10 000 tyska läderbögar

I helgen är det Baltic Battle, SLM Stockholms årliga fetischfest. I år har man dessutom om inte tusentals så i alla fall hundratals läderbögar från hela Europa här på deras AGM (annual general meeting). På lördag är det jättefest i Alvik – där jag är en av tre DJs.

SLM BALTIC BATTLE 29 SEPTEMBER, ALVIK/STOCKHOLM
En stor fest som det ska bli både en viss ära att få spela på, och skitskoj samtidigt förstås. Det är SLM Stockholms extrastora Baltic Battle i höst – som också innefattar inbjudna fetischbögar från hela Europa och USA. Spelar tillsammans med Jörgen Andreasson och Kpaxian. Mer info www.slm.a.se

Gotta löve him!

Minns när han kom som inbjuden föreläsare på Uppsala gaystudenter (FUGS!) som en av representanterna för Föreningen mot Familjefundamentalism. Visst låter det intressant? Det var han och några damer. Vi trodde att det skulle handla om alternativ till kärnfamiljen. Men istället utvecklade det sig till en exposé över damernas upplevelser av sexövergrepp av sina fäder. Mycket skakande, och vi stackars gaystudenter som var rätt så mycket mammas pojkar och flickor satt skräckslagna och visste inte vad vi skulle säga.

Sen efteråt hamnade jag som styrelsens ordförande vid samma bord som Jan Hammarlund. Vi bjöd på en öl. Och jag ställde frågan till Janne: – Och vad gör du för något då?

Janne stirrade på mig med avsmak och väste till de andra kring bordet: – Det måste vara för att han är från landet! [ = Uppsala]

Men när jag ser bilden ovan: gotta löve him!

Robert Jordan och Madeleine L’Engle har gått ur tiden

För en vecka sedan dog Madeleine L’Engle.  Hon var 88. Robert Jordan dog igår. Han var bara 58 och dog av en blodsjukdom, tydligen. Båda författare verkade inom den fantastiska litteraturen, men där upphör likheterna i deras författarskap.

Madeleine L’Engle blev känd framför allt som barnboksförfattare men hon har också skrivit posei, pjäser och fackprosa. Hennes mästerverk heter A wrinkle in time (Ett veck i tiden i svensk översättning) och kom redan 1963. Boken befinner sig någonstans mellan science fiction och fantasy och är en av mina mest oförglömliga läseupplevelser från barndomen (tillsammans med Den långa flykten, som mamma läste för mig då jag var fem).  L’Engle berörde ofta religion eller andlighet på ett oortodoxt sätt, vilket fick kristna grupper i hemlandet USA att svartlista hennes böcker som blasfemiska.  I en Disneyversion av boken 2003 utelämnades alla referenser till kristendomen som en bland många möjliga sätt att förhålla sig.  L’Engle har mycket gemensamt med tyske Michael Ende och dennes bok om Momo (som ni också bör läsa för era barn). Hon hade också en förmåga att teckna komplexa och psykologiskt trovärdiga porträtt av de barn som är huvudpersonerna i hennes romaner. Madeleine L’Engle var helt enkelt en stor författare, som förtjänar mer uppmärksamhet i Sverige.

Robert Jordan däremot är ingen stor författare, om än med en stor produktion. Hans oändliga romanserie The wheel of time representerar allt det sämsta med fantasylitteraturen. Vid sin död arbetade han på den tolfte tegelstenstjocka delen i serien, vilket naturligtvis är åtminstone sex-sju delar för mycket. Jordan började bra, om än konventionellt. Hans huvudperson Rand var intressant i början och då vi för första gången fick resa genom Jordans uppdiktade värld var det åtminstone spännande. Han var en god miljöskildrare. Men den gick det överstyr. Förutom att Jordans kvinnosyn är riktigt unken blev det snabbt uppenbart att han fått slut idéer redan till tredje boken och alla tusentals sidor efter det är bara ett omtugg. De kvinnliga magikerna reser fram och tillbaka genom likadana landskap och intrigerar mot varandra samtidigt som de skvallrar om karlar och provar klänningar. Rand blir galen, så blir han frisk igen, och mår så dåligt, så dåligt. Det tar aldrig slut och ger absolut noll ståpäls. Utan ståpäls är fantasy den tristaste genre du kan tänka dig.  Men nu är det slut, och jag vet att många läsare sörjer att de aldrig kommer att få läsa sista delen. Jordan har massor av fans, även i Sverige. Varför? Hur orkade ni bry er?

Fast jag anar varför många troget genomlidit alla elva delar. En habilt beskriven romanhjälte, som Rand, blir som en vän. Och man överger inte en vän i nöd. Med åren har jag dock blivit mer kräsen och om hjältens författare inte förmår ro sitt projekt i land är det faktiskt författaren som svikit sin skapelse och inte läsaren som trött lägger romanen åt sidan.

