Hurra för Guillermo del Toro

Dagens ”Nu tappade vi inte hakan” är förstås att Ian McKellen kommer tillbaka som Gandalf i de två Bilbofilmerna som ska produceras. Det stod i nån tidning förra veckan, och så i DN idag. Det är ju trevligt, precis som att Peter Jackson är producent och Fran Walsh skriver manus. Trevligt, trevligt.

Men det som verkligen fick mig att spetsa öronen är att Guillermo del Toro ska regissera båda två.

- Guillermo del Vem?! säger vän av ordning då.

- Pans Labyrint, svarar Henrik genast.

Och inte bara Pans Labyrint utan även nya Hellboy II, som verkar arta sig till att bli en riktig fantasifest för ögat. del Toro, från Mexico, hör helt enkelt till de där få regissörerna vars visuella vision är så stark att varje film blir helt unik. Som en latino-Tim Burton, ungefär.

I hans händer kan Bilbo bli något lite mer utmanande, en barnsaga för vuxna kanske.

Och roligast av allt. del Toro står också listad som regissör till en film som kommer 2010: At the mountains of madness. Jepp, HP Lovecrafts epos om en ohygglig Antarktisexpedition! Jag kan inte tänka mig en enda regissör som är mer lämpad att filmatisera Lovecraft. Speciellt en så maffig story som just At the mountains of madness.
Hurra, hurra!

DVD: En italiensk Fantasia från 1977

Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.

Enda problemet var förstås att det inte var den scenen. Hade jag alltså sett en annan tecknad film än Fantasia med dinosaurier som marscherade till ljudet av klassisk musik? Vad är chansen för det?

Det visar sig att jag sett filmen Allegro non troppo (1977) av italienaren Bruno Bozzetto. Den är en parodi på Fantasia vilket förklarar att såväl Disneyfilmen som Bozzettos film innehåller en lång scen med evolutionen och dinosaurier som marscherar mot sin undergång. Men mer än att parodisera så refererar Allegro non troppo till originalet – och utmanar Disneys vision.  70-talspessimism ställs mot Disneys optimism. Scenen jag minns – som finns som Youtubeklipp här nedanför – är precis lika kraftfull idag som då jag såg den som barn. Det är helt enkelt en jäkligt stark vision och animation med massor av fantasi och hantverkskunnande. Den är förstås inte ”bättre” eller ”sämre” än Fantasia – men helt klart tillför den något av eget konstnärligt värde.

Avgör själv! Här är först Allegro non troppo-scenen från 1977 som jag minns så starkt från min barndom
(i två delar):

 

Och här är så två utdrag ur Disneys Fantasia med evolutionen och sen utrotning (1940):

Allegro non troppo finns numera på DVD och är långfilmslång. Den innehåller sex scener, alla byggda kring klassiska verk som Bolero, Eldfågeln, Valse triste och En fauns eftermiddag. Dessutom finns det en ramhistoria som inte är animerad som handlar om en kille som gör en film som liknar Fantasia..

Star Trek Voyager extravaganza

Hittade hela TV-serien Star Trek Voyager på NK. Det är sju säsonger med c:a 20 avsnitt i varje. Lycka. Jag är självklart ingen riktig trekkie, det är ju bara töntar som är.  Men Voyager är klart sevärd, mycket mer så än Next Generation, Deep Space Nine eller de trista biofilmerna som kom på 90-talet. (80-talsfilmerna har däremot en viss charm.)

Det är framför allt kapten Janeway som gör Voyager sevärd. Vilken kvinna. Och så förstås universums mest storbystade borg, Seven Of Nine. Det är nästan så man blir strejt.

Nästa år kommer JJ Abrams nya bioversion av Star Trek, originalversionen. Det kan bli spännande. Inte för att jag är nån trekkie, då…

Topplista: De bästa vinjetterna för filmbolag

På plats 4 kommer Gaumont, det franska film- och TV-bolaget, och deras logga från 80-talet. Den här gillar jag för att när man såg den var det ju förstås en fransk film – vilket var lite coolt när jag var ung. Man kände sig lite världsvan, liksom. Minns Luc Bessons tidiga!

Kolla på Youtube (nytt fönster)

På plats 3 kommer den gamla SF-vinjetten från 80-talet med linjen ni vet, och den ostiga tretaktsdiscon. Men vet ni vad, den svänger tusen gånger mer än den 90-talsversion som kom sen. Och de blå linjerna som helt omotiverat fyller hela bilden är ju bara så rätt – 2008. Och det här ger mig associationer till min barndoms filmer som Jönssonligan, Sällskapsresan och Astrid Lindgren. Trygghet!

