Jag läste Mats Strandberg om ungdomsgården han brukade besöka och Trance Dance som han brukade dansa till. Jo, Ben Marlene hette sångaren och han har absolut ingen humor. För några år sen skulle vi nämligen göra ett reportage om bisarrt misslyckade popfrisyrer genom åren. A flock of seagulls var förstås med, och Sigue Sigue Sputnik. Dem hade vi högupplösta bilder på. Men Trance Dance var stört omöjligt att hitta bra bilder på, på nätet.
Så jag hörde förstås av mig till Ben Marlene, numera skivbolagsdirektör, och bad snällt om vi inte kunde få en bild på Trance Dance till vår lilla bögtidning. “Nej” kom svaret. “Jag har inte en enda bild kvar från den tiden”. Tristnisse. Fast jag kanske inte borde ha berättat att det var till ett reportage om helt bisarrt misslyckade popfrisyrer?
3 januari, 2008 kl 21:35 |
Ha ha, ja men han verkar inte vilja ta i det som var överhuvudtaget. Vvägrar vara med i skojiga reportage om “det var då”. Han bara lever i nuet eller nåt. Jäkligt trist för oss som vill älta 80-talet litegrann. Pröva att googla Ben Marlene, det ger i stort sett ingenting. Typ bara “Vart tog Ben Marlene vägen?” Hur fan lyckas han? Det är respekt.
16 januari, 2008 kl 14:42 |
Karin: “Han bara lever i nuet eller nåt. ” Hihi! Kan jag få citera dig? Man skulle kunna chocka sin omgivning rätt hårt genom att ondgöra sig över människor som bara lever i nuet, i dessa “fånga dagen”-dagar! Det blir nära nog lika chockerande som att på frågan “Har du tid att…?” svara: ” Inga problem, jag har all tid i världen!”
Tacka vet jag att gräma sig över gamla tider och grubbla över tid som inte inträffat…!
3 juli, 2008 kl 14:33 |
Har inget annat än gott att säga om Ben det jag haft med honom att göra. Har hört motsatsen från andra, men det kanske beror på hur man bemöter honom? När de var aktiva, Trance Dance, var jag på konserter och hörde av mig till Ben per brev. Blev alltid väl bemöt och fick dessutom saker av honom utan att ha frågat efter det.