Det var inte många under 30 i publiken i lördags, och det får man ändå förstå. Primal Scream kommer förmodligen aldrig att bli ”inne” igen men säkert inte heller alldeles ”ute”. Det finns nån grundenergi där som inte ens försvinner i deras allra sömnigaste pubrockstunder. Nu var det inte nån pubrock som vi bjöds på under Berns kristallkronor. Första delen av konserten var snarare en fet käftsmäll i 180. Ni vet där ljudvågorna får öronvaxen att trilla ner och lägga sig på botten av örat.. Holy Moses, jag som inte ens gillar elgitarrer egentligen… och njöt jag i fulla drag.
Konsertens andra hälft låg några BPM lägre och då blev det med ens riktigt dansvänligt. Jag hoppade som en liten galning och blev för några minuter bästa vän med en man i publiken som hade konstig hempermanent och dansade bredvid. Vem som dansade bäst av honom och mig? Som den gentleman jag är säger jag förstås att det var han.
Jag ska tillbringa eftermiddagen med att tillverka en stor skylt att hålla upp som det står COME TOGETHER på eftersom de tydligen inte spelar den på denna turné. Men Movin on up är inte dålig den heller:
Det är möjligen inte så konstigt att det går dåligt för skivbranschen, då VD för det allra största skivbolaget (Universal) beskriver Pirate Bay så här i DN:
– Recensenter får skriva precis vad de vill i sina recensioner bara så att vi har det klart. Men det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet, säger han.
Anledningen till att Per Sundin kläckte ut sig sådana skarpa ord är att Sydsvenskan sågat Metallica i en recension och samtidigt hänvisat till kortversioner av låtarna som finns på just Pirate Bay. Därmed får Sydsvenskan inte intervjua de gamla rockarna (som ju gjorde sig kända som bandet som stämde de fans som spred deras musik på Napster, en gång för länge sen).
Om Metallica har jag inte direkt nåt att säga. Men Per Sundin, alltså. Genom att kalla Pirate Bay för ”en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet” gör han sig löjlig inför de hundratusentals (om det nu inte är över miljonen?) svenskar som lyckats fatta vad BitTorrent-teknologin går ut på. (T ex det grundläggande faktum att det är privatpersoner som delar ut material till varandra.) Han visar vidare att han enda respons på förändrade tider är ilska och barnsliga anklagelser. Han tar offentligt ställning mot sina potentiella kunder. Man må tycka vad man vill om Pirate Bay (själv tycker jag att de borde kliva ner från sina höga ideologiska hästar och samtidigt växa upp lite, så fick jag det sagt) – men om Per Sundin är representativ för den Gamla skivbranschen, så förtjänar den branschen faktiskt en motståndare Pirate Bay.
Många sa mycket kloka saker i samband med FRA-debatten i somras. En del av de som sa kloka saker var för FRA och ännu fler tillhörde motlägret. Det sas också mycket dumt från båda läger.
Framför allt tycker jag att kritikerna saknade det bredare perspektivet, hur allas vår syn på personlig integritet håller på att förändras med rekordfart. Vi fläker alla upp och och ut oss på sociala sajter och i bloggar. Vi håller twittrande på att minituöst kartlägga våra egna liv för eftervärlden. Den myndighet som vill veta vad medborgarna gör behöver bara läsa RSS-feeden från Facebook.
Samhället där var och en är sin egen Storebror är ett faktum. Vi vinner något på det, helt säkert. Kanske förlorar vi något också, men i så fall vad? De här frågorna snackar vi nästan inte alls om (vi är väl för upptagna med att pyssla med dokumentationen av vad vi gjorde i helgen). Förrän då staten för en gångs skull visar lite känsla för tidsandan och vill vara med och övervaka. Då tar det hus i helvete. Då kommer brösttonerna fram, ibland med lite lustiga resultat. Som Micke, denne digitale fullblodsexhibitionist, som protesterade mot FRA genom att filma allt han gjorde med en webbkamera. Erkänn, Micke, du njöt av varenda sekund! (Och jag gillar Micke skarpt på alla vis, make no mistake!)
Jag är också emot FRA-lagen, på de allra flesta vis. Framför allt tycker jag inte att liberala politiker borde ha röstat för den. Men jag tycker också att vi borde lyfta näsan lite och se det större perspektivet. Vad betyder integritet för oss i den värld vi lever i idag, och i morgon? Vad har vi för eget ansvar?
