Buske och Strage

Då Fredrik Strage äntligen lyssnade på mina och andras krav på att ha med Kate Bush på sin Youtubelista tar han med ett sömnpilller till klipp från ett matlagningsprogram. Jo, jag har också fattat att musikvideor inte platsar på hans lista. Men där borde han tänka om, för hur kul är det att se en bruten Syd Barrett köpa tidningen eller höra om Kate Bush favoriträtter? Strage, tänk om!

Med anledning av avslöjandet av prins Harrys stridsuppdrag i Afghanistan väljer jag Bush ute i busken, med låten Army Dreamers. Stirrande blick, ögon som synkar till mantelrörelser, ”oooh, what a waste of army dreaaamers..”

En annan buske är Vince Clarkes frilla i det här gamla Top of the pops där Yazoo framför Nobody’s diary. Nån som vill hänga på till England och gå på deras återföreningsturné med mig i sommar?

Gnälliga, snälla typer (Eller: vad trodde ni skulle hända?)

Vi är mitt inne i en backlash, det har ni märkt va? Majoritetens backlash mot den krävande minoriteten. Maciej Zarembas lustmord på ”kränktkulturen” i förra veckan blev startskottet till ett som vi inte sett slutet på än. Marie Söderqvist hakade förstås på omedelbart, liksom DNs ledarsida idag igen, och självklart också Världen idag.

Plötsligt ställer sig alltså den moraliska majoriteten upp som en (medelålders, vit) man och gnäller:

- Varför är så känsliga nuförtiden? Är det inte invandrare så är det bögar, militanta queeraktivister, feminister och andra särintressen. Och de har mage att anklaga oss för kränkningar, vi som aldrig ville kränka nån, nej i själva verket finns det inga mer fördomfria än vi – men lite får ni väl tåla, och…

Så där håller det på. Och man kan inte låta bli att tänka i sitt stilla sinne att vad var det egentligen ni trodde skulle hända? Alla ni fördomsfria, vidsynta, öppensinnade och kloka majoritetsmänniskor som är för jämlikhet och emot diskriminering – vem fanken trodde ni att jämlikhet och frihet från diskriminering innebär? Jo, att den majoritet som hittills haft det självklara tolkningsföreträdet till verkligheten får ge upp det privilegiet. Och det innefattar även er, ni snälla och fördomsfria. Trodde ni att bara elaka och fördomsfulla skulle behöva ändra på sig? Vakna upp och lukta på kaffet, mina vänner. Vi är väldigt många som utgör minoriteter i The Age of The Long Tail. Och vi är här för att stanna.

Och jag som bög tänker definitivt inte sitta och hålla käften och le, om en universitetslärare säger kläcker ur sig fyndigheter som att ”Om det bor en homosexuell i var och en av oss, så bor det också en pedofil i var och en av oss.” Det är just precis sån rappakalja som jämlikhet och frihet från diskriminering ger mig rätten att slippa höra. Får jag ändå höra det kommer jag att säga ifrån. Högt och på ett störande sätt.

Kära vidsynta, liberala heteromänniska, hur tänkte du att den jämlika framtiden skulle bli? Så här blev den. Du kan inte längre säga vilket trams som helst om andra utan att bli emotsagd. Vänj dig vid det,  du snälla men lite gnälliga medmänniska.

Topplista: De bästa vinjetterna för filmbolag

På plats 4 kommer Gaumont, det franska film- och TV-bolaget, och deras logga från 80-talet. Den här gillar jag för att när man såg den var det ju förstås en fransk film – vilket var lite coolt när jag var ung. Man kände sig lite världsvan, liksom. Minns Luc Bessons tidiga!

Kolla på Youtube (nytt fönster)

På plats 3 kommer den gamla SF-vinjetten från 80-talet med linjen ni vet, och den ostiga tretaktsdiscon. Men vet ni vad, den svänger tusen gånger mer än den 90-talsversion som kom sen. Och de blå linjerna som helt omotiverat fyller hela bilden är ju bara så rätt – 2008. Och det här ger mig associationer till min barndoms filmer som Jönssonligan, Sällskapsresan och Astrid Lindgren. Trygghet!

