Om söndagen bjöd på amatörteater så går vi och ser ett riktigt proffs på måndagskvällen. ”The young ladies of…” har kommit till Stockholm efter en kort turné i Sverige. Ursprungligen sattes den förstås upp i New York. Värmen strålar från Taylor Mac på scen ut över oss i publiken. ”Oss”, det är kulturella tjejer från Södermalm och så är vi ett antal bögar och flator också, och vi är charmade av Taylor Mac redan från första sekund. Förmodligen är jag inte den ende som såg hans show förra året och nu har kommit tillbaka för att få mer. Skulle jag beskriva honom och hans uppenbarelse på Södran med ett enda ord skulle det vara ”älskvärd”. Åtminstone i våra ögon.
Egentligen är han grotesk. En vuxen man i glittersmink, smutsig och trasig klänning, barfota med skitiga nylonstrumpor, med peruken på sned. Som spelar ukulele. Men det är något med just hans groteska, smått patetiska yttre, som tillsammans med hans obestridliga humor och intelligens gör Taylor Mac ganska oemotståndlig. Åtminstone för ett par hundra vidsynta stockholmare.
Vi bjuds på en en-och-en-halvtimmes monolog som dels är ett lustmord på machismo och heteromanlighet, men samtidigt vädrar Macs egen sorg över pappan han aldrig lärde känna - och vetskapen om att pappan förmodligen inte var en person han skulle ha gillat. Får man tro trastransan själv kommer han från en lång linje av kvinnoförnedrande, vapenkramande homofober. Därmed blir också bildspelet som varvar scener från faderns kamratliga liv i militären med galatrashiga bilder från sonens dragexapader till ett trots och ett frigörande från generationer av förtryck. Nånstans verkar också hoppet leva att fadern också ville frigöra sig från machoidealet. Ett fåfängt hopp kanske, men ändå är hoppet pjäsens kanske starkaste känsla. Och dess starkaste ögonblick är allsången med det enkla omkvädet What’s the point of wondering? Just då är det ganska magiskt. En påtaglig värme strömmar mellan oss och drugan på scen.
Om man ska invända något är det att pjäsen är liiiite för lång, och att Taylor Macs uppenbara beundran för svenskar och skam över USA kan slå över i självömkande ibland. Sånt är dock petitesser. Kommer han tillbaka, kommer jag att sitta på främsta raden.
Här är ett annat performance med honom, från Brighton. Det är alltså inte alls vad vi såg igår. Men ändå.
Det är söndag 27 april. Jag är på en spännande amatörteaterpjäs i en (här icke namngiven) söderförort. Mycket ambitiös uppsättning av en svensk deckare – med god fart genom hela föreställningen och få döda punkter. Rollistan innehåller 35 namn, och vi är ungefär 25 i publiken. Så måste det förstås vara när alla i teaterföreningen ska erbjudas en talroll på scen. Det gäller för föreningen att hitta en historia med maffigt persongalleri så att det finns mååånga biroller att besätta. Då lämpar sig en pratig Maria Lang alldeles utmärkt.
Rollprestationerna varierar i kvalitet. Föreningens ordförande gör en habil huvudroll som deckare. Den kvinnliga huvudrollen är tjusig som sig bör. Men det stora behållningen har vi faktiskt av de otämjda birollerna. I en proffsföreställning finns en stark regissör som hela tiden ser till att hålla huvudskeendet i pjäsen i fokus. I en glad amatörteater är regin inte lika stark och alla får utveckla sin lilla biroll bäst de vill. I den här föreställningen görs flera oförglömliga insatser av just birollsinnehavare. Vi har damen som ska spela salongsberusad genom hela pjäsen, men som blir ”fullare” för varje scen tills dess att hon i den dramatiska upplösningsscenen sluddrar så svårt att vi inte kan höra ett ord, och dessutom svajar hon fram och tillbaka som ett träd i full storm.
Eller ”städgumman” som dyker upp i sista akten och städar i bakgrunden medan deckaren håller förhör med huvudpersonerna. Hon stjäl hela showen med sin cigg i mungipan, svabben som fastnar under ett bord och grötiga harklanden. Så fort hon är på scen, vilket är under de sista 30 dramatiska minuterna, tittar alla på henne och missar totalt upplösningen.
Jag har sällan haft så kul på teatern! Tack birollsinnehavare, alla 32 st!
Precis som French & Saunders som statister i Carmen och gör allt för att stjäla showen. I nedanstående klipp.
- I’m going to walk drunk across the stage!
Till: styrelse@stockholmpride.org
Ämne: Var finner utländska personer information på engelska?
