Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.
Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.
Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.
Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.
Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?
Ja, ni märker hur jag håller på.
Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.
Det var riktigt skönt att få skriva det här.
För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!
Det är Warhols vår i vår. Se utställningen på Moderna om ni kan. Rummet med hans TV-program på massa skärmar med en stol och ett par hörlurar framför varje är bäst. Och Bike Boy är så söt. Och transan som suger av en banan var roligast.
Nedanstående intervju är inte med på utställningen. Det är däremot ett antal av Brilloboxarna. Jag gillar Andys svar på journalistens dumma frågor. Kolla hans min då han svarar på om popkonsten börjat upprepa sig själv.
Vilken bra idé att ta en lördagspromenad för att kolla Warholutställningen på Moderna. Synd bara att ungefär TRE TUSEN ANDRA också fick samma idé ungefär samtidigt. Så här såg det ut då jag kom fram:
Det blev med andra ord ingen Andy för mig idag. I och för sig är det ofta som en Factoryfilm hemma i mitt eget liv, men jag vill faktiskt se den här utställningen. Får ta mig iväg i veckan ett par timmar mitt på dan om det går.
Istället promenerade jag i snabb marschtakt från Skeppsholmen till Götgatan och Skrapan/Bolia. Det här är vad jag lyssnade på i iPoden (funkar jättebra att storstadspromenera till, vid mulet väder och lätt havsbris)
Shine On Me feat. Clarence – Original Mix 8.58 Taito Tikaro, Ferran, J. Louis
Last Night a DJ Saved My Life (Cedric Gervais & Second Sun Remix) 7.22 Seamus Haji featuring KayJay (favoriten för idag, pga den urcoola mixen av Gervais)
Art’s Birthday Party 2008: ”Forever Young” är en internationell musikfest och hyllning till konsten som ordnas i samarbete med den europeiska radiounionen EBU. Musiker, tonsättare, dj:s och ljudkonstnärer från hela Europa kommer att interagera och utbyta ljud och musik, mixa och remixa via satellit, ljudledningar och Internet. Festen i Stockholm ordnas av SR P2, Elektronmusikstudion, Moderna och SRc.
TID: Torsdag 17 januari 19:00-24:00
PLATS: Moderna Museet
RADIO: P2 sänder direkt mellan 19:30-24:00
WEBB-TV: SR sänder allt från Moderna live som webb-TV på http://www.sr.se/p2/artsbirthday
WEBBRADION/MOBILEN: Två satellitkanaler (på samma hemsida och mobil.sr.se)
Medverkande artister på Moderna Museet är österrikiska thereministen Dorit Chrysler, amerikanska thereministen Pamelia Kurstin, svenska trion Tape, electronica-stjärnan Kangding Ray från Frankrike (bilden), tyska Andrea Neumann och Sabine Ercklentz, elektronmusikpionjären Sten Hanson och ljudkonstnären Daniel Skoglund.
Efter Moderna är det efterfest på Berns i regi av P2 Ström
Live på Berns: Tobias von Hofsten, Ola Bergman, Håkan Lidbo och Daniel Araya.
DJs på Berns: Johan Fotmeijer, DJ Mikronesien, Mats Almegård
Danish_stud: – Ska vi göra nåt kul ikväll? Jag kan åka ner på stan och träffa dig?
Jag: – Ja, vad ska vi göra då…?
D_s: – Gå på nån utställning? Äta?
Jag: – Vi går på Kulturhuset då!
[en timme senare, i Kulturhusets entré]
Jag: – Hmm, vi ska nog åka uppåt i huset, jag såg på hemsidan att det var nån provocerande utställning med massa sex och död och våld.
D_s: – Ååh!
Jag: – Här är det nog. Nej vänta, det här är nån engelsk fotograf som finstämt skildrar vardagssituationer, står det. Det ser inte ut som så mycket sex.
D_s: – Men vi kan väl gå in och kolla, det är kanske här?
[....]
Jag: – Ser du nån Död?
D_s: – Nej, det måste vara fel det här.
[två trappor längre upp]
Jag: – HÄR är det. Se vad mycket nakna kvinnor. Det är en japanska, som tagit bilderna. Se på fittan det kvinnliga könsorganet med den lilla dinosaurien där.
D_s: – Vad knäppt. Och här är det en massa krokodiler och fler nakna kvinnor.
Jag: – Undrar om det är självporträtt? Känner man sig provocerad förresten?
D_s: – Inte mycket. [högt som fan] Men kolla där på snigeln, vad är det för kroppsdel den ligger på?
Jag: [rodnar] – Det är ju ett rövhål Ssssh, det finns andra människor här!
[på väg ut]
D_s: – Jag har inte ätit på hela dagen ska vi käka nu då?
Jag: – Visst. Men vafan. Det är ju en manlig fotograf, inte en kvinnlig. Vad trist, då blev det bara pornografiskt. Nu blev jag lite provocerad.
