Fördelen med att inte ha stenkoll på populärkulturen är att man har så mycket kvar att upptäcka. Därför har jag just nu väldigt stort nöje av en jubileumsutgåva av holländska/internationella bögtidningen BUTT. Om du inte är Daniel Björk och redan läst alla nummer av tidningen tror jag säkert att du också skulle ha behållning av att införskaffa denna rosa lilla bok på blygsamma 560 A5-stora sidor. Själv köpte jag den redan i somras på Stockholm Pride (som hade ett boktält – halleluja!) och var därmed helt sjukt sen eftersom den kom redan 2006. Men som sagt: den som spar sin populärkultur har.
BUTT, för den som inte redan vet det, är en liten tidning på engelska som brukar få äran för att nästan på egen hand ha förnyat den internationella bögkulturen och återinfört sex som en parameter i kulturdebatten. Den är minimalistiskt formgiven på rosa papper och med svartvitt tryck. Mycket bilder på obögiga killar utan kalsongerna på. Framför allt har BUTT gjort sig känd för sina intervjuer där man låter kända och okända kulturpersonligheter med anknytning till bögvärlden samtala med varandra. Som exempel intervjuar Bruce la Bruce Gus van Sant. la Bruce har också skrivit förordet. Vi möter bland andra följande:
Asianpunkboy, Bruce Benderson, Peter Berlin, AA Bronson, Christopher Ciccone, Martin Degville, Tommy Deluca, Ed Droste, Al Eingang, Thomas Engel Hart, Marc Jacobs, Heinz Peter Knes, Marcelo Krasilcic, Bruce LaBruce, Inez van Lamsweerde, Lutz, Ryan McGinley, Alasdair McLellan, Matmos, Walter Pfeiffer, Terry Richardson, Paul Rutherford, Gus van Sant, Jeremy Scott, Jake Shears, Casey Spooner, Michael Stipe, Jonsi Thor Birgisson, Wolfgang Tillmans, Viktor & Rolf, Dominic Vine, Matthias Vriens, Rufus Wainwright, John Waters, Edmund White, Bernhard Willhelm, och Jonny Wooster.
Det är mycket tongue-in-cheek. Som när Jake Shears från Scissor sisters ställer upp på söta erotiska bilder för tidningen men inte själv blir intervjuad. Istället intervjuas hans ex, kk:n och nuvarande (?) om sina sexeskapader med Jake.
Det är också en hel del tongue-in-ass med läsarnas egna berättelser om amorösa utsvävningar. I samma nummer kan man läsa ett akademiskt samtal om bögkulturens förfall från 1960-talet till idag – och en intervju med en man som arbetar som toalettstädare och tänder på det. Högt och lågt blandas och mixen blir definitivt inte mittemellan.
Och kors i taket, det är TASCHEN som ger ut boken. Samlingen täcker in det bästa från de första fem årens 16 nummer.
Tidningen har också en hemsida. Och den kommer fortfarande ut.
Minns du när Moderaterna var lika med total ovilja att ens befatta sig med homofrågor, och om det nånsin kom så långt som omröstning om något så röstade de för det mesta emot? Man fick inte uppfattningen att de var så brinnande emot homorättigheter, bara att de helst inte tänkte på sånt där. ”Det kan man väl sköta privat” typ.
De har kommit långt, på rätt få år. Idag röstade Moderaterna ja till homoäktenskap på sin stämma. Med stor majoritet dessutom. Det är faktiskt ganska stort i svensk homopolitisk historia, för Moderaterna har alltid varit med inflytelserika än (kd). Även om vi homodebattörer ofta varit fixerade vid just kristdemokraterna.
Förmodligen kan vi tacka Reinfeldt för att det här blivit möjligt (han var en av få – den ende? – moderate riksdagsmannen som röstade för partnerskapslagen). Inte han ensam, men man kan inte underskatta hans betydelse för att baxa moderaterna in i framtiden. Eller kanske är det bara samtiden. Gott så!
PS. Hittade den här kommentaren till omröstningen via Twingly. Snacka om magsura vissa blir när de känner sig lite ensamma med åsikterna. http://etoncredoinunumdeum.blogspot.com DS
Varje morgon promenerar jag över en av Stockholms vackraste platser, Nybroplan. Det är en stor förmån. Den är vacker på det klassiska, ärkeborgerliga vis som man kan se utomlands i kontinentala städer men som i Sverige är rätt ovanligt. Det märks att det plöjts ner pengar här. Nybroplan har grace.
