Ett ord om dan håller doktorn i stan

creed

1. That which is believed; accepted doctrine, especially religious; a particular set of beliefs; any summary of principles or opinions professed or adhered to.
2. A reading or statement of belief that summarizes the faith it represents; a definite summary of what is believed; a confession of faith for public use; esp., one which is brief and comprehensive.

Jag har bestämt mig för att lära mig ett nytt engelskt ord om dagen. Dagens är creed. Hade jag gillat bandet med samma namn hade jag nog tagit reda på det för länge sen. Nyfikenheten väcktes av att det kommit ett nytt dataspel som heter Assassin’s creed. Som jag satt och funderade på om det är baserat på Robin Hobb’s halvokej fantasyböcker. Just fantasylitteratur, som jag läste väldigt mycket som ung, är en outsinlig källa till konstiga engelska ord, då författarna ofta försöker sig på arkaismer i sann tolkienanda. Jag minns mycket väl då jag besökte min kusin Nina i London då jag var 16 år gammal och för första gången besökte scifi- och fantasybokhandeln The Forbidden Planet på New Oxford Street. Det var som att komma till himmelriket för en nördig svensk. Där köpte jag en bok som innehöll ordet ”vista” [utsikt] och jag frågade Nina vad det betydde. Hon skrattade lite och förklarade betydelsen, men påpekade att ordet knappast används idag. Jag sorterade det därför under avdelningen för värdelöst vetande. Inte förrän häromåret plockade jag fram ordet igen, i samband med att världens största mjukvaruföretag släppte ett operativsystem med det namnet.

Nu väntar vi på att Apple kallar nästa uppdatering av Mac OS X för ”Creed”. När kattdjuren tagit slut, alltså.

We shall never surrender

Med anledning av att nobelpriset i litteratur är på tapeten funderade jag lite på varför Churchill fick just det priset. På Wikipedia kan man läsa en del av motiveringen: ”for his mastery of historical and biographical description as well as for brilliant oratory in defending exalted human values.”

Dvs han fick priset bland annat för sin vältalighet. Och det kan jag fatta. Nedanstående tal – som tvärtemot vad jag trodde inte är från det berömda ”blod, svett och tårar”, har alltid gripit mig djupt. Som yngre eftersom jag var en romantisk anglofil med en fäbless för Imperiet. Som lite mer vuxen utifrån en ökad medvetenhet om vad Storbritannien betydde för hela västvärlden då de i stort sett ensamma stod emot Tyskland. Talet nedan, som Churchill gav 4 juni 1940, säger något om vad vi alla har att tacka Storbritannien för.

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail.

We shall go on to the end, we shall fight in France,
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this Island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old

Robert Jordan och Madeleine L’Engle har gått ur tiden

För en vecka sedan dog Madeleine L’Engle.  Hon var 88. Robert Jordan dog igår. Han var bara 58 och dog av en blodsjukdom, tydligen. Båda författare verkade inom den fantastiska litteraturen, men där upphör likheterna i deras författarskap.

Madeleine L’Engle blev känd framför allt som barnboksförfattare men hon har också skrivit posei, pjäser och fackprosa. Hennes mästerverk heter A wrinkle in time (Ett veck i tiden i svensk översättning) och kom redan 1963. Boken befinner sig någonstans mellan science fiction och fantasy och är en av mina mest oförglömliga läseupplevelser från barndomen (tillsammans med Den långa flykten, som mamma läste för mig då jag var fem).  L’Engle berörde ofta religion eller andlighet på ett oortodoxt sätt, vilket fick kristna grupper i hemlandet USA att svartlista hennes böcker som blasfemiska.  I en Disneyversion av boken 2003 utelämnades alla referenser till kristendomen som en bland många möjliga sätt att förhålla sig.  L’Engle har mycket gemensamt med tyske Michael Ende och dennes bok om Momo (som ni också bör läsa för era barn). Hon hade också en förmåga att teckna komplexa och psykologiskt trovärdiga porträtt av de barn som är huvudpersonerna i hennes romaner. Madeleine L’Engle var helt enkelt en stor författare, som förtjänar mer uppmärksamhet i Sverige.

Robert Jordan däremot är ingen stor författare, om än med en stor produktion. Hans oändliga romanserie The wheel of time representerar allt det sämsta med fantasylitteraturen. Vid sin död arbetade han på den tolfte tegelstenstjocka delen i serien, vilket naturligtvis är åtminstone sex-sju delar för mycket. Jordan började bra, om än konventionellt. Hans huvudperson Rand var intressant i början och då vi för första gången fick resa genom Jordans uppdiktade värld var det åtminstone spännande. Han var en god miljöskildrare. Men den gick det överstyr. Förutom att Jordans kvinnosyn är riktigt unken blev det snabbt uppenbart att han fått slut idéer redan till tredje boken och alla tusentals sidor efter det är bara ett omtugg. De kvinnliga magikerna reser fram och tillbaka genom likadana landskap och intrigerar mot varandra samtidigt som de skvallrar om karlar och provar klänningar. Rand blir galen, så blir han frisk igen, och mår så dåligt, så dåligt. Det tar aldrig slut och ger absolut noll ståpäls. Utan ståpäls är fantasy den tristaste genre du kan tänka dig.  Men nu är det slut, och jag vet att många läsare sörjer att de aldrig kommer att få läsa sista delen. Jordan har massor av fans, även i Sverige. Varför? Hur orkade ni bry er?

Fast jag anar varför många troget genomlidit alla elva delar. En habilt beskriven romanhjälte, som Rand, blir som en vän. Och man överger inte en vän i nöd. Med åren har jag dock blivit mer kräsen och om hjältens författare inte förmår ro sitt projekt i land är det faktiskt författaren som svikit sin skapelse och inte läsaren som trött lägger romanen åt sidan.

Läs Ett veck i tiden. Det gör förresten också Sawyer i flera avsnitt av Lost. Passande litteratur på en inte så öde ö.