Det var inte många under 30 i publiken i lördags, och det får man ändå förstå. Primal Scream kommer förmodligen aldrig att bli ”inne” igen men säkert inte heller alldeles ”ute”. Det finns nån grundenergi där som inte ens försvinner i deras allra sömnigaste pubrockstunder. Nu var det inte nån pubrock som vi bjöds på under Berns kristallkronor. Första delen av konserten var snarare en fet käftsmäll i 180. Ni vet där ljudvågorna får öronvaxen att trilla ner och lägga sig på botten av örat.. Holy Moses, jag som inte ens gillar elgitarrer egentligen… och njöt jag i fulla drag.
Konsertens andra hälft låg några BPM lägre och då blev det med ens riktigt dansvänligt. Jag hoppade som en liten galning och blev för några minuter bästa vän med en man i publiken som hade konstig hempermanent och dansade bredvid. Vem som dansade bäst av honom och mig? Som den gentleman jag är säger jag förstås att det var han.
Jag ska tillbringa eftermiddagen med att tillverka en stor skylt att hålla upp som det står COME TOGETHER på eftersom de tydligen inte spelar den på denna turné. Men Movin on up är inte dålig den heller:
Det är möjligen inte så konstigt att det går dåligt för skivbranschen, då VD för det allra största skivbolaget (Universal) beskriver Pirate Bay så här i DN:
– Recensenter får skriva precis vad de vill i sina recensioner bara så att vi har det klart. Men det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet, säger han.
Anledningen till att Per Sundin kläckte ut sig sådana skarpa ord är att Sydsvenskan sågat Metallica i en recension och samtidigt hänvisat till kortversioner av låtarna som finns på just Pirate Bay. Därmed får Sydsvenskan inte intervjua de gamla rockarna (som ju gjorde sig kända som bandet som stämde de fans som spred deras musik på Napster, en gång för länge sen).
Om Metallica har jag inte direkt nåt att säga. Men Per Sundin, alltså. Genom att kalla Pirate Bay för ”en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet” gör han sig löjlig inför de hundratusentals (om det nu inte är över miljonen?) svenskar som lyckats fatta vad BitTorrent-teknologin går ut på. (T ex det grundläggande faktum att det är privatpersoner som delar ut material till varandra.) Han visar vidare att han enda respons på förändrade tider är ilska och barnsliga anklagelser. Han tar offentligt ställning mot sina potentiella kunder. Man må tycka vad man vill om Pirate Bay (själv tycker jag att de borde kliva ner från sina höga ideologiska hästar och samtidigt växa upp lite, så fick jag det sagt) – men om Per Sundin är representativ för den Gamla skivbranschen, så förtjänar den branschen faktiskt en motståndare Pirate Bay.
Det slog mig bara hur uncool Paul van Dyk lyckats göra sig på sju år. Inte nödvändigtvis sämre, men det är sån skillnad i just cool mellan 2000 års tillbakalutade samarbete med S:t Etienne….
…och 2007 års smått desperat hoppiga featuring Jessica Sutta från Pussycat Dolls:
Smaka på det: S:t Etienne vs Pussycat Dolls. Det är ett rejält dyk han gjort. Anar man att van Dyks egna försäljningssiffror börjat dyka och att skivbolaget tjatat om att han måste göra sig mer kommersiell bland kidsen? Synd, för han har gjort mycket bra. Även på senare år.
Holy Pocahontas, ett till Youtube-mem! Den danske schlagerräven Tommy Seebach var verkligen långt före sin tid med den här videon. Den första är alltså med originalljudet (låten Apache av The Shadows, som ni säkert känner igen). Övriga är ”covers” – dvs bilder från Seebachs klassiska video, fast med ny musik och omklippt.. Tommy Seebach är annars mannen bakom klassiskern Disco Tango a la Carte.
Det är 33 meter till taket i Engelbrektskyrkan, där Radiokören och Sveriges Radios symfoniorkester framförde Bachs ”Matteuspassionen” förra veckan. Vänta, sluta inte läsa här. Jag är verkligen inte religiös. Snarare är jag nyfrälst ateist efter att ha läst Richard Dawkins The God Delusion nyligen. Men det är något med Bach och hans religiösa musik i allmänhet – och Matteuspassionen i synnerhet. Kanske den vackraste musik som någonsin skrivits?