På plats 2 kommer den fanfar Är Storfilm mer än nån annan – 20th Century Fox. Den är en riktig klassiker. Och jag tror att de övergav den ett tag på 70-talet (eller också gjorde de inte så mycket filmer under United Artists guldår – Fox är ju mer mastodontfilmer)
Den här ger mig fortfarande rysningar av förväntan i alla fall!

På plats 1 kommer National Geographic. En djärv melodi komponerad i liksom en bättre tid i vad som definitivt var ett bättre Amerika. Elmer Bernstein heter komponisten och han dog 2004 efter ett produktivt liv som filmkompositör.
National Geographic och deras filmer representerar för mig allt det bästa med USA. Och jag minns så väl första gången jag hörde och så deras ”opening title” – det var i den klassiska filmen Save The Panda från 1983 som blev startskottet för att rädda jättepandan från utrotning. Det lät som en stridssignal!

Har hittat den som mp3

Den är också med, med den snygga fyrkantsloggan, en kort sekund i början av den här:

En antireligiös Dawkinsfredag

Håller på att avsluta The God Delusion just nu och kände för att se honom live också. Så här är lite Youtubeklipp med denne store man:

Dawkins i Jerusalem:

Från hans eget TV-program:

”What if you’re wrong?”

Inte kränkt, men förbannad

Jaha. Då kom så sista delen av Maciej Zarembas serie artiklar om en förmodad svensk kränkt-kultur. Inte blev jag klokare genom att läsa de sista 19 000 tecknen. Inte heller kränkt. Snarare förbannad då DN tycks förutsätta att deras läsare går på vad som helst. För istället för att reda ut begreppen, ber en apologetisk Zaremba halvt om halvt om ursäkt och skriver så här:

Kanske börjar den tålmodiga läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via queer-teorier och kränkthetens dynamik för att komma till mitt ärende. Som var den mest traumatiserande anmälan för diskriminering som Lärarhögskolan råkat ut för. (En vecka senare antecknar studie­rektorn: ”Det verkar omöjligt att finna någon som kan och vågar gå in i den aktuella studentgruppen. Alla är osäkra på vad som hänt och är rädda för att själva bli anmälda.”)

Sen följer en tendentiös, raljerande och nedlåtande skildring av hur ett par elever upplevt det som deras lärare sa i en diskussion. Zaremba skriver underhållande, kvickt och fullt av dubbeltydigheter och retsamheter mot dem han tycker är löjliga. Och i den här artikeln är det uppenbarligen gnälliga queermänniskor som Zaremba anser är löjliga, överkänsliga och fräcka nog att berätta vad de känner då en lärare bl a säger ”bor det en homosexuell inom oss alla bor det också en pedofil inom oss alla”. Sen skriver den prisbelönte journalisten:

Jag har försökt skildra något mycket komplicerat så jag vill gärna bli rätt förstådd. Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt. Det kommer alltid att finnas fundamentalister, som hoppas att ordningsmakten skall påtvinga oss deras världsbild. Inte kommer vi heller att slippa människor som spelar på vår enastående beredskap att känna skuld.

Om Zaremba gärna ville att sanningen skulle komma fram hade han förmodligen varit mindre diffus och mer rakt på sak. Men en sak har han rätt i, att vissa vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.

Zaremba är helt uppenbart en av dem och utnyttjar den insikten för allt vad tygeln håller. Men det är han förstås inte modig nog att erkänna utan lindar in det i det rent barocka påståendet att han försökt skildra något komplicerat så gott han kunnat. Skildra, schmidlra – det är helt enkelt dålig journalistik det här. Och ytterligare en liten spik i DNs kista.

Aftonbladet kultur tycker för övrigt samma sak som jag, men har dessutom kollat närmare på hur många anmälningar som faktiskt kommit in på Lärarhögskolan. Artikeln är rena lustmordet på Zarembas DN-serie. Heja Aftonbladet kultur! (Och det är inte varje dag jag har lust att utropa det.)

