Bögkompis istället för minihund

Från SVTs Morgonsoffan. (Hittade inte på Youtube, av nån anledning.)

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1097268

-Tyst! Fyyyyyyyy….!

Och till den trevliga och smått ironiske kommentatorn nedan: Jo, jag vet att SVT bidrar med embed-kod. Men den funkar inte i WordPress…

Tommy Seebachs ”Apache” vs Prodigy vs Madonna

Holy Pocahontas, ett till Youtube-mem! Den danske schlagerräven Tommy Seebach var verkligen långt före sin tid med den här videon. Den första är alltså med originalljudet (låten Apache av The Shadows, som ni säkert känner igen). Övriga är ”covers” – dvs bilder från Seebachs klassiska video, fast med ny musik och omklippt..  Tommy Seebach är annars mannen bakom klassiskern Disco Tango a la Carte.

Några ”remixer”:

Prodigy ”Breathe”

Madonna vs Tommy Seebach

Dagens mem: Badger, badger, badger, badger….

 Originalet? (http://badgerbadgerbadger.com/)

”Grabbarna på kontoret”

Tranceversionen

På flygplatsen

Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar

Följande text skrevs av min mormor och beskriver allra sista tiden i Tyskland 1945, innan de slutligen var tvungna att lämna lilla Freienwalde (bilden till höger) då ryssarna stod för dörren. Det är tunga grejer, och åtminstone för mig oändligt fascinerande. Ulrika i texten är min mamma. Helmut är min morfar (som var inkallad som fältpräst). Micha är min morbror. Året är 1945. Östfronten är bara några mil bort….

De följande veckorna var fyllda av en oerhörd anspänning. Vi följde dagligen rapporterna från hären (vid fronten?) och mina aningar sa mig att Ostpreussen, där Helmut nu var, skulle skäras av av ryssarna. Också min syster hade sin man vid östfronten. Man fick höra de första skräckskildringarna av hur ryssarna härjade i de tyska byarna. Ni har säkert också hört om detta. Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar. Traktorer knattrade dag och natt. När man vaknade på morgonen så var det detta traktorknattrande man hörde först av allt och hela situationen la sig som en mara över hjärtat. Vi hörde, hur många människor dog på vägen, hur förfrusna barnlik låg i dikena, hur hästarna bröt samman och tågen fastnade och hanns upp av ryssarna. Hur skulle vi förhålla oss? Skulle vi också fly, eller skulle vi stanna? Helst hade vi stannat. Även min egen livsåskådning stred mot en flykt. Min 80 år gamle far satt trött i sin fåtölj, min mot gick omkring som i en dröm i sitt hus, i sitt hems lugna vrå och barnen var sköra. Vi packade väskorna, vi packade upp dem och om dem igen. Det var alltid för mycket bagage, samtidigt som det alltid fanns något ytterligare som var nödvändigt att ta med. Alla önskade vi längtansfullt att vi skulle hindras från att lämna allt genom landande lufttrupper och när min syster en kväll kom instörtande i rummet med meddelandet att det var luftlandningsalarm ute, så började vi skratta högt, högt och befriat. Men kon hade hört fel, det var ett vanligt flygalarm. Före det fall att vi skulle stanna inredde vi bunkern som Helmut hade byggt åt oss i trädgården så att vi skulle kunna bo där. Vi bar dit sängar och pälsar, mat och vatten och tätade med halm och mossa mot kylan. Samtidigt grävde vi i trädgården två djupa gropar för att gräva ner Helmuts och min svågers kläder där, liksom övrig egendom som vi inte kunde ta med oss. (Men allt blev stulet sedan.) Min syster och jag vi arbetade i vårt anletes svett med spett och hacka med dessa gropar medan på den intillliggande landsvägen flyktingarna drog förbi och medan kanonerna mullrade från den näraliggande fronten – ryssarna var 18 kilometer bort – och medan den första, varma vårsolen lockade hönsen på gården att ge ifrån sig ett fridfullt kacklande.

Denna blandning av intryck, våren som skulle komma, hoppet att allt snart skulle vara över ledde till en oförglömlig stämning av bitterhet och sötma. Jag skulle kunna brätta mycket mera, t ex hur jag dagligen cyklade till kasernen för att ordna en militärtransport som skulle kunna ta oss med – med ett telegram i fickan, ett telegram från Sverige, från Vigbyholm: ”Skicka barnen till oss!” Jag cyklade och grät, ”skicka barnen till oss” – en helt omöjlig sak och ändå var det så underbart att veta, att vännerna i Sverige tänkte på oss. Vi befriades från beslutet att stanna eller fly av en militär befallning. Alla innevånare i Freienwalde skulle lämna staden inom 24 timmar. Fronten svämmade över åt alla håll. Nu handlade vi bara, utan att tänka, packa, packa och iväg. I gryningen den 11 februari kastade vi en sista blick på det skyddande varma hemmet. Det blev snöstorm och en öppen, överfull militärlastbil körde oss i högt tempo bort in i hemlösheten. Vi måste ha sett ganska underliga ut; var och en hade klätt på sig en dubel uppsättning av underkläder, en dubbel uppsättning av kläder, Ulrika hade två kappor och jag hade två resväskor i handen, ryggsäckar på rygen med kuddar och täcken. Ur min mors ryggsäck stack den lilla taxen ut huvudet. Vi ville inte lämna den kvar. Min far hade hängt sin käraste egendom om halsen, sin predikosamling. Lilla Micha låg inbäddad upp till öronen i barnvagnen som var fullhängd med pottor, kokkärl och sängkläder.

