Långt kvar att gå i Kalifornien

Vi var många som blev glada då vi läste om Kaliforniens högsta domstols beslut, att det är förbjudet att förbjuda homoäktenskap i delstaten. Eller snarare: det är unconstitutional. Glada eftersom det utgör ett så lämpligt slut på det drama som började med att staden San Francisco tillät homoäktenskap – bara för att få det belagt med ett veto från guvernör Schwarzenegger. Och då det här. Hurra, nu är allt bra – låt storyn sluta här.

Men det är långt kvar att gå i Kalifornien. Faktiskt kanske till och med längre än i vårt eget land, trots att vi inte har homoäktenskap här än. Det finns nämligen fortfarande 1138 federala lagar i USA som bara gäller gifta strejta par. De gäller strikt talat gifta par, utan hänvisning till sexualitet. Men då endast olikkönade äktenskap tillåts på federal nivå kan nygifta kaliforniska homopar inte räkna med att åtnjuta några som helst förmåner från dessa 1138 lagar.

I praktiken innebär det att Kalifornien inte har infört ett könsneutralt äktenskap, utan på sin höjd ett partnerskap. Men dess högsta domstol har ändå gjort ett gediget jobb som kan få stora konsekvenser framöver. I sin dom, som omfattar svindlande 38 000 ord, bemöter man nämligen på punkt efter punkt de argument som motståndare till homoäktenskap för fram. Och de visar sig vara exakt samma punkter som motståndarna viftar med här hemma i Sverige. Domstolens glasklara argumentation kommer förstås att användas som ammunition i andra amerikanska delstater – och på sikt kanske även på federal nivå. Så det här är en viktig delseger.

Här nedanför är ett utdrag ur en genomgång som TIME Magazine gjorde idag fredag 16 maj. jag har inte översatt. Det fetstilta är argument mot homoäktenskap.

1. What gays really want is a wholly new right, the right to ”gay marriage.”
The court answered by citing Perez v. Sharp, its own 1948 decision legalizing interracial marriage: ”The court did not characterize the constitutional right that the plaintiffs in that case sought to obtain as ‘a right to interracial marriage,’ and did not dismiss the plaintiffs’ constitutional challenge on the ground that such marriages never had been permitted in California. Instead, the Perez decision focused on… the importance to an individual of the freedom to join in marriage with the person of one’s choice… It is a fundamental right of free men.”

2. Marriage exists mainly for the purpose of protecting society by encouraging stable homes for children.
The obvious retort to this position is that plenty of straight couples don’t have children, and yet they can still marry. Those opposed to gay marriage answer this objection by saying that the state can’t go around inquiring which straight couples are fertile and which are infertile; they do know, though, that no gay couple can have kids on its own. The California court’s wonderfully dismissive response: ”If that were an accurate and adequate explanation for the absence of such a limitation, it would follow that in instances in which the state is able to make a determination of an individual’s fertility without such an inquiry, it would be constitutionally permissible for the state to preclude an individual who is incapable of bearing children from entering into marriage.” Not even the most hard-core opponent of marriage equality takes that position.
3. If gays are allowed to marry, it will send a message to straight people not only that having children isn’t important, but that it doesn’t really matter whether kids are raised by their biological parents.
The court’s response: ”Although we appreciate the genuine concern for the well-being of children underlying that position, we conclude this claim lacks merit… Our recognition that the core substantive rights encompassed by the constitutional right to marry apply to same-sex as well as opposite-sex couples does not imply in any way that it is unimportant or immaterial to the state whether a child is raised by his or her biological mother and father. We do not alter or diminish either the legal responsibilities that biological parents owe to their children or the substantial incentives that the state provides to a child’s biological parents to enter into and raise their child in a stable, long-term committed relationship.”

Benmuskler av stål

Bokstavligen. Och det är coolt, det är sexigt och det är framtiden. Han heter Oscar Pistorius, född 1986 i Sydafrika. Tyvärr får denne atlet inte tävla i riktiga OS utan bara i Paralympics (som han förstås vinner varje gång). Det hävdas att han med sina stålfjärdrar till ben skulle ha ett osjysst övertag över dem med vanliga ben. Så oerhört trångsynt av olympiska kommittén. Heja Oscar, i framtiden kommer vi alla att vara Iron man. Du är bara lite före din tid!

Letterman + Robyn = sant

Hon är bara så otroligt bra.

Och nallarna är söta. ”I guess I’m old-fashioned, but I love to see a bear in a coat and a tie. Goodnight everybody!”

I sommar ska jag själv sitta i publiken hos gubben. Ser fram emot det något oerhört.

