Dead Diana

Tio år sen är det visst idag sen sessan Diana dog. Jag minns framför allt att jag hade ett gammalt ex från USA på besök i Stockholm och att han drabbades av någon sorts märklig sentimentalitetsattack och nästan grät. Om han nu inte faktiskt gjorde det. Jag tyckte att det var så konstigt. Sen grät visst hela världen.

Har aldrig lyckats känna något inför Dianas död. Ingenting. Gör det mig till en hård människa (som exet sa till mig den där sommaren 1997)? Elton John som sjöng ”Goodbye England’s rose” på hennes begravning var bara .. platt. Men alla andra grinade och jämrade sig. Är det något fel på mig?

Däremot var det en väldigt kul performande under Europride 1998 på en av Münchenbryggerietfesterna. Dead Diana hette den och det var nån hysterisk brittisk kvinna som kom in med tiara och påsminkat sår över halsen och bildäckmönster på klänningen. Hon skrek och skrek, precis då alla bögar bara ville dansa och vara glada. Tack för det, Dead Diana!

PS: Kvinnan som skrek och skrek heter tydligen Kate Pendry och har nu kört sin show i tio år! Mer info kommer snart på www.deaddiana.com och hon sätter nu åter upp showen i Oslo. En resumé för Kate Pendry hittar du här.

Äntligen!

Vi har varit så bekymrade, Danish_stud och jag. Följt dramat vecka för vecka, år för år,  och med sorg noterat Hennes kyla trots Hans desperata vädjanden om dialog och fred. Vid många tillfällen har vi fruktat att de båda titanerna aldrig skulle mötas i sin stjärnhimmel utan att de som i en grekisk tragedi var dömda att för evigt vara åtskilda.

Men så kom öppningen – en glimt i mörkret. En kväll kom Hon dit, till Honom. Satt med Honom och tillät sig att le och konversera. Ödet, det måste vara ödet, som från sitt kalla berg beslutat sig att skicka en smula ödmjukhet ner till de tidigare så bittra motståndarna.

Och nu får vi det så bekräftat: Oprah inte bara kom till Lettermans show, nu bjuder hon honom dessutom in till sitt program. Halleluja!

I Norrköping

Tillbringar dagen i Louis De Geer konsert och kongress (dessa långa namn, samma som Uppsala konsert och kongress i gamla hemstaden Uppsala. Fast jag tycker Uppsalas konserthus är vassare på utsidan – insidan på uppsalahuset har jag inte sett än). Fantastiskt ställe, det här. Samma arkitekt som Göteborgsoperan, meddelar mamma per telefon. Älskar vattenfallet utanför fönstret. Norrköping är för övrigt en väldigt trevlig stad.

Jag är här och jobbar med Nordiska musikdagar, som börjar idag och pågår till lördag. Modern nordisk konstmusik för hela slanten. Om du inte kommer iväg till Norrköping kan du alltid lyssna på P2 som sänder direkt vid två tillfällen i veckan (torsdag 19:30 och fredag kl 12:00)

Läs mer om Nordiska musikdagar:
http://www.nordiskamusikdagar.se

Webbplasten för festivalen är det visst jag som gjort.

Wissman forevah

Han är då för söt, lintotten som satte nytt svenskt rekord i kvalet på 400 meter i Osaka igår. Har alltid varit lite svag för blonda killar, och gillar de att träna i bar överkropp skadar det förstås inte heller.

 Men vad gör han på bilden egentligen? Är det ett brett leende på hans läppar eller biter han i kudden, så att säga? Hö, hö, hö..

Missa inte den här nya radioserien

Konstmusik komponerad på homoerotik och lesbiska passioner. Phinot i giljotinen. Corelli & Händel som Orfeus. Landowska och Boulanger i svatsjukedrama. Tjajkovskij och Saint-Saëns i svandun. Ravel i garderoben och Poulenc kommer ut. Ethel Smyth älskar symaskinsprinsessan. Horowitz’ piller hjälper inte. Blitzstein och Vivier mördas. Oliveros rädd, lyssnar djupt. Meredith Monk ropar. Musikprofessor kränkt. Sopran tystnar. Musiklexikon censurerar. Thomas Adès gift.