Hejsan Stockholm pride,
Just nu sitter européer och amerikaner och planerar sina sommarsemestrar. De kollar runt efter vart de ska åka. Kanske har de hört talas om att Stockholm i år är värdar för Europride och besöker www.stockholmpride.org för att hitta lite mer information. Var hittar de information på engelska, på er site? Jag kan faktiskt inte hitta ett enda ord – inte ens en notis om att information på engelska kommer inom kort.
Samma sak med er telefonsvarare.
Kanske är det jag som är ”blind” och inte hittar länken till engelska versionen av er webbplats. I så fall är jag tacksam om ni berättar var den finns så jag kan skicka till mina utländska vänner som överväger en resa till Stockholm i sommar. I annat fall tycker jag att ni bör vara medvetna om att det är nu, just nu, som sommaren planeras, och att Stockholm har stark konkurrens som gayresmål från mången metropol världen över. Och de har garanterat information på engelska.
mvh
Henrik Tornberg
——
Ungefär en timme efter jag skickade ovanstående epost till Pride har jag fått svar från Anna Söderström på Stockholm Prides pressavdelning. Det stämmer att det just nu inte finns någon information på engelska på Prides hemsida. Ingen alls. Men det är samtidigt en helt ny webbplats som lanserades så sent som i söndags, och alla bitar är enligt Anna inte på plats än. Anna påpekar att man inom Pride jobbar ideellt och att även webben görs ideellt. Egentligen skulle nya webbplatsen lanserats tidigare. Anna hälsar att man så snart man kan ska lägga upp åtminstone en blänkare på engelska och att man hoppas kunna fixa den engelska versionen av hela webbplatsen till någon gång i nästa vecka.
Gott så!
Sitter och tittar på En callgirls dagbok (The Intimate Adventures of a London Call Girl, Storbritannien 2007) på Femman. I kvällens avsnitt är hon på ett lyxhotell och har en kund som sover medan hon springer omkring med andra karlar på deras hotellrum.
I reklampausen: ”Serien presenteras av hotels.com – vakna lycklig!”
Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.
Enda problemet var förstås att det inte var den scenen. Hade jag alltså sett en annan tecknad film än Fantasia med dinosaurier som marscherade till ljudet av klassisk musik? Vad är chansen för det?
Det visar sig att jag sett filmen Allegro non troppo (1977) av italienaren Bruno Bozzetto. Den är en parodi på Fantasia vilket förklarar att såväl Disneyfilmen som Bozzettos film innehåller en lång scen med evolutionen och dinosaurier som marscherar mot sin undergång. Men mer än att parodisera så refererar Allegro non troppo till originalet – och utmanar Disneys vision. 70-talspessimism ställs mot Disneys optimism. Scenen jag minns – som finns som Youtubeklipp här nedanför – är precis lika kraftfull idag som då jag såg den som barn. Det är helt enkelt en jäkligt stark vision och animation med massor av fantasi och hantverkskunnande. Den är förstås inte ”bättre” eller ”sämre” än Fantasia – men helt klart tillför den något av eget konstnärligt värde.
Avgör själv! Här är först Allegro non troppo-scenen från 1977 som jag minns så starkt från min barndom
(i två delar):
Och här är så två utdrag ur Disneys Fantasia med evolutionen och sen utrotning (1940):
Allegro non troppo finns numera på DVD och är långfilmslång. Den innehåller sex scener, alla byggda kring klassiska verk som Bolero, Eldfågeln, Valse triste och En fauns eftermiddag. Dessutom finns det en ramhistoria som inte är animerad som handlar om en kille som gör en film som liknar Fantasia..
Kommer ni ihåg den gången då Göran Persson blev sur för att en tidning hade en stor bild av honom på ena sidan av ett uppslag och en annons för grädde på andra sidan? Annonsen hade som rubrik DRYG, SMÅFET OCH KORKAD. Kopplingen man gjorde mellan Göran och rubriken var helt oavsiktlig (sas det!) och visar på något som alla tidningsmakare och annonsörer vetat om i många år: kontexten avgör om en annons gör sig på en viss placering eller inte. Inget glossy tjejmagasin med självaktning skulle drömma om att ta in en annons för BH bredvid en artikel om bröstcancer, t ex. En annons för resor till snorkelsemestrer i Thailand var förmodligen omöjlig att publicera bredvid ett reportage i DN om tsunamikatastrofen. Men på internet är det här inte lika lätt att ha koll på, då annonser växlar hela tiden och ytorna hela tiden förändras i förhållande till varandra – ett två år gammalt reportage kan hamna i en helt ny annonskontext efter en omgöring av en site, t ex.
