Month: januari 2008

Robyn är så bra att det gör ont

Hon är ju fanemej helt fantastisk. Det har hon i och för sig varit för det mesta, men det var några album där hon bara var ”bra”. De senaste åren, 2005-08, har hon gått från bra till enormt bra. Och videorna sen. Jag smäller av. Hoppas, hoppas att engelsmännen tar henne till sitt hjärta nu, på riktigt. Av döma av kommentarerna på vissa av hennes videor på Youtube är det många utlänningar som är WTF – men lika många som (som jag) går upp i brygga. Go, girl!

Hon vill göra Södermalm till en vänsterstadsdel

Åsa Hagelstedt, homosexuell ledamot i Södermalms stadsdelsnämnd vill göra Södermalm till en vänstermärkt stadsdel för personer med vänsteråsikter.

– Ett kul idé – även om hela Stockholm borde vara en en vänsterstad, säger Jonte Fossum, känd vänsterpartist.
Det är Åsa Hügelstedt, homosexuell ledamot i Södermalms stadsdelsnämnd, som vill införa en vänstermärkning för krogar, affärer och andra inrättningar.
– Det skulle vara ett positivt att säga att ”här har vi kunskap om att alla människor inte är höger – vi välkomnar alla”, säger hon till Metro.
Tanken är att stadsdelsförvaltningen tillsammans med bland annat Vänsterpartiet ska ordna en kort utbildning i toleransfrågor. De som genomgått den ska få ett slags certifikat, en vänstermärkning.
Och det behövs, enligt Åsa Hagelstedt.
– Det är något som inte stämmer i Stockholm. Man ser inte vänsterpartistiska par hålla händer och kyssas på samma sätt som andra par. För mig blev det här väldigt tydligt efter att jag hade varit på Kuba och i Venezuela.

Södermalm har traditionellt många vänsterställen och många vänster-personer bland invånarna. Jonte Fossum tror att krogarna skulle vara intresserade av att vara vänstermärkta.
– Från krogarnas sida vore det korkat, inte minst kommersiellt, att ha en negativ inställning till vänster-personer.

———–

Nä, texten ovan är förstås inte sann. Men det är den här texten i Metro. Alldeles på riktigt vill en vänsterpartist bestämma att Södermalm ska vara en ”regnbågsmärkt” stadsdel. Men jag vill inte ha något ghetto, tack så mycket. Det fina med Stockholm är just att det inte finns en speciell gaystadsdel – och det är förstås heller inte möjligt att skapa någon genom politiska beslut. En klisterlapp på dörren till en restaurang – och sen då?

Vad innebär egentligen ”gayvänlighet”? Att företaget gärna vill att jag spenderar pengar hos dem? Att de älskar mig för att jag är homosexuell, eller kanske trots att jag är homosexuell?

Och vad ska jag tro då jag promenerar i denna regnbågsmärkta stadsdel och kommer fram till en restaurang som inte har det lilla klistermärket? Är jag välkommen ändå? Har de tackat nej till att vara med, eller har de inte blivit tillfrågade än? Kan ett företag tacka nej till klisterlappen men ändå välkomna homosexuella?

Det här är ett välmenande men urbota korkat förslag. Attityder sitter inte i en klisterlapp.

———–
Urbota korkade kan man också vara på den andra politiska flygeln. Kristdemokraterna kräver att en konstutställning om sex stoppas.  ”A history of sex” heter den och har blivit vandaliserad av nazister tidigare. Som tur är vägrar de lokala Folkpartisterna med hänvisning till yttrandefriheten. Tack för det, åtminstone.

Ett begåvat barns klagan

Jag var ett begåvat barn. Inte exceptionell på något vis, men jag har alltid haft lätt för att förstå sammanhang och om man lätt förstod hur saker och ting hänger ihop hade man det också lätt i den svenska skolan. För lätt, till och med. Jag fann mig ofta uttråkad av att vara i skolan, men inte de gånger jag tyckte att något var svårt utan då jag tyckte undervisningen var på en för låg nivå. Då jag kom upp i högstadiet förstod jag ganska snart att jag hörde till dem som var smartast i klassen, och njöt av det.  Jag blev också lite lat – eller också var det min medfödda lathet som kunde göra sig gällande även under lektionstid. Behöver man aldrig läsa läxorna för att få nästan alla rätt på proven kan man hantera det på två sätt. Antingen börjar man läsa extra på kvällar och helger och förkovrar sig med målet att snabbt som ögat börja på KTH/annan lämplig högre utbildning, eller också lutar man sig tillbaka och dagdrömmer lite. Jag valde det senare.