Först passerar jag auktionshusen, där uppstickaren Uppsala Auktionskammare (med hemvist på min gamla barndomsgata) hyr ett minimalt kontor bredvid de stora drakarna. Kommer ut på den öppna platsen och ser Djurgårdens och Strandvägens tinnar insvepta i mjuk höstdimma. Snorungar hoppar och leker på det fascinerande Wallenbergmonumentet (de svarta korvarna, japp, jag gillar dem) medan en tuggummituggande fröken tittar på. Har egentligen lust att fråga Fröken om hon ens vet att det är ett monument ungarna slåss på, men låter bli. Lägger handen på den stenglob som placerats som ett komplement till korvarna, med en rak linje ända in till synagogan.
Sen kommer jag till naturbilderna i megaformat som bildar en gatuutställning. Tittar till turisterna. Passerar klockan som min farfar intygade är tillverkad av en avlägsen släkting till oss, en gång för länge sen. Undrar fortfarande om han hittade på det för att göra mig glad.
Guldstatyerna utanför Dramaten glänser i dimman. Men ännu mera glänser Margareta Krooks näsa. Det är den alla tar på, tydligen, för att känna hennes värme. Margareta värmer även min morgon. Ingen saknar Persbrandt.
Det här säger väl mer om mig än om Dagens Nyheter men i På stan igår hade Isobel ett reportage om Stockholms bagerier. Först uppslaget visar jag nedan. Det är alltså rubriken BAKTANKAR och på motstående sida en man som tar på sig tunna gummihandskar.
Det tycker jag är roligt, är jag sjuk då? Skadad av amerikanska filmer med body cavity searches kanske. Eller så har jag varit för mycket i Berlin
Rent statistiskt borde detta inlägg bli mitt allra mest lästa. Det är nämligen alla de ämnena som får folk att hitta till min blogg. Jeff Palmer, varje dag år, månad ut och månad in. Kitty on the catwalk/pro ana. Plastikkirurgen. Erasure (oväntat men kul). R Tim Brady (operakompositören, också oväntat men kul).
Här är sökordsstatistiken för de senaste dagarna. Den ser alltså ut precis som den gjort senaste månaderna. Sökordsstatistik, you say? Det är alltså de ord som folk använt för att hitta fram till min blogg. Det ironiska är att tornberg.wordpress.com inte handlar om vare sig gayporrstjärnor (Brent Corrigan/Jeff), anorexi (pro ana) eller hänger ut Stureplansprofiler och Plastikkirurger. Snarare är jag ju kritisk till det mesta jag skriver om. Desto roligare kan jag tycka.
Det enda som skär i hjärtat lite är att så många varje dag söker på anorexi och pro ana. Det verkar vara jordens hetaste ämne, och det enda vi får oss serverat är en skräckartikel på Insidan ibland. Om nu Pro ana är en i folks medvetande möjlig väg att gå i livet är det journalistkårens förbxxxx skydlighet att ta upp det från alla synvinklar.
Jag vill börja med att be om ursäkt för det här inlägget men jag måste skriva det för min psykiska hälsas skull. Har haft flera av namnen i listan nedan på hjärnan sen i morse. För att få dem ur systemet tvingar rösterna mig att skriva detta. Det handlar alltså om en världsomspännande konspiration av stjärtfixerade kända människor. Som kodat sin fixering i sina egna namn.
ENGLISH
I am very sorry about this but the voices are making me write this. Many famous people hide references to the human anus in their names
DEUTSCH
Ich bin über dieses sehr traurig, aber die Stimmen bilden mich schreiben dieses. Viele berühmte Leute verstecken Hinweise auf dem menschlichen Anus in ihren Namen
21 november har Bill Drummond (ja, han från KLF och ”The 17”) proklamerat No Music Day. Under hela dagen ska du inte lyssna på musik, inte heller spela musik. Om du jobbar på radio ska din station inte sända musik (något som BBC Scotland faktiskt hörsammar i år. De sänder inte någon musik 21 november.)
Projektet pågår i fem år och detta är tredje året.
Med anledning av att nobelpriset i litteratur är på tapeten funderade jag lite på varför Churchill fick just det priset. På Wikipedia kan man läsa en del av motiveringen: ”for his mastery of historical and biographical description as well as for brilliant oratory in defending exalted human values.”
Dvs han fick priset bland annat för sin vältalighet. Och det kan jag fatta. Nedanstående tal – som tvärtemot vad jag trodde inte är från det berömda ”blod, svett och tårar”, har alltid gripit mig djupt. Som yngre eftersom jag var en romantisk anglofil med en fäbless för Imperiet. Som lite mer vuxen utifrån en ökad medvetenhet om vad Storbritannien betydde för hela västvärlden då de i stort sett ensamma stod emot Tyskland. Talet nedan, som Churchill gav 4 juni 1940, säger något om vad vi alla har att tacka Storbritannien för.
Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail.
We shall go on to the end, we shall fight in France,
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this Island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old
Nu bor jag längs blå linjen i Förorten. Visst, har inte direkt bott i innerstan tidigare heller men att flytta från Bromma till Solna är ändå ett steg ut i det okända. Alvik, min och danish_studs gamla hemadress, är typ som Stora Essingen – en wannabedel av innerstan. Solna är faktiskt Förort på riktigt. Ni vet, där alla blattar och äkta människor bor.
Alltså. Vitlöksexpressen. Hur många känslor rör inte det ordet upp? Det doftar för mig inte vitlök utan svenne från min tonår. Helsvenskar som skojade med varandra om de exotiska invandrarna. Självklart utan att mena nåt illa – men internt. Och det ligger definitivt en patina av 80-tal över ”Vitlöksexpressen” eftersom det var då nån gång (om inte tidigare) som vitlök som krydda blev helt toksvennigt att använda i matlagningen. Jag minns så väl slutet av 70-talet då pappa träffade I som var en spirituell kvinna som älskade att ha vitlök i all mat. Jag, svenne, är fan uppfödd på vitlök. Och nu är bor jag plötsligt längs vitlöksexpressen. Så passande.
Men det är förstås inte vitlöken som sån som menas, och mina polare idag säger det med glimten i ögat och hö hö höandet som extra ironimarkör. Vitlöksexpressen handlar om det exotiska – dvs våra vänner invandrarna. Och jag hade nog trott att jag skulle tycka att det var lite exotiskt att åka blå linjen jämfört med Tvärbanan. Men antagligen har jag bott tillräckligt länge i Stockholm för att inte märka nån som helst skillnad. Är det fler slöjor på tåget? Jag vet faktiskt inte. Har alltid näsan i en tidning eller iPoden i öronen och då ser jag inte så mycket. Nån vitlöksförsäljare eller några katlangare har jag ännu inte sett till i Huvudsta.
Men en upplevelse jag hade häromdagen visade med all önskvärd tydlighet att jag inte längre bor kvar i Bromma. Jag var på Konsum en kväll, i Västra skogen (min nya hemstation) och en liten tant stod framför mig i kön. Inte helt olik min farmor med hatt, permanentat hår, handväska och en rekordelig grå kappa. En äktsvensk tanta! Hon var dock lite förvirrad med kassörskan och då hon gick ut före mig genom dörrarna till Konsum höll hon inte upp dörren utan släppte den rakt i ansiktet på mig. ”Lite senilt där, kanske” tänkte jag.
Men då vände hon sig om och tittade snällt och lite förskräckt på mig. Och så sa hon på äkta ståckhålmska:
- Ojsan, fölåt att jag släppte durren påre’! Men du fusstår, jag e så jävla full!
Lyssna på reaktionen då han säger att det inte finns några homosexuella i Iran. Ahmadinejad talade alltså på Columbia university häromdagen. Modigt, eller dumdristigt. Han säger några saker om kvinnor också, som inte heller går av för hackor.
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Fördelen med att inte ha stenkoll på populärkulturen är att man har så mycket kvar att upptäcka. Därför har jag just nu väldigt stort nöje av en jubileumsutgåva av holländska/internationella bögtidningen BUTT. Om du inte är Daniel Björk och redan läst alla nummer av tidningen tror jag säkert att du också skulle ha behållning av att införskaffa denna rosa lilla bok på blygsamma 560 A5-stora sidor. Själv köpte jag den redan i somras på Stockholm Pride (som hade ett boktält – halleluja!) och var därmed helt sjukt sen eftersom den kom redan 2006. Men som sagt: den som spar sin populärkultur har.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Rent statistiskt borde detta inlägg bli mitt allra mest lästa. Det är nämligen alla de ämnena som får folk att hitta till min blogg. Jeff Palmer, varje dag år, månad ut och månad in. Kitty on the catwalk/pro ana. Plastikkirurgen. Erasure (oväntat men kul). R Tim Brady (operakompositören, också oväntat men kul).
Jag tycker för övrigt fortfarande att 
Nu bor jag längs blå linjen i Förorten. Visst, har inte direkt bott i innerstan tidigare heller men att flytta från Bromma till Solna är ändå ett steg ut i det okända. Alvik, min och danish_studs gamla hemadress, är typ som Stora Essingen – en wannabedel av innerstan. Solna är faktiskt Förort på riktigt. Ni vet, där alla blattar och äkta människor bor.