Appropå Hillary

Ja ni, nu börjar även hennes mest trogna amerikanska journalistvänner öppet, och resignerat, medge att Clinton förmodligen kämpar i ett krig som inte kan vinnas. Får mig att tänka på hur Walter Cronkite, ”USA:s mest trovärdiga man”, i sin TV-sända betraktelse var den som fick gemene man i USA att till sist inse att Vietnamkriget inte gick att vinna. Varpå president Johnson sa ”If I’ve lost Cronkite, I’ve lost middle America.”
Tyvärr tyvärr tyvärr kommer nog Hillary inom kort att hamna i samma sits som president Johnson gjorde 1968. Då den där Någon, som är så viktig för opinionen, tar bladet från munnen och förklarar kampen för avslutad.

WALTER CRONKITE’S ”WE ARE MIRED IN STALEMATE” BROADCAST, FEBRUARY 27, 1968

Tonight, back in more familiar surroundings in New York, we’d like to sum up our findings in Vietnam, an analysis that must be speculative, personal, subjective. Who won and who lost in the great Tet offensive against the cities? I’m not sure. The Vietcong did not win by a knockout, but neither did we. The referees of history may make it a draw. Another standoff may be coming in the big battles expected south of the Demilitarized Zone. Khesanh could well fall, with a terrible loss in American lives, prestige and morale, and this is a tragedy of our stubbornness there; but the bastion no longer is a key to the rest of the northern regions, and it is doubtful that the American forces can be defeated across the breadth of the DMZ with any substantial loss of ground. Another standoff. On the political front, past performance gives no confidence that the Vietnamese government can cope with its problems, now compounded by the attack on the cities. It may not fall, it may hold on, but it probably won’t show the dynamic qualities demanded of this young nation. Another standoff.

We have been too often disappointed by the optimism of the American leaders, both in Vietnam and Washington, to have faith any longer in the silver linings they find in the darkest clouds. They may be right, that Hanoi’s winter-spring offensive has been forced by the Communist realization that they could not win the longer war of attrition, and that the Communists hope that any success in the offensive will improve their position for eventual negotiations. It would improve their position, and it would also require our realization, that we should have had all along, that any negotiations must be that — negotiations, not the dictation of peace terms. For it seems now more certain than ever that the bloody experience of Vietnam is to end in a stalemate. This summer’s almost certain standoff will either end in real give-and-take negotiations or terrible escalation; and for every means we have to escalate, the enemy can match us, and that applies to invasion of the North, the use of nuclear weapons, or the mere commitment of one hundred, or two hundred, or three hundred thousand more American troops to the battle. And with each escalation, the world comes closer to the brink of cosmic disaster.

To say that we are closer to victory today is to believe, in the face of the evidence, the optimists who have been wrong in the past. To suggest we are on the edge of defeat is to yield to unreasonable pessimism. To say that we are mired in stalemate seems the only realistic, yet unsatisfactory, conclusion. On the off chance that military and political analysts are right, in the next few months we must test the enemy’s intentions, in case this is indeed his last big gasp before negotiations. But it is increasingly clear to this reporter that the only rational way out then will be to negotiate, not as victors, but as an honorable people who lived up to their pledge to defend democracy, and did the best they could.

This is Walter Cronkite. Good night.

Source: Reporting Vietnam: Part One: American Journalism 1959-1969 (1998), pp. 581-582.

Aaaargh!

Första gråa håret. Det syns inte på bilden men det syns alldeles otroligt tydligt i badrumsspegeln. Ring Mamma Scan, nån, den här hästen är klar för slakt.

Hurra för Guillermo del Toro

Dagens ”Nu tappade vi inte hakan” är förstås att Ian McKellen kommer tillbaka som Gandalf i de två Bilbofilmerna som ska produceras. Det stod i nån tidning förra veckan, och så i DN idag. Det är ju trevligt, precis som att Peter Jackson är producent och Fran Walsh skriver manus. Trevligt, trevligt.

Men det som verkligen fick mig att spetsa öronen är att Guillermo del Toro ska regissera båda två.

- Guillermo del Vem?! säger vän av ordning då.

- Pans Labyrint, svarar Henrik genast.

Och inte bara Pans Labyrint utan även nya Hellboy II, som verkar arta sig till att bli en riktig fantasifest för ögat. del Toro, från Mexico, hör helt enkelt till de där få regissörerna vars visuella vision är så stark att varje film blir helt unik. Som en latino-Tim Burton, ungefär.

I hans händer kan Bilbo bli något lite mer utmanande, en barnsaga för vuxna kanske.

Och roligast av allt. del Toro står också listad som regissör till en film som kommer 2010: At the mountains of madness. Jepp, HP Lovecrafts epos om en ohygglig Antarktisexpedition! Jag kan inte tänka mig en enda regissör som är mer lämpad att filmatisera Lovecraft. Speciellt en så maffig story som just At the mountains of madness.
Hurra, hurra!