Men låt oss backa lite. Det var inte förrän på högstadiet jag begrep att jag var smart. Jag anade det förstås tidigare, men framför allt tyckte jag att jag var konstig. Jag började skolan 1979 och förstod snabbt att jag kommit till en helt ny värld. Andra pojkar spelade fotboll och slogs på rasterna. Jag och ett par till startade istället en egen stat bortom lekplatsen och byggde upp en egen administration av den. Ibland pratade vi böcker. Mest höll vi oss undan från de tuffa och populära killarna. De som var bra på sport och bra på att slåss – det senare visade de alla som kom i vägen. Nu råkade jag inte särskillt illa ut eftersom jag var smart nog att inte provocera. De Tuffa killarna såg mig som en kuf men lät mig existera. Värre var det för klassens två tjockisar Andreas och Erik – och för den lite efterblivna men snälla tjejen Kristin. De var mobbade så till den milda grad. De var de Tuffa killarna som stod för våldet och för de flesta verbala förnedringarna. Men precis som Motorcykelklubbar har sina hangarounds fanns det hangarounds till de Tuffa, pojkar som valde fjäsket som skydd mot våld och mobbning. Flera av dem var rätt smarta, men alltför fega för att våga avstå från att själva bli minimobbare och minislagskämpar. De utgjorde ett svansande hov kring dem alla var rädda för. De Tuffa var mittpunkten kring vilka klassens sociala liv kretsade – beundrade och hatade på en och samma gång. Det var bara så det var.

Redan på mellanstadiet började dock de Tuffas fasad av allsmäktighet att rämna. De hamnade i stödundervisning eftersom de aldrig lyckades lära sig nåt på de vanliga lektionerna utan mest satt och hånade dem som svarade på lärarens frågor. Ett tag blev därför stödundervisning det coolaste man kunde tänka sig, i vår klass. Eftersom de coola killarna gick där måste det ju vara coolt att ”gå hos Hillevi” (som stödläraren hette).  Efter ett tag började vi andra sakta förstå att medan vi utvecklades stod de Tuffa alldeles still. I femman när de flesta av oss hamnat i slukaråldern var de flera av de Tuffa som knappt kunde läsa än. Deras status började sakta att sjunka samman som ett däck med pyspunka. Detta tog de igen med våld.  Återigen klarade jag mig ganska bra, men det var många som var fullständigt livrädda. Ändå var det dem vi anpassade oss efter. Det var deras nivå många lektioner lades på, för att inte lämna någon bakom. Och den som räckte upp handen för ofta kunde räkna med att bli hånad för det – det var ju att smöra för magistern. Överhuvudtaget präglades vår klass av den officiella doktrinen att det var töntigt att vara duktig.

Inte förrän i högstadiet, på en större skola och med nya lärare och nya parallellklasser, lossnade det lite. De Tuffa var plötsligt minst i skolan bland en massa muskulösa 15-åringar som gick i 9:an. De här äldre grabbarna hade också sina Tuffa som spred skräck, våld och hån omkring sig, men vår egen klass’ tuffingar blev plötsligt mindre skrämmande och hangarounds till de äldre killarna. Vi andra fick vara ifred, så länge vi gick omvägar i korridorerna. Annars kunde man åka på stryk precis när som helst.

Vändpunkten kom definitivt för mig första gången jag fick betyg, i åttan. Plötsligt gick jag från att vara outsidern och den som ”smörade för fröken” till att ha svart på vitt att jag är smart. Ett barn i en klass där tankeverksamhet bestraffas av som töntigt av kollektivet och duktig är lika med smörig kommer till sist att se på sig själv som töntig och smörig. Med betyget fanns det med ens en helt ny skala – satt av vuxna – att bedöma sig själv utifrån. Och jag fick en utmaning: att få så många femmor som möjligt! För mig räddade betygen min skolgång, annars hade jag förmodligen blivit väldigt skoltrött av leda.