Det här skrev jag häromdagen om de två första artiklarna

Ordrikt men dunkelt om kränkningar

DN Kultur gör en stor sak av att Maciej Zaremba har vunnit Stora journalistpriset som årets berättare, 2006. Undrar just om man borde trycka så hårt på den saken. Zarembas nya artikelserie, som inleddes med Först kränkt vinner igår och fortsatte med Tyst i klassen idag, är nämligen inte särskilt bra berättad. Tvärtom. Om det dunkelt sagda verkligen är det dunkelt tänkta kan Zaremba inte ha tänkt så särskilt mycket innan han lät fingrarna dansa över tangentbordet och ordbajsade ur sig 29 890 tecken (med blanksteg). Det är synd.

Ämnesvalet är nämligen klockrent. På Lärarhögskolan i Stockholm har en kränkt-kultur växt fram där elever med hjälp av kåren och gaystudenter anmäler lärare och skolan hejvilt. Känslan av att vara kränkt är det enda bevis som behövs – och en lärare som anmärker på en invandrad elevs svenska kan bli stämplad som rasist. Vilket fantastiskt stoff för en artikelserie som avslöjar, klarlägger och fördjupar kunskaperna.

Tyvärr lyckas inte Zaremba med det. Efter två långa och pratiga artiklar på sammanlagt 4748 ord har läsaren inte kommit särskilt många steg på väg mot djupare förståelse än du fick genom att läsa föregående stycke i det här blogginlägget. Zaremba flyger som en fjäril mellan vinklingar, fall och fingerade namn – och uppehåller sig inte tillräckligt länge vid någonting. Fördjupning får stå tillbaka för klatschiga oneliners från de inblandade och raljerande förnumstigheter från artikelförfattaren.

Att något pågår på Lärarhögskolan tycks stå klart. Men exakt vad målas upp med bredast tänkbara penseldrag där ordet ”kränkt” är det enda som blir riktigt tydligt – resten är känslor och insinuationer. Vi får alltså inte veta hur man (om man) kan skilja äkta kränkningar från inbillade eller om det finns fall där lärare verkligen betett sig rastistikt eller homofobt.

Och vad värre är för artikelserien: Om det nu faktiskt är en trend att vid minsta lilla oförrätt anmäla Lärarhögskolan för kränkningar får vi definitivt inte veta vad det beror på genom att läsa DN. Man kan ju tänka sig att det beror på att lagen är felformulerad, eller på att den tolkas felaktigt och därför har lett till en praxis som är orimlig. Man skulle också kunna tänka sig att en svag och feg rektor/institutionsledning lägger sig platt för vissa krafter – vilka det nu skulle kunna vara. Ytterligare en annan förklaring skulle kunna vara att de som kommer in på Lärarhögskolan är lite knepiga och kanske redan en smula rätthaveristiska från början – eller så är det en kultur som uppkommit i gruppen, dvs ett mem.

Men inget av detta får vi veta genom att läsa DN. Hoppet är dock det sista som lämnar mig. Imorgon är det dags för sista delen i serien. Förhoppningsvis kommer då Zaremba att på ca 15 000 tecken (inkl mellanslag) ge svaren på alla frågorna. Det återstår att se.

PS.
Borde man inte kunna kräva av Kulturdelen på landets största morgontidning att dess skribenter vet åtminstone något grundläggande om vad queerteori innebär? Nu verkar Maciej Zaremba grunda sin uppfattning om queer på vad lärare säger att elever säger, elever som i sin tur gjort sin tolkning. Rena rama viskleken.

Offerrollen för kvinnor – och för mig

Jag är ett offer denna söndag. För min egen fåfänga och slarvighet. Skulle ta bort håret på ryggen igår, med hjälp av Veet hårborttagningskräm (för MÄN, märk väl!)

Tyvärr märkte jag inte att jag fick två små klattar Veet i nacken. Och när jag väl duschade av mig var det försent. Resultatet ser du på bilden. Fanken. Men ryggen är len!