Dagens ”Nu tappade vi inte hakan” är förstås att Ian McKellen kommer tillbaka som Gandalf i de två Bilbofilmerna som ska produceras. Det stod i nån tidning förra veckan, och så i DN idag. Det är ju trevligt, precis som att Peter Jackson är producent och Fran Walsh skriver manus. Trevligt, trevligt.
Men det som verkligen fick mig att spetsa öronen är att Guillermo del Toro ska regissera båda två.
- Guillermo del Vem?! säger vän av ordning då.
- Pans Labyrint, svarar Henrik genast.
Och inte bara Pans Labyrint utan även nya Hellboy II, som verkar arta sig till att bli en riktig fantasifest för ögat. del Toro, från Mexico, hör helt enkelt till de där få regissörerna vars visuella vision är så stark att varje film blir helt unik. Som en latino-Tim Burton, ungefär.
I hans händer kan Bilbo bli något lite mer utmanande, en barnsaga för vuxna kanske.
Och roligast av allt. del Toro står också listad som regissör till en film som kommer 2010: At the mountains of madness. Jepp, HP Lovecrafts epos om en ohygglig Antarktisexpedition! Jag kan inte tänka mig en enda regissör som är mer lämpad att filmatisera Lovecraft. Speciellt en så maffig story som just At the mountains of madness.
Hurra, hurra!
Om söndagen bjöd på amatörteater så går vi och ser ett riktigt proffs på måndagskvällen. ”The young ladies of…” har kommit till Stockholm efter en kort turné i Sverige. Ursprungligen sattes den förstås upp i New York. Värmen strålar från Taylor Mac på scen ut över oss i publiken. ”Oss”, det är kulturella tjejer från Södermalm och så är vi ett antal bögar och flator också, och vi är charmade av Taylor Mac redan från första sekund. Förmodligen är jag inte den ende som såg hans show förra året och nu har kommit tillbaka för att få mer. Skulle jag beskriva honom och hans uppenbarelse på Södran med ett enda ord skulle det vara ”älskvärd”. Åtminstone i våra ögon.
Egentligen är han grotesk. En vuxen man i glittersmink, smutsig och trasig klänning, barfota med skitiga nylonstrumpor, med peruken på sned. Som spelar ukulele. Men det är något med just hans groteska, smått patetiska yttre, som tillsammans med hans obestridliga humor och intelligens gör Taylor Mac ganska oemotståndlig. Åtminstone för ett par hundra vidsynta stockholmare.
Vi bjuds på en en-och-en-halvtimmes monolog som dels är ett lustmord på machismo och heteromanlighet, men samtidigt vädrar Macs egen sorg över pappan han aldrig lärde känna - och vetskapen om att pappan förmodligen inte var en person han skulle ha gillat. Får man tro trastransan själv kommer han från en lång linje av kvinnoförnedrande, vapenkramande homofober. Därmed blir också bildspelet som varvar scener från faderns kamratliga liv i militären med galatrashiga bilder från sonens dragexapader till ett trots och ett frigörande från generationer av förtryck. Nånstans verkar också hoppet leva att fadern också ville frigöra sig från machoidealet. Ett fåfängt hopp kanske, men ändå är hoppet pjäsens kanske starkaste känsla. Och dess starkaste ögonblick är allsången med det enkla omkvädet What’s the point of wondering? Just då är det ganska magiskt. En påtaglig värme strömmar mellan oss och drugan på scen.
Om man ska invända något är det att pjäsen är liiiite för lång, och att Taylor Macs uppenbara beundran för svenskar och skam över USA kan slå över i självömkande ibland. Sånt är dock petitesser. Kommer han tillbaka, kommer jag att sitta på främsta raden.
Här är ett annat performance med honom, från Brighton. Det är alltså inte alls vad vi såg igår. Men ändå.
Det är söndag 27 april. Jag är på en spännande amatörteaterpjäs i en (här icke namngiven) söderförort. Mycket ambitiös uppsättning av en svensk deckare – med god fart genom hela föreställningen och få döda punkter. Rollistan innehåller 35 namn, och vi är ungefär 25 i publiken. Så måste det förstås vara när alla i teaterföreningen ska erbjudas en talroll på scen. Det gäller för föreningen att hitta en historia med maffigt persongalleri så att det finns mååånga biroller att besätta. Då lämpar sig en pratig Maria Lang alldeles utmärkt.