Brevet är egentligen mycket längre, men den här biten är kanske den mest målande. Strax efter flyr alltså familjen till vänner i Sverige. Och indirekt: därför finns jag till och är svensk och inte tysk.

Star Trek Voyager extravaganza

Hittade hela TV-serien Star Trek Voyager på NK. Det är sju säsonger med c:a 20 avsnitt i varje. Lycka. Jag är självklart ingen riktig trekkie, det är ju bara töntar som är.  Men Voyager är klart sevärd, mycket mer så än Next Generation, Deep Space Nine eller de trista biofilmerna som kom på 90-talet. (80-talsfilmerna har däremot en viss charm.)

Det är framför allt kapten Janeway som gör Voyager sevärd. Vilken kvinna. Och så förstås universums mest storbystade borg, Seven Of Nine. Det är nästan så man blir strejt.

Nästa år kommer JJ Abrams nya bioversion av Star Trek, originalversionen. Det kan bli spännande. Inte för att jag är nån trekkie, då…

Gudomligt i 3 timmar och 45 minuter

Det är 33 meter till taket i Engelbrektskyrkan, där Radiokören och Sveriges Radios symfoniorkester framförde Bachs ”Matteuspassionen” förra veckan. Vänta, sluta inte läsa här. Jag är verkligen inte religiös. Snarare är jag nyfrälst ateist efter att ha läst Richard Dawkins The God Delusion nyligen. Men det är något med Bach och hans religiösa musik i allmänhet – och Matteuspassionen i synnerhet. Kanske den vackraste musik som någonsin skrivits?

Ge den en chans – och lyssna på SRs inspelning från Engelbrektskyrkan förra veckan. Lyssna på de första 9 minuterna och 39 sekunderna av sändningen och säg sen om du inte får lite ståpäls i alla fall. (Det är lite prat i början, musiken börjar vid 2:53). Det här är majestätisk musik:

Chorus I
Kommt, ihr Töchter, helft mir klagen,
Sehet—(Chorus II) Wen?—(Chorus I) den Bräutigam,
Seht ihn—(Chorus II) Wie?—(Chorus I) als wie ein Lamm!

Chorale
O Lamm Gottes, unschuldig
Am Stamm des Kreuzes geschlachtet,
Sehet,—Was?—seht die Geduld,
Allzeit erfunden geduldig,
Wiewohl du warest verachtet.
Seht—Wohin?—auf unsre Schuld;
All Sünd hast du getragen,
Sonst müßten wir verzagen.
Sehet ihn aus Lieb und Huld
Holz zum Kreuze selber tragen!
Erbarm dich unser, o Jesu !

Och gillar du de första 10 minuterna är det alltså bara att fortsätta lyssna i nästan fyra timmar till.

Ge Bach en chans, även om du inte annars gillar ”klassisk” musik.

Och ja, nu är jag frisk!

Jag skyller allt på Claire och Ernst-Hugo

Som ni märker orkar jag inte blogga just nu. Dels är jag förkyld och dels har jag för mycket att göra.

Lite pausunderhållning som förklarar varför jag blev som jag blev:

För att inte tala om min chock som vuxen när den här mannen hoppade fram ur mörkret på Berlin 76:

Jag tycker de tjocka körkillarna ska vinna

Hur gay är inte den här bilden?
Och vilken tur att de gör alla scenkläder i storlek XXL också!

Bevara Stockholms skumma hamnkvarter!

Stackars gamla Slussen drar snart sin sista suck. Och ur ett skönhets- och trafikperspektiv är det inte en dag för tidigt. Den är ett riktigt åbäke till bygge, en belgian blue-rondell. Snart kommer fyra nya arkitektbyråer att arbeta fram ett stiligt nytt förslag baserat på vinnaren från arkitekttävlingen 2004. Ett nytt krav från politikerna är bl a att det ska vara kultur inkluderat. Till exempel teater. Och dans.

What about the skumma hamnkvarter? Kan vi få bevara några lagom slitna valv och mystiska klubblokaler under Nya Slussen, tack? Kan Kolingsborg, denna lagom skabbiga pärla, få finnas kvar där under alla de vackra öppna ytorna som ska byggas? Kan Debaser Slussen få fortsätta ligga på översvämningshotad nivå under gatan?

Teater och dans i all ära, men klubb är också kultur. Alla subkulturer trivs inte på Stureplan eller i Hammarby Sjöstad. Stockholm behöver fler mellanrum och dåligt upplysta kulvertar – inte färre. Snälla stadsplanerare, det finns redan slitna, nya jeans att köpa i varje butik. Kan vi inte få en redan sliten ny stadsmiljö? Hur många frääääscha gallerior orkar vi egentligen med?

Riv Slussen ni, men K-märk Gula Gången!

- Har popkonsten blivit repetitiv? – Ehm, ja

Det är Warhols vår i vår. Se utställningen på Moderna om ni kan. Rummet med hans TV-program på massa skärmar med en stol och ett par hörlurar framför varje är bäst. Och Bike Boy är så söt. Och transan som suger av en banan var roligast.

Nedanstående intervju är inte med på utställningen. Det är däremot ett antal av Brilloboxarna. Jag gillar Andys svar på journalistens dumma frågor. Kolla hans min då han svarar på om popkonsten börjat upprepa sig själv.

Lyssna förresten på P1 kulturs Snittet (finns i webbradion) om Warhol.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=3049