Pär Ström pratar också om offer idag, men av ett annat slag. Säga vad man vill om Pär Ström, men han har i alla fall hittat en klockren persona: mannens bålde försvarare! En sån som Pär har utan tvekan saknats i det svenska debatt-persongalleriet, vilket också bekräftas av det utrymme han faktiskt bereds.
Som på SvD Brännpunkt där han nu tar upp exempel på hur media ger kvinnor offerrollen och framställer män som mottagare av (icke existerande) fördelar. Trots att fakta inte ger grund för den vinklingen. Faktiskt är det här Ströms mest intressanta inlägg i debatten hittills. Ofta tycker jag att han tar till de enklaste debattknepen – och plockar billiga poäng. Men de exempel han tar upp i den här artikeln är tyngre.

Och visst har han rätt – media har lärt sig att det lönar sig ekonomiskt att spela på kvinnors rädsla och upplevda utsatthet. Hur många gånger har du inte läst på en kvällstidnings löpsedel att någon diffust symptom är en dold kvinnosjukdom? Nånsin funderat på varför det aldrig står om dolda manssjukdomar?

Förmodligen för att det inte säljer. Kvinnor vill inte köpa en sån tidning och inte heller män.

På samma sätt skrivs det ofta om olika ”kvinnofällor”, något som Ström också tar upp i artikeln. SMS-lån är den nya kvinnofällan. Ursäkta, vilken kvinnosyn förmedlar inte ett sånt påstående? Är kvinnor mer lättlurade än män, alltså? Är kvinnor sämre på att ta ansvar för sin egen ekonomi? Knappast. Att pressen över huvud taget gör såna påståenden på regelbunden basis är faktiskt under all kritik. Men det säljer, uppenbarligen. Myten om den ständigt utsatta och ansatta kvinnan säljer som fanken. Förmodligen är det kvinnor som köper.

Sen håller jag inte alls med Ströms slutsats, att den här mediarapporteringen har med feminism att göra. Det är nonsens. Snarast bör man fråga sig vem som vinner på det här fenomenet. Tidningsutgivare förstås. De vinner ekonomiskt. Som t ex Mikael Nestius på tidningen City som ständigt bedriver kampanjjournalistik som utmålar kvinnor som offer.

Men de som också vinner är männen som gärna ser att kvinnor är rädda. Män som gärna ser att kvinnor uppfostras till att vara ängsliga, och oroliga för att gå i nästa kvinnofälla och råka ut för nästa kvinnosjukdom. Innan de blir våldtagna. Det vill säga samma män som gärna ser att kvinnor inte klarar sig utan en karl som skyddar dem. Det sorgliga i det är förstås att många välvilliga feminister och journalister spelar såna män i händerna genom att beskriva kvinnors liv som ett slagfält och ett skräckkabinett. Och, som Stephan Mendel Enk påpekade i sin utmärkta bok ”Med uppenbar känsla för stil” för några år sen, även de snälla killarna vinner på att tjejer är rädda för elaka män. För det är ju hos de snälla killarna som tjejerna söker skydd.

Såväl Pär Ström, Citys patosfyllde chefredaktör Nestius som många feminister skulle faktiskt behöva komma upp ur sina skyttegravar och se verkligheten lite mindre svart eller vit.

Tim Burton, jag vill föda ditt barn

När jag var ung var både pojkar och flickor i min omgivning förälskade i Johnny Depp i Edward Scissorhands. Och Winona Ryder förstås. Jag med. Det var liksom höjden av filmkonst för oss.

Ikväll ska jag se deras senaste samarbete. Men varför gör Burton en film om grisar, ”Svini Todd”?

Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

SthlmsBlindest.com

Jag orkar inte skriva nåt idag så jag lägger upp en bild från Gaygalan. Finn ett fel.

Och så kan jag meddela att jag dödat zombies hela natten – på många olika uppfinningsrika och jäkligt våldsamma sätt. I drömmen, förstås. Jäkla antirökpiller, min sömn är heeeelt uppfuckad. Långa komplicerade våldsamma drömmar – varje natt.,