Den alltid lika fantastiska Birgitta Tollan gör med andra ord en ny serie i P2 som startar på måndag 27 augusti kl 12:30. Serien heter Det osynligas piano och går även att lyssna på via webben i efterhand. Serien handlar uteslutande om homo- och bisexualitet i konstmusikens värld. Nåt som Birgitta själv berättade för mig brukar ignoreras eller sopas under mattan. Hon uttrycker sig alltid väl men jag gillar speciellt det här citatet från RFSLs hemsida:

- Man säger ibland att han eller hon vigde sitt liv åt musiken. Då kan du ana ugglor i mossen och ge dig sjutton på att personen ifråga ägnade sig åt samkönad passion och erotik.

Pojkarna på bilden är dels en ung Franz Schubert ovan, dels den nutide tonsättaren R. Timothy Brady, vars opera Edalat Square nyligen hade premiär i Atlanta, USA. En opera om två tonårsgrabbar som 2005 avrättas i Iran för att de älskade män. Sedan den iranska revolutionen 1979 har ca 4 000 människor avrättats I Iran p g a lavaat, sex mellan män.

Vi böghoror från Bahnhof Zoo

Micke listar sina bästa bögsexscener från film och eftersom en sån lista länge har saknats i den folkpartistiska kulturkanon känner jag att jag måste bidra. Utgångspunkten är så vitt jag förstår att det inte ska vara gay porn utan en helt vanlig film. Det är det också på min lista, med undantag för sånt som kan räknas som art house.

1. Medan familjen bankar på i Min sköna tvättomat. Tvättomatägaren och hans vite kompis (Daniel Day-Lewis) bonkar på varandra i kontoret innanför tvättomaten medan den indiska familjen står och bankar på dörren. Såg den med mamma (!) på TV när jag var 15 och innan jag kommit ut inför henne. Trodde jag skulle dö av undertryckt kåtma.
2. Böghora med äcklig gubbe i Vi barn från Bahnhof Zoo. Den stora svekscenen! Vi fick se denna film som en del av vår konfirmationsundervisning. Jag veeet. Meningen var att vi skulle bli avskräckta från att nånsin knarka och den kvinnliga prästen tog oss alla på axeln på väg ut och sa med låg röst: – Ta hand om er nu. Det var dock lite missriktat på 14-årige Henrik som genast uppfylldes av en längtan att få åka till Bahnhof Zoo och har bögsex. Scenen i sig visar inget speciellt. Christiane kommer hem och finner sin pojkvän i säng med en torsk. Men för mig var det en oförglömlig upplevelse av helt andra anledningar än vår präst hade tänkt sig!
3. Självbefläckelse med revolver i Raspberry Reich. Bruce La Bruce! En av terroristerna i Berlin (ständigt denna stad) sitter och onanerar nedanför ett gigantiskt porträtt av Che och suger av sin pistol samtidigt. I långa randiga strumpor. Den här scenen rör sig på så många nivåer samtidigt att man smäller av. Som tur är gör inte pistolen det.
4. Tältscenen i Brokeback Mountain. Samma som på Mickes lista. Våldsamt och desperat. Som så mycket man-till-man-sex är.
5. Förförelsen av Charlie Hunnam i Queer as folk (UK).  Hela första avsnittet om 15-årige Nathans allra första kväll ute i bögsvängen är bara så perfekt. Och vackert. Och tragiskt.

Raspberry reich

Queer as folk-Nathan

Och så levde de i alla sina dagar

Lyckliga? Eller åtminstone inte rosenrasande på varandra? Om man betänker att allt detta hade kunnat undvikas genom att Karl ringde till Stefan redan från början inser man att det sena 00-talets gyllene regel borde vara att inte blogga om sånt du egentligen ska diskutera över telefonen. Å andra sidan, det finns så mycket borden.

Med sådana vänner…

AFA, åh vad kluven jag är inför att de går i pridetåget. I och för sig är det vansinnigt att, som vissa ledarsidor, placera dem i samma fack som fascister eftersom fascismen i sig har ojämlikhet inbyggd i sin ideologi. Det har inte AFA  & co. Men jag vill inte se maskerade människor i Prideparaden. Det är mot allt vad Pride står för. Kan någon klok förklara för mig varför dessa antifascister klär sig i mask, annat än för att skrämmas? Går det bara ut på att injaga skräck i ”fienden” är det för futtigt.

