltid fanns en ”samvetsneger” med, eller kanske som de är just nu då det ofta är en ”samvetsbög” med utan att status quo utmanas för fem öre. I TV-seriernas fall är det förstås den vita kulturen (samvetsnegern) och strejta kulturen (bögen) som inte utmanas. I Prides fall är det den svenska, kommersiella och antiintellektuella ”HBT”-kulturen.

På samma sätt missar bögkritikerna som tror att schlagerhatet driver Bögjävlarna helt poängen. Och kom igen, 1000 killar som alla har bar överkropp och samma typ av lågt skurna jeans dansandes till exakt likadana houselåtar vecka efter vecka (dvs internationell medelklassbögkultur) ÄR ganska corny och man måste kunna få håna det lite grann även om man själv kanske springer på såna ställen då och då (som Daniel Björk i sin text så ångestladdad skriver om).

Kritiken från böghåll av boken har helt enkelt hållit en ganska låg kvalitet.

Vad jag saknar är delar av analysen. Var är klassperspektivet, t ex? Det nämns så vitt jag kan se vid ett par ställen i förbigående, bl a för att beskriva just partaj med bar överkropp och house som ett övre medelklassfenomen. Men schlager som arbetarklasskultur – vilket det självklart är – tycks vara osynligt för de akademiska medelklassförfattarna. Det talas mycket om maktstrukturer i boken och på bloggen, men att författarna själva befinner sig över schlagerälskarna i klassmaktstrukturen går dem själva förbi. Bögjävlars utgångspunkt är nämligen elitistisk och akademisk (vilket är HELT okej med mig, men då bör man kanske diskutera just den saken). Pride- och schlagerrörelsen i Sverige är folklig på samma sätt som Stefan & Krister, Allsång på Skansen, Markoolio och Måns Zelmerlöv. Man kan beklaga att bögar genom sitt utanförskap inte blivit ”ennobled” och tillbringat sina ensamma ungdomsår med att läsa Foucault och Proust, men det gör heller inte de flesta andra olyckliga ungdomar som inte kommer från en intellektuell bakgrund. Bögjävlarna befinner sig i en socialgrupp (intellektuell medelklass) varifrån det verkar vara svårt att få syn på andra socialgrupper.

Vad jag också saknar i Bögjävlar är en klar definition av vad som egentligen kan sägas utgöra just bögkulturen. Den defintion som mest förekommer i boken är ”bögkulturen som den syns i strejt media och QX”, men skulle någon få för sig att definiera strejt kultur utifrån vad som syns i DN, SvD och (för att ta en stor strejt månadstidning) Vecko-Revyn? Det snackas också mycket om Lino i boken, och Pride – dvs ställen i Stockholm speciellt avsedda för enbart homosexuella. Men alla bögar, speciellt yngre, som föredrar att mingla på andra klubbar och därmed sätter sin tydliga prägel på dem, är inte de en del av en bögkultur också? Är inte Rufus Wainwright bögkultur likagärna som Kikki Danielsson är det? Är inte Makode lika mycket bögkultur som Lino-Bernhard? Är inte Bögjävlarna själva, i alla de former de varje månad syns i svenska medier som INTE är helt gay, bögkultur?

Vi är i själva verket väldigt många, inklusive författarna, som tröttnat på just ghettot och utvidgat våra cirklar. Vi verkar och påverkar utanför just HBT-världen, men sätter samtidigt vårt avtryck på andra bögar och även på strejta. Vi tillför något till bögidentiteten genom att göra det. Men enligt den definitionen som används i Bögjävlar har vi då samtidigt halkat utanför ”bögkulturen” och bidrar inte på något sätt till att utveckla den. Med den definitionen är bögkulturen förstås dömd att döden dö, då allt som sker utanför ghettot per definition inte får räknas med. Stackars Rufus W hade alltså varit tvungen att uppträda på Pride för att få bli bögkultur. Och Kristoffer Poppius, Sveriges bäste bögskribent, kan förstås bara drömma om att få bli en del av den kultur han så hett drömmer om.

En tredje brist i analysen är att författarna hela tiden efterlyser Bögens rätt att bara vara man utan att definiera sig utifrån att han inte är strejt, samtidigt som de resonerar utifrån Bögen som ett unikum. Var är manlighets- och mansrollsanalysen? Det snackas mycket om strejta män i boken, men paradoxalt då bara uifrån exakt samma perspektiv som man säger sig vilja komma bort ifrån. Strejta män i grupp har ungefär samma gruppdynamik som homosexuella män i grupp. Mansrollen är i gungning för alla sexuella identiteter vilket får en del män att fly in i stereotypernas sköna värld.