Rollprestationerna varierar i kvalitet. Föreningens ordförande gör en habil huvudroll som deckare. Den kvinnliga huvudrollen är tjusig som sig bör. Men det stora behållningen har vi faktiskt av de otämjda birollerna. I en proffsföreställning finns en stark regissör som hela tiden ser till att hålla huvudskeendet i pjäsen i fokus. I en glad amatörteater är regin inte lika stark och alla får utveckla sin lilla biroll bäst de vill. I den här föreställningen görs flera oförglömliga insatser av just birollsinnehavare. Vi har damen som ska spela salongsberusad genom hela pjäsen, men som blir ”fullare” för varje scen tills dess att hon i den dramatiska upplösningsscenen sluddrar så svårt att vi inte kan höra ett ord, och dessutom svajar hon fram och tillbaka som ett träd i full storm.
Eller ”städgumman” som dyker upp i sista akten och städar i bakgrunden medan deckaren håller förhör med huvudpersonerna. Hon stjäl hela showen med sin cigg i mungipan, svabben som fastnar under ett bord och grötiga harklanden. Så fort hon är på scen, vilket är under de sista 30 dramatiska minuterna, tittar alla på henne och missar totalt upplösningen.
Jag har sällan haft så kul på teatern! Tack birollsinnehavare, alla 32 st!
Precis som French & Saunders som statister i Carmen och gör allt för att stjäla showen. I nedanstående klipp.
- I’m going to walk drunk across the stage!
Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.
Enda problemet var förstås att det inte var den scenen. Hade jag alltså sett en annan tecknad film än Fantasia med dinosaurier som marscherade till ljudet av klassisk musik? Vad är chansen för det?
Det visar sig att jag sett filmen Allegro non troppo (1977) av italienaren Bruno Bozzetto. Den är en parodi på Fantasia vilket förklarar att såväl Disneyfilmen som Bozzettos film innehåller en lång scen med evolutionen och dinosaurier som marscherar mot sin undergång. Men mer än att parodisera så refererar Allegro non troppo till originalet – och utmanar Disneys vision. 70-talspessimism ställs mot Disneys optimism. Scenen jag minns – som finns som Youtubeklipp här nedanför – är precis lika kraftfull idag som då jag såg den som barn. Det är helt enkelt en jäkligt stark vision och animation med massor av fantasi och hantverkskunnande. Den är förstås inte ”bättre” eller ”sämre” än Fantasia – men helt klart tillför den något av eget konstnärligt värde.
Avgör själv! Här är först Allegro non troppo-scenen från 1977 som jag minns så starkt från min barndom
(i två delar):
Och här är så två utdrag ur Disneys Fantasia med evolutionen och sen utrotning (1940):
Allegro non troppo finns numera på DVD och är långfilmslång. Den innehåller sex scener, alla byggda kring klassiska verk som Bolero, Eldfågeln, Valse triste och En fauns eftermiddag. Dessutom finns det en ramhistoria som inte är animerad som handlar om en kille som gör en film som liknar Fantasia..
Det slog mig bara hur uncool Paul van Dyk lyckats göra sig på sju år. Inte nödvändigtvis sämre, men det är sån skillnad i just cool mellan 2000 års tillbakalutade samarbete med S:t Etienne….
…och 2007 års smått desperat hoppiga featuring Jessica Sutta från Pussycat Dolls:
Smaka på det: S:t Etienne vs Pussycat Dolls. Det är ett rejält dyk han gjort. Anar man att van Dyks egna försäljningssiffror börjat dyka och att skivbolaget tjatat om att han måste göra sig mer kommersiell bland kidsen? Synd, för han har gjort mycket bra. Även på senare år.
Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.
Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.
Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.
Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.
Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?
Ja, ni märker hur jag håller på.
Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.
Det var riktigt skönt att få skriva det här.
För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Dagens ”Nu tappade vi inte hakan” är förstås att Ian McKellen kommer tillbaka som Gandalf i de två Bilbofilmerna som ska produceras. Det stod i nån tidning förra veckan, och så i DN idag. Det är ju trevligt, precis som att Peter Jackson är producent och Fran Walsh skriver manus. Trevligt, trevligt.
Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.