Sökords- och nyckelordsannonsering leder ofelbart till komiska eller jobbiga sammanhang. Sån annonsering bygger på antagandet att alla förekomster av ett ord är positiva. Söker du på ”Jag hatar Volvo” eller ”Jag älskar Volvo” får du fortfarande upp reklam för Volvo. Det här är lätt att glömma, och kan leda till konstiga trovärdighetsproblem om nyckelorden kopplas till redaktionell text.
Se t ex skärmdump från en DN-artikel om hur ungdomar skuldsätter sig och hamnar hos Kronofogden eftersom det är för lätt att låna. Vi ser slutet av artikeln – och sen kommer annonserna som baseras på artikeltexten:
Som ni kan se kombineras en redaktionell text om risken med snabba lån med annonser för både snabba lån och inkasso. Frågan är om annonsören är så nöjd? Och DN är inte ensamma om det här smått aningslösa förhållandet mellan annons och text på nätet. Vilket torde vara något som annonsörer så småningom torde reagera på.
Ibland blir det i och för sig bara roligt. Som igår när Scientologerna köpt massor av annonsplats på Youtube och deras gröna annons dök upp på ALLA sidor med de mest bisarra krockar man kan tänka sig som följd. Som nedanstående fjollinstruktion för hur man fixar håret, t ex. Det är humor det!
Det slog mig bara hur uncool Paul van Dyk lyckats göra sig på sju år. Inte nödvändigtvis sämre, men det är sån skillnad i just cool mellan 2000 års tillbakalutade samarbete med S:t Etienne….
…och 2007 års smått desperat hoppiga featuring Jessica Sutta från Pussycat Dolls:
Smaka på det: S:t Etienne vs Pussycat Dolls. Det är ett rejält dyk han gjort. Anar man att van Dyks egna försäljningssiffror börjat dyka och att skivbolaget tjatat om att han måste göra sig mer kommersiell bland kidsen? Synd, för han har gjort mycket bra. Även på senare år.
Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.
Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.
Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.
Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.
Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?
Ja, ni märker hur jag håller på.
Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.
Det var riktigt skönt att få skriva det här.
För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!
Senaste året har en electro/techno/indieklubbs bästa vapen för att locka fullt hus varit att skriva att de har nån från Berlin i sin lineup. Skriv ”Gäster: DJ-kollektivet Arsch från Friedrichshain” på affischen och du har kö långt ut på gatan. Att sen ”DJ-kollektivet” är dina pårökta polare som aldrig ens mixat en kaksmet spelar ingen som helst roll. Bara de är där. Det är känslan av Berlin man vill ha. Och känslan av att själv vara en sån som vet hur det är i Berlin – så man kan stå i baren och kolla på andra stockholmare + 1 sjukt full tysk till ljudet av untz-untz-untz och blaserat säga – Jo, det är ju nästan som Berlin…
Jag ska inte kasta sten i glashus. Köpte en cykel häromdagen och visste att jag hade X.XXX kronor att lägga ut, men kunde verkligen inte bestämma mig för om jag skulle ta den som var 1500 kr billigare och såg exakt likadan ut som den lite dyrare. (Jag är ofta en sån som brukar ta det näst billigaste för att inte själv känna mig billig).
Hur som helst tvekade och tvekade jag ända tills grabben som jobbade i cykelaffären la handen på den lite dyrare och sa att – Jo, Svalan är ju ett gammal norrländskt märke som…”
Gammalt norrländskt märke. Barndomens somrar utanför Härnösand hos min kusins släkt. Långa, raka skogsvägar med grus. Den tunga doften av sommargranar. Myggors inande och lukten av nåt gammalt (och förmodligen livsfarligt) myggmedel vi hittade i ett ödetorp och smörjde in oss med. Älgen som tittade på oss när vi cyklade tillbaka.
- Jag tar den cykeln, tack! sa jag. Ingen tvekan längre. Ett gammalt norrländskt cykelmärke, ja det var något för mig.
Och cykeln går bra, även om jag nu har jag sett att det står ”Designed in Sweden” på cykeln istället för ”Made in Sweden”. Ett gammalt norrländskt märke betyder inte att det är norrländskt idag. Men jag är glad. Har fortfarande doften av sommarbarr i näsan, ni vet den där svaga lukten av terpentin och nåt annat.
Och det är säkert superkul på Stockholm-Berlin, med DJ-kollektivet Arsch. Det viktigaste är ju faktiskt känslan
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.