Sen läste jag detta på AFAs hemsida. Retoriken och taktiken med våld är onekligen som hämtad från valfri högerextrem organisation:

 Vad är det med nazisterna och med nazism egentligen? Det måste vara jobbigt. Det är ju så få personer som är icke-socialistiska, icke-feministiska, icke-muslimska, icke-judiska, heterosexuella etniska svenskar – fienden finns ju överallt! Det måste vara jobbigt att vara nazist, och det skall det också vara. Rickard Ekman, den pinsamma ”ledaren” i Stockholm, fick det idag extra jobbigt då han var tvungen att uppsöka sjukhuset. Förhoppningsvis kommer det reaktionära homofob-aset inte våga visa sig vid Pride igen.

Något stinker med det här. Kan AFA stanna hemma nästa år, tack? Eller åtminstone slåss någon annanstans.

Noterar också att de, precis som nynazzarna, hänger ut ”Stureplansprofilerna” på hemsidan, med underförstått hot om våld (igen).

Ni hade chansen att komma undan, varför tog ni den inte?

Kära Bögjävlarna Tomas, Stefan, Petter, Roger och Daniel,

Nu ska jag berätta nåt som jag inte sagt till er förut då jag träffat er i samband med att ni släppte er bok Bögjävlar. Idag är det dock på sin plats. Nej, ni behöver inte vara oroliga – jag ska inte gnälla för att jag inte fick vara med och skriva. Låt mig förklara.

I början av 2000-talet jobbade jag och Tomas på Sylvester.se tillsammans, i högsta grad insyltade i gayvärlden. Daniel (Björk) och Stefan skrev för oss ibland, och Daniel gjorde sig dessutom ett namn genom att skriva bögiga texter i annars strejta tidningar. Stefan skrev för Kom ut också. Roger har alltid haft ett finger med i spelet vad gäller gaymedia, inte minst som en av upphovsmännen till ZON. Kort sagt, vi och många andra med oss var insyltade i gay upp över öronen. En av dessa andra var förstås Karl Andersson, chefredaktör för Straight under några lysande nummer.

Sen kom det så plötsligt en dag då jag tycktes ensam kvar med allt detta gay. Karl pluggade eller nåt och flyttade. Tomas slackade, blev massör och stack till USA. Daniel blev modejournalist på Rodeo. Stefan kulturmänniska och försvann han inte till Polen? Kort sagt, jag satt kvar i mitt gayträsk på Sylvester och var inte så lite avundsjuk på alla er som tagit er samman och lämnat ankdammen. Tänkte att jag måste också vidare, de här killarna har fattat att det här med ”gayvärlden” – som inte ens är en värld utan en mindre småstad – leder ingen vart.  Jag insåg det som Jon Voss måste ha förstått redan 1981: det går fort upp till toppen i gayvärlden men utsikten är inte särskilt imponerande. Kort sagt: jag har varit lite avis på er, Bögjävlar. Och på dig Karl. Ni var The Ones That Got Away.

Döm därför om min stora förvåning när jag i våras fick höra talas om boken Bögjävlar.  Inte för att konstellationen med er som författare i sig är konstig, tvärtom. Ni om några har något att säga i ämnet. Men att det skulle komma just nu, 2007, var för mig helt obegripligt. Det här var ju killarna som lyckades komma undan – varför i hela friden ger de sig frivilligt tillbaka in i den härva av revirpinkande, antiintellektualism, schlager, undertryckt sexualitet, svågerpolitik och neuroser som är bögvärlden?

Jag inser att jag egentligen har projicerat mina egna drömmar om att komma vidare på er, Bögjävlar. Har inte frågat er, men förmodligen hade ni inte samma behov av att komma undan som jag eftersom ni inte som jag suttit fast.  (Och nu, när jag själv inte längre sitter fast utan har lyckats skapa mig en identitet vid sidan av bögträsket känner jag själv inte samma behov av att klippa banden helt. Fast någon bögbok tänker jag aldrig vara med om att skriva, det skulle kännas så 2002. För mig.)