Fördelen med att inte ha stenkoll på populärkulturen är att man har så mycket kvar att upptäcka. Därför har jag just nu väldigt stort nöje av en jubileumsutgåva av holländska/internationella bögtidningen BUTT. Om du inte är Daniel Björk och redan läst alla nummer av tidningen tror jag säkert att du också skulle ha behållning av att införskaffa denna rosa lilla bok på blygsamma 560 A5-stora sidor. Själv köpte jag den redan i somras på Stockholm Pride (som hade ett boktält – halleluja!) och var därmed helt sjukt sen eftersom den kom redan 2006. Men som sagt: den som spar sin populärkultur har.
BUTT, för den som inte redan vet det, är en liten tidning på engelska som brukar få äran för att nästan på egen hand ha förnyat den internationella bögkulturen och återinfört sex som en parameter i kulturdebatten. Den är minimalistiskt formgiven på rosa papper och med svartvitt tryck. Mycket bilder på obögiga killar utan kalsongerna på. Framför allt har BUTT gjort sig känd för sina intervjuer där man låter kända och okända kulturpersonligheter med anknytning till bögvärlden samtala med varandra. Som exempel intervjuar Bruce la Bruce Gus van Sant. la Bruce har också skrivit förordet. Vi möter bland andra följande:
Asianpunkboy, Bruce Benderson, Peter Berlin, AA Bronson, Christopher Ciccone, Martin Degville, Tommy Deluca, Ed Droste, Al Eingang, Thomas Engel Hart, Marc Jacobs, Heinz Peter Knes, Marcelo Krasilcic, Bruce LaBruce, Inez van Lamsweerde, Lutz, Ryan McGinley, Alasdair McLellan, Matmos, Walter Pfeiffer, Terry Richardson, Paul Rutherford, Gus van Sant, Jeremy Scott, Jake Shears, Casey Spooner, Michael Stipe, Jonsi Thor Birgisson, Wolfgang Tillmans, Viktor & Rolf, Dominic Vine, Matthias Vriens, Rufus Wainwright, John Waters, Edmund White, Bernhard Willhelm, och Jonny Wooster.
Det är mycket tongue-in-cheek. Som när Jake Shears från Scissor sisters ställer upp på söta erotiska bilder för tidningen men inte själv blir intervjuad. Istället intervjuas hans ex, kk:n och nuvarande (?) om sina sexeskapader med Jake.
Det är också en hel del tongue-in-ass med läsarnas egna berättelser om amorösa utsvävningar. I samma nummer kan man läsa ett akademiskt samtal om bögkulturens förfall från 1960-talet till idag – och en intervju med en man som arbetar som toalettstädare och tänder på det. Högt och lågt blandas och mixen blir definitivt inte mittemellan.
Och kors i taket, det är TASCHEN som ger ut boken. Samlingen täcker in det bästa från de första fem årens 16 nummer.
Tidningen har också en hemsida. Och den kommer fortfarande ut.
21 november har Bill Drummond (ja, han från KLF och ”The 17”) proklamerat No Music Day. Under hela dagen ska du inte lyssna på musik, inte heller spela musik. Om du jobbar på radio ska din station inte sända musik (något som BBC Scotland faktiskt hörsammar i år. De sänder inte någon musik 21 november.)
Projektet pågår i fem år och detta är tredje året.
Efter den intensiva debatten om Bögjävlar vs. Destroyer i somras kände jag att det var dags att få ändan ur vagnen och läsa Sexual Personae av Camille Paglia. Oscar Swartz betraktar den som vore den skriven av gudomlig inspiration, Karl har tagit titeln till sin famösa lilla tidning från den och till och med Stefan Ingvarsson hävdas gilla den. I själva verket har de ”flesta” redan läst den, eller?
Känner förstås till Paglia sen tidigare. Har läst hennes snärtigt tvärsäkra krönikor på Salon en gång i tiden och även intervjuer med henne som finns på nätet. Har också poesisamlingen ”Break, Blow, Burn”. Men alltså inte denna Bok som haft så djupgående effekt på framför allt bögar i min omgivning. Så jag traskade ner till Hedengrens där den inte fanns inne, men jag fick löfte om ett sms då den kommit in. ”Yeah, right” tänkte jag och beställde den på Amazon. Samma dag som jag hämtade ut boken på posten kom smset från Hedengrens. Nästa gång köper jag hos er, jag lovar!
Hur som helst, jag har nu börjat plöja denna tegelsten. Är på tredje kapitlet. Okej, det är ett fascinerande och maniskt myller av koncept, halvkävdna teorier och referenser bakåt och framåt i texten. Paglia är ingen stor stilist (eller hade i alla fall inte blivit det än, ”Break, blow, burn” är klarare i tanken och genomförande) men hennes språk är sensuellt, mustigt, omskakande. Hon formligen vältrar sig i adjektiv och metaforer vilket gör läsningen till en mycket sinnlig upplevelse.