På plats 2 kommer den fanfar Är Storfilm mer än nån annan – 20th Century Fox. Den är en riktig klassiker. Och jag tror att de övergav den ett tag på 70-talet (eller också gjorde de inte så mycket filmer under United Artists guldår – Fox är ju mer mastodontfilmer)
Den här ger mig fortfarande rysningar av förväntan i alla fall!

På plats 1 kommer National Geographic. En djärv melodi komponerad i liksom en bättre tid i vad som definitivt var ett bättre Amerika. Elmer Bernstein heter komponisten och han dog 2004 efter ett produktivt liv som filmkompositör.
National Geographic och deras filmer representerar för mig allt det bästa med USA. Och jag minns så väl första gången jag hörde och så deras ”opening title” – det var i den klassiska filmen Save The Panda från 1983 som blev startskottet för att rädda jättepandan från utrotning. Det lät som en stridssignal!

Har hittat den som mp3

Den är också med, med den snygga fyrkantsloggan, en kort sekund i början av den här:

Tim Burton, jag vill föda ditt barn

När jag var ung var både pojkar och flickor i min omgivning förälskade i Johnny Depp i Edward Scissorhands. Och Winona Ryder förstås. Jag med. Det var liksom höjden av filmkonst för oss.

Ikväll ska jag se deras senaste samarbete. Men varför gör Burton en film om grisar, ”Svini Todd”?

Fascist future chic: Starship Troopers

Idag såg jag om Starship Troopers (1997), för första gången i sin helhet sedan jag såg den på bio. Regi Paul Verhoeven. Är inte det här en av hans lite orättvist bortglömda filmer? ”Alla” är ju överens om RoboCops förträfflighet, eller hur? Men RoboCops moral är å andra sidan bra mycket mer uppenbar än den i S.T, ja nästan lite sagosöt i jämförelse. Jag minns så väl när jag såg ST på bio och Neil Patrick Harris kommer in med sina kolleger från säkerhetstjänsten – i uniformer som nästan är exakta kopior av SS-uniformer! Vi i publiken som sett detta ögonblick liksom vid horisonten, hela filmen igenom, skrek av skratt och busvisslade. Vi var ungefär 20 st. Resten av biopubliken, som ju mest var där för att se rymdmonstren åka på däng, tyckte inte alls att det var lika kul. ”Vaddå, e rom nazister, hurmenardomnu?”

Ja, dom e nazister, pucko! Eller åtminstone fascister – och Verhoeven skriver det med gigantiska bokstäver över hela sin film från den allra första rutan – samtidigt som det är lysande action med unga snygga människor och snygga specialeffekter. Han ger fina vinkar om det – med hela jordaxeln. Nazistuniformerna växer liksom fram under filmens gång, från vanliga ”rymduniformer” till allt mer SS-lika kläder vartefter som filmen går. Men det är alltså först på slutet som de kommer in i De Där Skärmmössorna (som jag tyvärr inte hittat på bild men du vet vilken typ). Det är humor det. Men alla fattade inte satiren och filmen (liksom förlagan, en roman av Heinlein) har anklagats för att glorifiera just fascism. Bullshit, förstås. Och kan bara yttras av dem som blev chockade när nazistuniformerna dök upp. Somliga känner inte igen samhällskritik om den så hoppar upp och biter dem i rumpan.

Några reflektioner:

1. Jag kan inte fatta att jag nånsin tände på Casper Van Dien
2. De ”TV-sändningar” med krigspropaganda som är med genom hela filmen är inte helt olika dagens amerikanska TV-kanaler i krigstid. T ex Fox News eller CNN. Vilket förstås är Verhoevens poäng – och den är egentligen ännu tydligare idag 11 år efteråt.
3. Människor och insekter handlar på exakt samma sätt i filmen och utan någon som helst moral.
4. De allra flesta amerikanska sci-fi-skildringar på film skildrar en totalitär stat. Okej, Starfleet i Star Trek är ju schjyssta killar, men likförbannat är det nån sorts militärdiktatur. Verhoeven skruvar det bara liiite till så att det inte går att bortse från.
5. Filmen är roligare än jag minns den – och faktiskt väldigt lik amerikanska skildringar av Andra världskriget.
6. The Brain Bugs mun ser precs ut som ett anus.

Jag ser nu, ja just nu medan jag skriver, att det släpptes en ”uppföljare” som gick direkt till video, 2004. Inte i regi av Verhoeven förstås. Av döma av reaktionerna på IMDB (Starship Troopers 2: Hero of the Federation) är den sällsynt usel. Starring Kelly Clarkson! Låt oss gissa: den är gjord av nån som inte fattade nazistreferenserna – och den är bara heroisk. Det är i så fall den slutgiltiga twisten på originalfilmen.

But wait, there’s more! 2008 kommer ännu en uppföljare, Starship Troopers: Marauder och i den ska Casper van Dien vara med. Inte heller denna regisserad av Verhoeven. O, joy…

Väldigt tydligt

Ja, Roger, den syns. Väldigt tydligt till och med.