Hoppas ni pallar med att vara med i leken ett tag den här gången och inte ruttnar totalt. Såg att Karl Andersson är sur på er för att han inte fick vara med i boken. Mer principfasta bloggare än jag har redan tagit hans parti. Det är precis en sån här soppa ni får vänja er vid att hamna i om ni ska fortsätta att vara Bögjävlar med hela svenska folket. De riktigt frigjorda, som Åsiktstorped och Dexo, kommer aldrig att tycka att ni går tillräckligt långt, även om en bok med Karl som medförfattare aldrig nått fram till bokdiskarna. För dem är en principfast hållning och 2 läsare bättre. Jag håller inte alls med. Karl hade varit en katastrof för boken Bögjävlar. Inte för att han gillar tonåringar utan för att han inte klarar att snacka om det utan att själv bli förbannad på allt och alla hela tiden. Kalla det en kvalitetsfråga. Karl intar gärna en radikal hållning samtidigt som han gör sig själv till offer. Det hade helt enkelt inte funkat, han hade skymt hela projektet. Så fick jag det sagt.

Igen: hoppas ni orkar.  Jag skulle inte göra det.

Jubel för poliser och stolta päron

Den Gud som ibland påstås hata homosexualitet lät molnen skingras och högsommarvärmen infinna sig lördag 4 augusti då det var dags för Prideparad. Runt 500 000 personer kantade Stockholms gator.

 Förmodligen var det vädret i kombination med att årets Stockholm Pride blivit absurt väl bevakat i tidningarna som gjorde att en rekordpublik stod i mångdubbla led för att titta på paraden i lördags. Paraden i sig bestod av 50 000 deltagare, enligt Pride. Det är också ett nytt rekord.

Årets tema var sport, men inte särskilt många hade anammat detta för sin paradutstyrsel. Riktiga sportare, som Stockholm Snipers, självklart undantagna. I andra länder är det vanligt att deltagarna betraktar paraden som en maskerad men en majoritet av svenska homos går helt enkelt utklädda till sig själva, eller på sin höjd med föreningens eller gruppens t-shirt.  Det fanns förstås färgglada undantag även i år. Ett antal dragqueens och dragkings, och SLMs läder(av)klädda grabbar. RFSL hade allesammans trendriktiga (?) fjäderboor och på Linos float var det tema ”eld” med röda och orange kläder. Alltid lika glada Stockholms Gaykör kom som cheerleaders hela bunten, manliga sådana ska tilläggas.

Stockholm Snipers var ett av de få sportinslagen

Äran att få dagens största jubel tävlade två grupper om: föreningen för Gaypoliser och så Stolta föräldrar till homosexuella barn. Den senare gruppen vann denna fajt på värmen i det jubel som växte längs hela paradvägen då de närmade sig. Frågan vi ställer oss nu är hur många år det dröjer innan vi får se en Stolta barn till homosexuella föräldrar? Många ungar gick eller åkte i paraden även i år, men de flesta av dem är så små att de inte lär kunna texta plakat än på ett tag.

Väderguden log mot oss

Så gott som alla politiska partier fanns representerade i paraden, utom Kristdemokraterna. Fi! hade ett grönt plakat med texten ”Förtryck är en lagsport” – något tvetydigt möjligen. Moderaterna överraskade kanske mest med att spela galopperande näsblodstechno i 145 BPM. Rena moderatrejvet! Annars var musiken precis som vanligt en salig blandning av Cara mia, Go west, I’m Gay och så lite Cara mia igen. Vi noterade också en livs levande sambaorkester utan taktkänsla. Smakfullast i avdelningen musik var utan tvekan Åsa Jinder tillsammans med ett antal spelmanskolleger som vandrade till tonerna av Gärdebylåten. Även drycktillverkaren MER hade bra musik på sin vagn, men Sylvesters paradutsända kunde inte förmå sig att dansa efter ett  läskföretags bil på självaste prideparaden. Vi följde istället traditionsenligt efter Linos lastbil Hornsgatan ner och utförde armrörelserna till YMCA med milimeterprecision. Allt var precis som det ska vara, med andra ord.