Det snackas mycket om skolan nu. Om stök, om mobbing och om betyg. Vissa stegrar sig vid tanken på elitklasser. Om skolan idag är ens avlägset som skolan när jag var liten är min åsikt solklar: låt inte de Tuffa killarna göra livet till ett helvete för flera generationer smarta och/eller ambitiösa flickor och pojkar. Låt inte de korkade och elaka sätta ribban så lågt att de duktiga barnen skäms över sig själva. Inför betyg tidigare. Skilj ut de som vill lära sig från de som inte vill och ge båda grupper den bästa undervisning som står att uppbringa – men anpassad för förutsättningarna. Jag förstår tanken med den jämlika svenska skolan och jag förstår dem som inte vill ha elitklasser. Men då tänker ni inte på de ambitiösa och/eller smarta och hur deras uppväxt präglas av att aldrig riktigt få något att bita i, aldrig bli utmanade intellektuellt. Och det är just de smarta och/eller ambitiösa som ska plugga vidare på universitetet sen – och det gäller att förbereda dem för de högre krav som ställs där. För mig blev universitetet en chock – plötsligt kunde jag inte luta mig tillbaka längre. Jag som gick ut gymnasiet med 4,9 i snitt! Men det är en annan historia.

Det är inte så konstigt att eleverna skolkar då de som har det jobbigt att lära sig tvingas hänga med i undervisning de inte förstår utan att få tillräckligt stöd, medan de som egentligen skulle kunna ligga på en högre nivå blir uttråkad. Istället för en skola för alla har vi fått en skola för ingen.

Betyg tidigare – ja! Specialklasser för begåvade – ja!

Hur det gick för de Tuffa killarna i min klass i livet? Inte så bra, för ett par av dem. Deras glansdagar inträffade helt enkelt redan i tredje klass, och sen gick det utför. Några av dem lyckades dock bra, förmodligen genom hårt arbete och en vilja till något mer. Heder åt dem.

Please

You only have to look behind you
At who’s undermined you
Destroy everything you touch today
Destroy me this way

Everything you touch you don’t feel
Do not know what you steal
Shakes your hand
Takes your gun
Walks you out of the sun

What you touch you don’t feel
Do not know what you steal
Destroy everything you touch today
Please destroy me this way

Destroy everything you touch today
Destroy me this way
Anything that may delay you
Might just save you

You only have to look behind you
At who’s underlined you
Destroy everything you touch today
Destroy me this way

Everything you touch you don’t feel
Do not know what you steal
Shakes your hand
Takes your gun
Walks you out of the sun

What you touch you don’t feel
Do not know what you steal
Destroy everything you touch today
Please destroy me this way

Munksex jag minns

Jag hade länge en oförklarligt starkt erotisk dragning till Christian Slater och fattade inte riktigt varför. Så en kväll  när jag ser Rosens Namn på TV faller bitarna på plats. Det är ju Christian som är den unge munklärlingen Adso från Melk. Det har jag i och för sig vetat, på ett rent triviaplan, men jag har inte sett filmen sedan jag var 14 och gick på bio med mamma. Nu när jag ligger i soffan och slökollar för att jag inte kan sova kommer filmen och mina minnen starkt tillbaka till mig. Jag minns miljöerna, det skitiga och leriga och äckliga. Och så springer alltså en 16-17-årig Christian Slater omkring med tonsur och kåpa och är Sean Connerys lärling. Som 14-åring i biomörkret tyckte jag att han var något av det sötaste jag sett, och det hade jag fullständigt glömt att jag en gång tyckte.

Sen kommer Den Där Scenen och jag inser varifrån min erotiska fixering vid Slater kom ifrån. Ni som sett filmen vet säkert vilken jag menar. Han gömmer sig i ett kök och upptäcker att en ung flicka gömmer sig bredvid honom. Då de blir ensamma drabbas hon av stora kåtslaget och börjar bokstavligen riva av den stackars oskyldige munken hans kläder. De har fumligt, desperat sex. Och Christian Slater, som jag alltså redan tyckte var söt, är spritt språngande naken och man får till och med se en sekunds Slatersnopp! Inte undra på att jag också fick stora kåtslaget.