Det slår mig också att Paglia tydligt är spritt språngande galen. Möjligen – troligen – på geniers vis. Kanske på en manodepressivs maniska vis där allt tycks uppenbarat för den maniske i bländande klart ljus. Hon drivs av en vision som måste vara smärtsam att få och försöka förmedla. Sexual Personae är bitvis kristallklar i sin analys, bitvis oändligt flummig och kaotisk. Och omöjlig att lägga ifrån sig.
Hittills har jag alltså bara hunnit läsa inledningen, om Egyptens skapande av ”det västerländska ögat” samt Grekland. Återkommer då jag avslutat boken. Noterar dock att Paglias kunskap om mytologi, eller åtminstone den berättelse om forntida folks världsbild som hon vill förmedla i boken, är en smula naiv. Det är mycket 1800-talsromantisicm över återgivningen av egyptisk och grekisk mytologi. Nu funkar det ändå eftersom hennes analys framför allt ligger på ett symboliskt/arketypiskt plan (i sig ett 1800-talsfenomen) men man ska nog akta sig för att tro att man får veta något om verkliga forntidsmänniskors verkliga liv. Paglia tecknar konstens historia (vilket hon också säger, ska medges) men framställer det som om hon har en profetisk inblick i forntidsmänniskans inre liv. Hoppas det blir lite mer stringent då vi närmar oss vår egen tid.
Paglia anklagas ibland för att vara reaktionär och det stämmer naturligtvis. Men hon är inte reaktonär över hela linjen utan bara oerhört elitistisk. I vissa stycken är hon progressiv. Det är kanske därför hon fascinerar så?
Tio år sen är det visst idag sen sessan Diana dog. Jag minns framför allt att jag hade ett gammalt ex från USA på besök i Stockholm och att han drabbades av någon sorts märklig sentimentalitetsattack och nästan grät. Om han nu inte faktiskt gjorde det. Jag tyckte att det var så konstigt. Sen grät visst hela världen.
Har aldrig lyckats känna något inför Dianas död. Ingenting. Gör det mig till en hård människa (som exet sa till mig den där sommaren 1997)? Elton John som sjöng ”Goodbye England’s rose” på hennes begravning var bara .. platt. Men alla andra grinade och jämrade sig. Är det något fel på mig?
Däremot var det en väldigt kul performande under Europride 1998 på en av Münchenbryggerietfesterna. Dead Diana hette den och det var nån hysterisk brittisk kvinna som kom in med tiara och påsminkat sår över halsen och bildäckmönster på klänningen. Hon skrek och skrek, precis då alla bögar bara ville dansa och vara glada. Tack för det, Dead Diana!
PS: Kvinnan som skrek och skrek heter tydligen Kate Pendry och har nu kört sin show i tio år! Mer info kommer snart på www.deaddiana.com och hon sätter nu åter upp showen i Oslo. En resumé för Kate Pendry hittar du här.
”Nacht brassar på med epilepsi, anorexi och vattenpistoler fyllda med vodka” säger Kitty on the Catwalk och Kornél på klubben Nacht. Det står även på Kulturhusets hemsida. Detta retar förstås upp etablissemanget till vansinne, särskilt som Kitty on the Catwalk lagt upp sin anorexihyllande video Pro Ana party slamma på Youtube (Pro Ana-rörelsen hyllar anorexi som en livsstil istället för en sjukdom)
Metro Stockholm och Svd slår upp det här som en stor nyhet idag och Justine Lagache från Anorexi/bulimikontakt rasar och säger att budskapet är skadligt.
Kanske är det skadligt, men det är åtminstone ärligt. Köp vilket modemagasin som helst så ser ni fullt av anorektiska tjejer på varenda sida. Kolla vilken kändisblaska som helst så ser ni fullt av anorektiska kändisar. Men de är inte offciellt anorektiska förstås, utan bara med smal benstomme.. yeah, right. Nacht kallar åtminstone modellerna för vad de är och gör en kulturell kommentar till det på sin nattklubb. Det här är ingen skandal, det här är konst.
Vi lever i en värld där bantningstipsen i tidningarna är inversionen av alla TV-kockar som lagar feta såser. På ledarplats i media pratas det om fetmaepidemin samtidigt som det ett par sidor bort slås larm om undervikt. Modeindustrin lever i symbios med anorektikerna, men det låtsas man inte om. Nacht är bara lite mer ärliga.
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Tio år sen är det visst idag sen sessan Diana dog. Jag minns framför allt att jag hade ett gammalt ex från USA på besök i Stockholm och att han drabbades av någon sorts märklig sentimentalitetsattack och nästan grät. Om han nu inte faktiskt gjorde det. Jag tyckte att det var så konstigt. Sen grät visst hela världen.