Man kan beklaga att bögar inte kommit längre, men att beskriva deras problem med manligheten som något unikt samtidigt som man inte ens problematiserar de strejta grabbarna (som alla vet har massa skit att ta itu med) blir helt enkelt inte… komplett.

Till sist anser jag att perspektivet är för kort. Det är väldigt mycket nu, nu, nu. Ska man prata om västerländsk kultur och identitet väljer man förmodligen inte att snacka om enbart vad som hänt i Sverige sedan år 2000. 80-talet, 70-talet och 60-talet skulle nog få vara med. Man måste nog få göra det även om man snackar bögar. Och om man tar med i beräkningen att bögar är en liten grupp med lika varierad bakgrund som alla andra, kan man nog räkna med att en Bengt Martin, Jonas Gardell eller för den delen Tomas Hemstad och Petter Wallenberg, bara kommer fram ibland.

Med allt detta sagt: Bögjävlar har många poänger, och flera av artiklarna når fram till kärnan eller kärnorna i vad som är skevt i bögars självbild och kollektiva beteende idag, 2007. Roger Wilsons artikel är lysande och jag önskar att den skulle kunna funka som en väckarklocka för de bögar som tror att vår historia inte betyder något. Daniel Björk skriver sin förmodligen bästa text någonsin (som jag har läst) eftersom han lämnar ut sig själv och sin ångest inför sitt eget förminskande av det egna jaget – och samtidigt sätter fingret på vad som saknas i Bögjävlar. Gaska upp er grabbar, så länge ni finns är loppet inte kört. Och ni är också bögkultur. Precis som Dexo, och Åsiktstorped och tusen andra icke infantiliserade killar.

Prison break + Brothers and sisters = sisters in law?

Att Wentworth Miller, snyggingen från Prison Break, är bög har det snackats länge om även om ingen officiell bekräftelse kommit än. Om det är riktigt, riktigt sant vet vi förstås inte. Men nu har Perez Hilton, en av världens mest uppmärksammade skvallertanter, en källa som hävdar att han identifierat Wentworths pojkvän. Det ska vara skådespelarkollegan
Luke McFarlane, aktuell i Sverige i serien Brothers and Sisters.

Luke är född 1980 och spelar bögen Scotty Wandell i Brothers and sisters. Rollfiguren har ett förhållande med en av bröderna i serien. Han kommer också att vara med i miniserien Iron Road som håller på att filmas just nu.

Wentworth Miller, eller Wentworth Earl Miller III som är hans fullständiga namn, är född 2 juni 1972 i Chipping Norton, Oxfordshire. Han är främst känd för rollen som Michael Scofield i TV-serien Prison Break. Serien är nu uppe i sin andra säsong. Han har medverkat i Buffy och vampyrerna i avsnitt 20 ”Go fish” under andra säsongen i rollen som Gage Petronzi samt gästspelat i Cityakuten. Han har även medverkat i ”The Human Stain”, en långfilm från 2003 där han spelade den unge Coleman Silk, en film vari bl.a Anthony Hopkins och Nicole Kidman också medverkade. Allt detta enligt Wikipedia.

Perez säger:

– Wentworth och Luke har i hemlighet dejtat i nästan sex månader nu, säger en källa nära paret.
– De har hållit tyst om sitt förhållande för att Wentworth inte har kommit ut ur garderoben än.
Enligt samma källa pratar paret om att flytta ihop.
– De tillbringar mycket tid hemma hos varandra. Wentworth har varit ganska så tillbakadragen sedan han blev känd och han har blivit ännu mer tillsluten sedan han träffade Luke.

Sant eller inte? Man kan ju alltid hoppas!

Artikeln hämtade jag från http://www.sylvester.se där jag publicerade tidigare idag

Technolust: iPhone

På fredag kommer den, i USA. Jag blir galen av habegär. Kolla in reklamfilmerna:

http://www.apple.com/iphone/ads/ad4/

En enkel lösning på problemet med våldsamma män

 Förutsättning: vissa män är väldigt våldsamma, mot andra män och mot kvinnor.

Följ med i den här tankekedjan:

1. Vissa vuxna män är våldsamma och beteendet har antagligen grundlagts i tidiga år
2. För att undvika våldsamhet i vuxen ålder måste man uppfostra pojkar så att de inte tar till nävarna som vuxna
3. Idag har betydligt fler kvinnor än män ansvaret för barns uppfostran, och ser vi på punkt 1 och 2 ovan inser vi att det inte verkar vara en särskilt bra idé att överlåta ansvaret för barnuppfostran på kvinnorna. De uppfostrar våldsverkare!
4. Är det inte därför dags att vi för allas vår skull fråntar kvinnor ansvaret för barnuppfostran och låter männen ta hand om barnen?

Ett helt vattentätt resonemang, eller?