Idag tycker jag inte att han ser lika gudomlig ut och scenen är mer gullig än upphetsande. Och Christian själv ser ut som en fumlig 16-årig munklärlig mer än den fullvuxne sexgud jag då såg. (Är man själv 14 är en 17-åring vuxen.)  Men minnet av vad jag då kände är väldigt tydligt nu. Jag smällde nästan av  – på den tiden fanns ingen internetporr, flickor och pojkar.  Hittade några bilder från scenen:

Rosens namn 1986

Rosens namn 1986

Rosens namn 1986

Rosens namn 1986

Jag är Herr Blå, och jag är här för att stanna

Jag brukar vara den främste förespråkaren av internets allomfattande godhet och nästan frälsande kraft. Vad som än är fel med världen är det inte så fel att inte lite internet kan hjälpa till att lösa knuten. Jag rationaliserar säkert bara min ångest. När t ex alla skivaffärer la ner i Stockholm och den trevliga killen på MEGA som brukade komma med skumma housetolvor till mig för provlyssning plötsligt stod slokörat i kassan slutade jag gå till skivaffärer helt. Istället gav jag mig ut på nätet och började köpa nedladdningar. Det var ju det bästa sen skivat bröd, tyckte jag. Istället för att behöva vänta tills jag var på semester för att hitta den senaste musiken kan jag nu ladda ner allt från hela världen. Och genom att surfa på iTunes återupptäckte jag Yazoo med Vince Clarke och Alison Moyet förra våren. Skinande minimalistisk elektronisk soulpop som jag gillade som fjortis. Laddade ner några låtar som jag inte hört på 15 år och upptäckte med ens att de låter helt moderna. Inte bara nästan, utan fullständigt 00-tal. Precis som med ett annat oförtjänst bortglömt band, The Human League, är det som om vi först nu inser att de var 25-30 år före sin tid.

Det var inte bara jag som hittat hem till Yazoo igen. Jag käkade middag med kusin David på Folkoperan och visade min iPod för honom. Mr Blue med Yazoo spelades, och han skrattade till lite. ”Den där lyssnade jag på igår” sa han.

Och så häromdagen kom beskedet att Yazoo återförenas för en turné. IEngland. På en sekund var all min övertygelse över internets förträfflighet som bortblåst. Jag kan ladda ner deras låtar men vill jag se dem live måste jag åka till något av dessa ställen något av dessa datum. Och beställa innan biljetterna tar slut:

4 June -Glasgow Clyde Auditorium
7 June -Manchester Apollo
12 June -Wolverhampton Civic
15 June -Brighton Centre
18 June -London Hammersmith Apollo

Fan fan fan, plötsligt är man förvandlat till gamla vanliga svenne-Henrik igen. Jag vill verkligen se Yazoo. Låtarna från andra albumet har de aldrig spelat live tidigare.

Artister som dött alldeles för unga

Update 23 juli 2011: Och nu även Amy Winehouse, 27 år.

Från 2008: Jag är som jag skrev igår bedrövad över Heath Ledgers död, då jag har hans insats i Brokeback Mountain i så färskt minne. Om nu det minnet nånsin kommer att blekna. I den filmen sopade han fullständigt banan, skådespelarmässigt, med Jake Gyllenhaal (och då gillar jag ändå Jake skarpt). Och Ledgers död fick mig att tänka på River Phoenix, också en stor talang, som dog av en överdos 1993, endast 23 år gammal. Förstås även på Ian Curtis, just nu gestaltad på vita duken i Corbijns Control. Curtis tog livet av sig, 23 år gammal 1980.

”Vad är det för samhälle vi skapat” sa en lika bedrövad bekant igår och pekade på Any Winehouse, Britney och nu också Heath Ledger som exempel på hur dagens kändisar drivs mot sin egen undergång, förmodat av tidsandan. Men nu är konstnärer som lever hårt, skapar storartat och dör unga inget nytt. I själva verket verkar myten om den lidande unge konstnären grunda sig på verklighet. Här är några exempel:

Amy Winehouse, död 2011, 27 år gammal
Brittany Murphy, död 2009, 32 år gammal
Heath Ledger, död 2008, 28 år gammal
Tupac Shakur, död 1995, 25 år gammal
Kurt Cobain, död 1994, 27 år gammal
River Phoenix, död 1993, 23 år gammal
John Belushi, död 1982, 33 år gammal
Ian Curtis, död 1980, 23 år gammal
Jim Morrison, död 1971, 27 år gammal
Jimi Hendrix, död 1970, 27 år gammal
Janis Joplin, död 1970, 27 år gammal
Edie Sedgwick, död 1971, 28 år gammal
Brian Jones, död 1969, 27 år gammal
James Dean, död 1955, 24 år gammal
Rudolph Valentino, död 1925, 31 år gammal

För att inte tala om Lord Byron och Mozart..