Läs Ett veck i tiden. Det gör förresten också Sawyer i flera avsnitt av Lost. Passande litteratur på en inte så öde ö.

Fredrik Wikingssons bror, då?

Hasse Aro fick pris som årets manlige programledare på Årets Kristallengala. Fatta, Hasse Aro! Ernst kom tillbaka, allt är förlåtet… Däremot är Linda Hammar och hennes vänner det självklara valet som årets program. I en annan del av Köping är, precis som de flesta andra program som Lindas brorsa Filip är inblandad i, något av det bästa som gjorts i svensk TV på senare år. De är väldigt lika varandra på många sätt, Filip och Linda. Både till utseendet som till gnistan.

Det är inte utan att man funderar lite kring hur Fredrik Wikingssons utvecklingsstörda bror skulle vara, om han hade någon. Skulle han dominera de andra på boendet, starta nya projekt på ett grymt effektivt sätt och plåga katter bakom uteplatsen?

På tal om Fredrik och Filip så var min vän Frissan på Centralbadet häromdagen och möttes då av Filip Hammar i duschen, flankerad av två mycket välutrustade svarta män. Det var tydligen nån inspelning för TV, sa de. Yeah, right! Är Fredrik medveten om att Filip vänstrar?

Dansa tango med döden

Det är som om det finns förutbestämda danssteg som parterna i rondellhundhistorien dansar efter. En långsam tango, mot okänt mål, men där vi vet att vissa rörelser kommer. Nu har vi kommit fram till det rituella dödshotet och reaktionerna på det. Dramatiken stiger. Det är nu de stora orden plockas fram. Vilks’ presumptive mördare får en bonus om han skulle slaktas som ett lamm. Vidriga bilder dyker upp i min inre biograf. Svaret kommer också blixtsnabbt från västmedia. DN:s patos på ledarplats erkänner plötsligt inga gränser. Efter det rituella dödshotet ska ”goda krafter markera mot dem som hotar det öppna samhället”. Godhet och ondska är vanskliga begrepp som annars brukar användas av mycket religiösa människor, och av såna politiker som George W Bush. Vilka är de här goda krafterna, undrar man. Och exakt vem är det då som är ond? Det säger inte DN.

DN fortsätter med brösttonerna:

”Här handlar det om att försvara det öppna samhället mot dem som med våld vill skicka oss tillbaka till medeltiden.”
- Om det är sant gällde det troligen igår också – våldet från extremisterna uppstod inte för att en svensk blivit hotad utan är förmodligen en starkt bidragande faktor till att Vilks från början gjorde sin teckning. Är inte dödshotet snarare en tragisk men faktiskt logisk följd av läget i världen just nu? Hur kan vi bli förvånade? Vad är annorlunda idag jämfört med igår? 

”Skiljelinjen går inte mellan öst och väst, inte mellan muslimer och kristna, utan mellan tolerans och terror. ”
Hallå DN, Bush ringde och vill ha sitt tal tillbaka! Detta är en snärtig formulering men så grovt förenklad att man baxnar. Jag är den siste att försvara någon form av terrorism (eller våld för den delen) men vi kommer definitivt aldrig att förstå mekanismerna som kopplar ihop ojämlikhet, förtvivlan, radikalisering och terrorvåld om vi använder ondska och godhet som mental snuttefilt så fort allt det hemska kommer och spelar på vår hemmaplan.

Däremot har DN helt rätt i att Reinfeldt gjorde rätt som tog emot ambassadörerna för ett samtal om kulturkrocken.  Det tror jag är viktigare än många fattat.

En annan som har fattat hur protesterna utnyttjar det öppna samhällets svaga punkt – och som redogör nyanserat för sina slutsatser, är professor Per Bauhn. Han skriver bl a så här i SvD:

Yttrandefrihetens fiender vill göra sitt budskap mer lättsmält genom att presentera det som en vädjan om hänsyn. Genom att framställa sig själva som offer lyckas således islamister förvånansvärt ofta att få debatten att handla om hur kränkta de är och inte om deras egen intolerans.

Man utnyttjar den mjuka demokratins inneboende rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande (”alla ska med”) till att flytta fram sina positioner. Men den sekulära demokratin har ingen anledning att be om ursäkt för sin yttrandefrihet.

Leave Britney alone!

Hear, hear! Go go, boy/girl!

Kopplingen mellan Sisters of Mercy, Watchmen och Percy Bysshe Shelley?

Jag är så obildad så jag har inte sett det här förrän nu, då jag läst lite poesi i sommar. Kopplingen är den här dikten:

Ozymandias
I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them on the sand,
Half sunk, a shatter’d visage lies, whose frown
And wrinkled lip and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamp’d on these lifeless things,
The hand that mock’d them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
”My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye mighty, and despair!”
Nothing beside remains: round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare,
The lone and level sands stretch far away.