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=3051&Nyheter=&grupp=4578&artikel=1836086

Munksex jag minns

Jag hade länge en oförklarligt starkt erotisk dragning till Christian Slater och fattade inte riktigt varför. Så en kväll  när jag ser Rosens Namn på TV faller bitarna på plats. Det är ju Christian som är den unge munklärlingen Adso från Melk. Det har jag i och för sig vetat, på ett rent triviaplan, men jag har inte sett filmen sedan jag var 14 och gick på bio med mamma. Nu när jag ligger i soffan och slökollar för att jag inte kan sova kommer filmen och mina minnen starkt tillbaka till mig. Jag minns miljöerna, det skitiga och leriga och äckliga. Och så springer alltså en 16-17-årig Christian Slater omkring med tonsur och kåpa och är Sean Connerys lärling. Som 14-åring i biomörkret tyckte jag att han var något av det sötaste jag sett, och det hade jag fullständigt glömt att jag en gång tyckte.

Sen kommer Den Där Scenen och jag inser varifrån min erotiska fixering vid Slater kom ifrån. Ni som sett filmen vet säkert vilken jag menar. Han gömmer sig i ett kök och upptäcker att en ung flicka gömmer sig bredvid honom. Då de blir ensamma drabbas hon av stora kåtslaget och börjar bokstavligen riva av den stackars oskyldige munken hans kläder. De har fumligt, desperat sex. Och Christian Slater, som jag alltså redan tyckte var söt, är spritt språngande naken och man får till och med se en sekunds Slatersnopp! Inte undra på att jag också fick stora kåtslaget.

Idag tycker jag inte att han ser lika gudomlig ut och scenen är mer gullig än upphetsande. Och Christian själv ser ut som en fumlig 16-årig munklärlig mer än den fullvuxne sexgud jag då såg. (Är man själv 14 är en 17-åring vuxen.)  Men minnet av vad jag då kände är väldigt tydligt nu. Jag smällde nästan av  – på den tiden fanns ingen internetporr, flickor och pojkar.  Hittade några bilder från scenen:

River Phoenix, James Dean, Heath Ledger

Heath sällar sig idag till raden av unga talangfulla amerikanska skådisar, tillsammans med River Phoenix och James Dean, som möter ett tragiskt öde långt innan de hunnit nå sin fulla potential som konstnärer. Jag är förstås alldeles för ung för att ha upplevt Dean, men minns hur nedstämd jag blev då River dog på 90-talet. Hade då My own private Idaho i färskt minne, precis som jag har Brokeback Mountain idag. Och fanken, vad trist jag tycker det är med Ledgers död. Så oerhört trist.

Heath hittades död av sin massör som kom för ett bokat möte, på ett golv i en lägenhet i Soho på Manhattan. Polisen misstänker inget brott, utan jobbar utifrån hypotesen att han dött av en överdos. Han efterlämnar bland andra en tvåårig dotter.

Heath Ledger var på väg att bli något riktigt stort, det var de flesta överens om. Hans insats som den buttre och känslomässigt hämmade Ennis i Ang Lees episka homokärleksdrama Brokeback Mountain var hans största insats i karriären och förlänade honom flera priser, samt en Oscarsnominering. Då Brokeback Mountain var på tapeten skrev jag på Sylvester om honom i artikeln Homocowboys i ny film av Ang Lee, och beskrev honom då som en kille som spelat i flera ”hjärndöda” roller men som tagit steget upp som förste älskare. Ursprungligen kom han från Australien och jobbade sig uppåt genom TV-roller och sedan på vita duken. Genom sina insatser i bland annat Brokeback Mountain, Lasse Hallströms Casanova, och andra hyllade filmer som I’m not there och Lords of Dogtown etablerade han sig snabbt som karaktärsskådespelare.

Han har också en stor roll i den kommande Batmanfilmen, som The Joker. Den kommer han nu alltså att framträda postumt i.

Men jag kommer för alltid att minnas honom som Ennis i Brokeback Mountain, och känner en stor sorg ikväll. Fånigt va, för en skådis jag aldrig träffat…

Nästa: Artister som dött alldeles för unga

Blir nästan lite förälskad

Han är bara så stilig, James McAvoy, i Atonement (Försoning) på svenska. Och Kiera är fantastiskt snygg hon med förstås. Men jag känner mig lite knäsvag inför just James efter att ha sett filmen igår. Brukar ju falla för hans typ, och han är liksom den typen personifierad. I smoking dessutom, och uniform. Fan, jag känner mig som en skolflicka.

Fast egentligen ägs filmen av lillasystern, som förekommer i tre åldrar varav den äldsta spelas av Vanessa Redgrave. Försoning är en av årets allra bästa filmer, redan nu.