Gus van Sants På drift mot Idaho

Listan ovan är morbid, men det är inte svårt att hitta såna listor på nätet. Vi idoliserar dem som dör som vackra, unga lik. Människor som möjligen, troligen, mått så dåligt att de sumpat karriären om de fått leva längre, men blir helgon och odödliga om de dör medan de är på topp. Vem minns t ex den unge lovande Edward Furlong idag? Men River Phoenix som dog – svårt heroinberoende redan som ung – glömmer vi aldrig. Ibland är det nästan som om vi är lite tacksamma, kollektivt, för att stjärnor haft den goda smaken att dö innan vi hann få avsmak för dem. Hade Elvis varit Kingen idag om han vägt 250 kilo och gjort krogshower i Reno? Varför är Marilyn Monroe en ikon medan Elizabeth Taylor en driftkucku – i sin ungdom var de lika stora stjärnor. Jag tror att vi omtolkar allt en person som dött ung gjorde fram till sin död, i ett försök att bringa mening i vad som ytterst sett förstås är meningslöst. En skådis som gestaltat en olycklig ung man på film och sen visar sig vara olycklig i verkligheten ger oss en känsla av att det var hans öde att dö – förutbestämt på något vis. Helgonförklaringen blir då ett sätt för oss att betvinga vår skräck inför den stora intigheten som lurar kring hörnet.

Och hur kommer vi att minnas Whitney Houston? Som den stora sångerska hon förtjänar att bli ihågkommen som, eller som det vrak hon sedan kom att bli? Men Heath hann inte bli något vrak, inte utåt i alla fall. Hans död kom helt överraskande. Trist. Nu ska jag inte älta detta mer. Dags att gå vidare.

Läs mer hos DN och SvD 1 och SvD 2.

River Phoenix, James Dean, Heath Ledger

HeathHeath sällar sig idag till raden av unga talangfulla amerikanska skådisar, tillsammans med River Phoenix och James Dean, som möter ett tragiskt öde långt innan de hunnit nå sin fulla potential som konstnärer. Jag är förstås alldeles för ung för att ha upplevt Dean, men minns hur nedstämd jag blev då River dog på 90-talet. Hade då My own private Idaho i färskt minne, precis som jag har Brokeback Mountain idag. Och fanken, vad trist jag tycker det är med Ledgers död. Så oerhört trist.

Heath hittades död av sin massör som kom för ett bokat möte, på ett golv i en lägenhet i Soho på Manhattan. Polisen misstänker inget brott, utan jobbar utifrån hypotesen att han dött av en överdos. Han efterlämnar bland andra en tvåårig dotter.

Heath Ledger var på väg att bli något riktigt stort, det var de flesta överens om. Hans insats som den buttre och känslomässigt hämmade Ennis i Ang Lees episka homokärleksdrama Brokeback Mountain var hans största insats i karriären och förlänade honom flera priser, samt en Oscarsnominering. Då Brokeback Mountain var på tapeten skrev jag på Sylvester om honom i artikeln Homocowboys i ny film av Ang Lee, och beskrev honom då som en kille som spelat i flera ”hjärndöda” roller men som tagit steget upp som förste älskare. Ursprungligen kom han från Australien och jobbade sig uppåt genom TV-roller och sedan på vita duken. Genom sina insatser i bland annat Brokeback Mountain, Lasse Hallströms Casanova, och andra hyllade filmer som I’m not there och Lords of Dogtown etablerade han sig snabbt som karaktärsskådespelare.

Han har också en stor roll i den kommande Batmanfilmen, som The Joker. Den kommer han nu alltså att framträda postumt i.

Men jag kommer för alltid att minnas honom som Ennis i Brokeback Mountain, och känner en stor sorg ikväll. Fånigt va, för en skådis jag aldrig träffat…

Nästa: Artister som dött alldeles för unga

Dagens mem: Gaybjörnar som mimar

Ett av de roligare internetmemen jag sett på ett bra tag finns på Youtube. Sök på lite olika poplåtar, företrädesvis med kvinnliga artister, så ska du se att det dyker upp skäggiga män i sökresultatet och träffarna heter (gay bear version) inom parantes. Det är helt enkelt bears som får utlopp för sin inre fjolla en stund (eller ”nelly attack” som bamsen som mimar till Kate Bush skriver). Jag tycker att det är ganska sött och ganska bisarrt. Och det bevisar slutgiligt att skägg och hår inte förmår betvinga drottningen inom dig. Are you listening, Tomas Hemstad?

Inte fått nog? Riktigt säkert? Sökning på Youtube på ”gay bear version”