”Ozymandias” (det grekiska namnet på farao Ramses den store, nittonde dynastin) är alltså en egyptofil superhjälte i Alan Moors Watchmen.

Och sista raden The lone and level sands stretch far away är självklart med i Sisters of Mercys Dominion/Mother Russia. Detta har jag vetat hur länge som helst, men har inte gjort kopplingen förrän alldeles nyss. Duh.

Nu är inte Andrew Eldritch någon Shelley direkt, men jag har alltid gillat just den textraden, den är så pregnant. Detta är alltså förklaringen, den är snodd rakt av. Frågan är nu om även följande rader kommer från någon romantisk poet?

Theres a lighthouse in the middle of Prussia
A white house in a red square
Im living in films for the sake of Russia
A kino runner for the DDR
And the fifty-two daughters of the revolution
Turn the gold to chrome
Gift…nothing to lose
Stuck inside of Memphis with the mobile home.

Notera Memphis som kan ligga i Egypten eller Tennessee [not: hur fan stavas denna delstat?] Referensen till Memphis är hämtad från Bob Dylan, men i sammanhanget med den egyptiske farao blir det en komisk effekt: farao i mitten av sin pyramid ligger inte i en sarkofag utan i en husvagn.
Notera också att DDR uttalas på tyska ovan för att det ska rimma på Red Square. Älska goter.

Jane/Angela R.I.P

Min och många andras favoritbitach, alla kategorier, har gått bort. Jane Wyman kommer för mig alltid att vara Angela Channing i Falcon Crest. ”She was at least 90″ skriver amerikanska tidningar. Självklart ska man inte veta exakt!

Wyman är i Sverige annars mest känd för att ha varit gift med Ronald Reagan. Hon vann också en Oscar 1948 för sin roll som döv kvinna i filmen Johnny Belinda. Hon började dock karriären på 30-talet  som ”third from the right in the front row of the chorus”. Sen blev hon b-filmsaktris med roller som Hollywoodkrönikören Hedda Hopper beskrev som ”brassy dames whose most incisive piece of repartee was, ‘Oh, yeah?’”. I och med filmerna The Lost Weekend (1945, vann Oscar för Bästa film) och The Yearling (1946, Wyman fick en Oscarsnominering för bästa skådespelerska) tog hon klivet över till karaktärsrollerna. Hon har filmat med Capra, Hitchcock och många andra – och blivit Oscarsnominerad ytterligare två gånger. Sin sista långfilm gjorde hon 1969. Falcon Crest, denna mest ostiga (och bästa) av de lyxiga TV-såporna på 80-talet,  gick från 1981-1990. I den var hon iskall, hänsynslös och familjekär. Allt med ett Mona Lisaleende på läpparna. Sån vill jag också bli då jag blir en gammal dam.

TV-doktorn och plastikkirurgen

Appropå inget alls hittade jag ett gammalt utkast till annons för Sylvester.se och Sylvia.se, från våren 2003. Vi skulle göra om siterna och köpte en helsida i QX och en i Kom ut. Min idé var att vi givit siterna en ”ansiktslyftning” och därför skulle använda en bild på Carl Troilius, plastikkirurg i Malmö och känd som TV-läkaren. Vi fick högupplösta bilder från Kanal 5 (där hans program gick) eftersom Femman har humor. Men då vi frågade Carl Troilius själv fick vi blankt nej.

Boy, är jag glad för det just idag. Nugde, nudge.

Ber om ursäkt för kvaliteten på bilden. Originalutkastet fanns i en dator som blev stulen.

Mus och gässling

Fy fabian vad Ryan Gosling växt till sig. Som gammal Xenafanatiker tittade jag förstås med ett öga på Young Hercules men såg knappast någon framtid som seriös skådespelare för den unge huvudrollsinnehavaren. Men i halvsnygga Fractures sopar han fullständigt banan med Anthony Hopkins. Det är något beslöjat över Gosling, något under ytan, på samma sätt som just ovan nämnda Hopkins brukade vara bra på innan han blev en parodi på sig själv.

Gosling är förstås också en av generationen A-barn som Disney måste ha avlat fram i ett hemligt laboratorium i Buena Vista. Lett av Dr Mengele. Ja visst, Ryan var programledare för The Mickey Mouse Club samma år som Timberlake, Spears, Aguilera och Keri Russell, och JC Chasez. Vad har de i vattnet på Disney world egentligen? Tydligen ansökte Jessica Simpson OCH Matt Damon också för programledarposten men kom inte till final. För Damons skull kanske det var lika bra.

Gosling får i alla fall fem gässlingar av fem möjliga.

Och i Sverige ledde programledarskapet för Disneyklubben till superstjärnestatus för Eva Röse och Alice Bah. HAHAHAHAHA!!!