Kära SL

(brev till SL, avdelningen för Klagomål)

Kvaliteten på de blå bussarna, speciellt linje 4, är riktigt usel. Det kan också vara bristande underhåll. Stötdämpningen är i det närmaste obefintlig vilket gör resan så skakig, att det längs Valhallavägen (som är lite gropig) är fullständigt omöjligt att ens läsa en bok eller tidning. Hela kroppen vibrerar.
Dessutom är de blå bussarna löjligt trånga. Jag är en man under medellängd och har ganska korta ben. Ändå sitter jag ihopkrupen med benen åt sidorna på nästan alla platser. Kanske är det inte så konstigt att fler män åker bil, då vi inte ens får plats i kollektivtrafiken?

Enda trösten med att det är så ont om utrymme fram till nästa plats i de blå bussarna, är att då spelar det inte någon roll att resan är så skakig att det inte går att läsa Metro. Man får ändå inte plats med en Metro mellan sig och sätet framför.

//blivande sur gammal gubbe som kommer att skriva insändare hela dagarna

Får skivbranschen vad den förtjänar?

Det är möjligen inte så konstigt att det går dåligt för skivbranschen, då VD för det allra största skivbolaget (Universal) beskriver Pirate Bay så här i DN:

– Recensenter får skriva precis vad de vill i sina recensioner bara så att vi har det klart. Men det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet, säger han.

Anledningen till att Per Sundin kläckte ut sig sådana skarpa ord är att Sydsvenskan sågat Metallica i en recension och samtidigt hänvisat till kortversioner av låtarna som finns på just Pirate Bay. Därmed får Sydsvenskan inte intervjua de gamla rockarna (som ju gjorde sig kända som bandet som stämde de fans som spred deras musik på Napster, en gång för länge sen).

Om Metallica har jag inte direkt nåt att säga. Men Per Sundin, alltså. Genom att kalla Pirate Bay för ”en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet” gör han sig löjlig inför de hundratusentals (om det nu inte är över miljonen?) svenskar som lyckats fatta vad BitTorrent-teknologin går ut på.  (T ex det grundläggande faktum att det är privatpersoner som delar ut material till varandra.) Han visar vidare att han enda respons på förändrade tider är ilska och barnsliga anklagelser.  Han tar offentligt ställning mot sina potentiella kunder. Man må tycka vad man vill om Pirate Bay (själv tycker jag att de borde kliva ner från sina höga ideologiska hästar och samtidigt växa upp lite, så fick jag det sagt) – men om Per Sundin är representativ för den Gamla skivbranschen, så förtjänar den branschen faktiskt en motståndare Pirate Bay.

Tre heta grabbar bildar boyband

Okej då är det ute i det öppna, så att säga. Vi ska starta pojkband. Jag är ”den svårmodige”.  Janne är ”den hunkige”. David är ”Den unge söte”. Jag lovar att inte visa magen eller vara med i High School Musical 4.

Pojkband?

Jag är Ipren, den intelligenta integritetsdebattören

Många sa mycket kloka saker i samband med FRA-debatten i somras. En del av de som sa kloka saker var för FRA och ännu fler tillhörde motlägret. Det sas också mycket dumt från båda läger.

Framför allt tycker jag att kritikerna saknade det bredare perspektivet, hur allas vår syn på personlig integritet håller på att förändras med rekordfart. Vi fläker alla upp och och ut oss på sociala sajter och i bloggar.  Vi håller twittrande på att minituöst kartlägga våra egna liv för eftervärlden. Den myndighet som vill veta vad medborgarna gör behöver bara läsa RSS-feeden från Facebook.

Samhället där var och en är sin egen Storebror är ett faktum. Vi vinner något på det, helt säkert. Kanske förlorar vi något också, men i så fall vad? De här frågorna snackar vi nästan inte alls om (vi är väl för upptagna med att pyssla med dokumentationen av vad vi gjorde i helgen). Förrän då staten för en gångs skull visar lite känsla för tidsandan och vill vara med och övervaka. Då tar det hus i helvete. Då kommer brösttonerna fram, ibland med lite lustiga resultat. Som Micke, denne digitale fullblodsexhibitionist, som protesterade mot FRA genom att filma allt han gjorde med en webbkamera. Erkänn, Micke, du njöt av varenda sekund! (Och jag gillar Micke skarpt på alla vis, make no mistake!)

Jag är också emot FRA-lagen, på de allra flesta vis. Framför allt tycker jag inte att liberala politiker borde ha röstat för den. Men jag tycker också att vi borde lyfta näsan lite och se det större perspektivet. Vad betyder integritet för oss i den värld vi lever i idag, och i morgon? Vad har vi för eget ansvar?

Var är den intelligenta integritetsdebatten?

Söt men dum

Killarna som jobbar på Abercrombie & Fitch:s flagship store på 5th Avenue i New York är väldigt snygga. Det är därför de fått jobb där. En står till och med i dörren i bar överkropp och har inget annat jobb än att stå i dörren med bar överkropp. Inne i det discodunkande halvdunklet står grabbarna längs väggarna och hänger. Alcazar, Erasure och Madonna pumpar i högtalarna. Luften är tung av parfym. Det är lite som att vara på gayklubb, med skillnaden att här ler de snygga killarna mot dig. Det är ju det som är deras jobb. Man ska däremot inte begå misstaget jag begick, och fråga nån av sötnosarna något om kläderna. Killen ficken mycket missklädsam rynka mellan ögonen då han försökte förstå vad jag menade. Till sist lyckades han fatta vad jag menade. Men söt var han!

Vill man veta nåt om kläderna ska man fråga nån av tjejerna som jobbar i butiken – det är de som är de ”riktiga” expediterna. De manliga modellerna är där för imagen bara, för att skänka en air av grabbig preppiness till kläderna, precis som de gör i den ”lätt” homoerotiska katalogen som kommer varje år.

Runt hundra killar gjorde en flashmob på just A & F-butiken i NYC för ett tag sen. De träffades och gick gemensamt till butiken, och på en given signal tog de alla av sig på överkroppen:

Annars har MAD TV gjort en lite smålustig parodi på samma butik, framför allt beskrivningen av vad grabbarna gjorde på kvällen är ganska på pricken..

Träningsnarkoman

På trappmaskinen på Hudson Hotel i New York

Under resan till New York drabbades jag av total träningsnarkomani. Plötsligt kan jag behöva springa in på närmaste gym under shoppingrundan och bara avverka några mil på trappmaskinen – så där bara! På bilden syns jag i källaren på Hudson Hotel i NYC.