Ge den en chans – och lyssna på SRs inspelning från Engelbrektskyrkan förra veckan. Lyssna på de första 9 minuterna och 39 sekunderna av sändningen och säg sen om du inte får lite ståpäls i alla fall. (Det är lite prat i början, musiken börjar vid 2:53). Det här är majestätisk musik:
Chorus I
Kommt, ihr Töchter, helft mir klagen,
Sehet—(Chorus II) Wen?—(Chorus I) den Bräutigam,
Seht ihn—(Chorus II) Wie?—(Chorus I) als wie ein Lamm!
Chorale
O Lamm Gottes, unschuldig
Am Stamm des Kreuzes geschlachtet,
Sehet,—Was?—seht die Geduld,
Allzeit erfunden geduldig,
Wiewohl du warest verachtet.
Seht—Wohin?—auf unsre Schuld;
All Sünd hast du getragen,
Sonst müßten wir verzagen.
Sehet ihn aus Lieb und Huld
Holz zum Kreuze selber tragen!
Erbarm dich unser, o Jesu !
Och gillar du de första 10 minuterna är det alltså bara att fortsätta lyssna i nästan fyra timmar till.
Ge Bach en chans, även om du inte annars gillar ”klassisk” musik.
Då Fredrik Strage äntligen lyssnade på mina och andras krav på att ha med Kate Bush på sin Youtubelista tar han med ett sömnpilller till klipp från ett matlagningsprogram. Jo, jag har också fattat att musikvideor inte platsar på hans lista. Men där borde han tänka om, för hur kul är det att se en bruten Syd Barrett köpa tidningen eller höra om Kate Bush favoriträtter? Strage, tänk om!
Med anledning av avslöjandet av prins Harrys stridsuppdrag i Afghanistan väljer jag Bush ute i busken, med låten Army Dreamers. Stirrande blick, ögon som synkar till mantelrörelser, ”oooh, what a waste of army dreaaamers..”
En annan buske är Vince Clarkes frilla i det här gamla Top of the pops där Yazoo framför Nobody’s diary. Nån som vill hänga på till England och gå på deras återföreningsturné med mig i sommar?
På plats 4 kommer Gaumont, det franska film- och TV-bolaget, och deras logga från 80-talet. Den här gillar jag för att när man såg den var det ju förstås en fransk film – vilket var lite coolt när jag var ung. Man kände sig lite världsvan, liksom. Minns Luc Bessons tidiga!
På plats 3 kommer den gamla SF-vinjetten från 80-talet med linjen ni vet, och den ostiga tretaktsdiscon. Men vet ni vad, den svänger tusen gånger mer än den 90-talsversion som kom sen. Och de blå linjerna som helt omotiverat fyller hela bilden är ju bara så rätt – 2008. Och det här ger mig associationer till min barndoms filmer som Jönssonligan, Sällskapsresan och Astrid Lindgren. Trygghet!
På plats 2 kommer den fanfar Är Storfilm mer än nån annan – 20th Century Fox. Den är en riktig klassiker. Och jag tror att de övergav den ett tag på 70-talet (eller också gjorde de inte så mycket filmer under United Artists guldår – Fox är ju mer mastodontfilmer)
Den här ger mig fortfarande rysningar av förväntan i alla fall!
På plats 1 kommer National Geographic. En djärv melodi komponerad i liksom en bättre tid i vad som definitivt var ett bättre Amerika. Elmer Bernstein heter komponisten och han dog 2004 efter ett produktivt liv som filmkompositör.
National Geographic och deras filmer representerar för mig allt det bästa med USA. Och jag minns så väl första gången jag hörde och så deras ”opening title” – det var i den klassiska filmen Save The Panda från 1983 som blev startskottet för att rädda jättepandan från utrotning. Det lät som en stridssignal!
Vilken bra idé att ta en lördagspromenad för att kolla Warholutställningen på Moderna. Synd bara att ungefär TRE TUSEN ANDRA också fick samma idé ungefär samtidigt. Så här såg det ut då jag kom fram:
Det blev med andra ord ingen Andy för mig idag. I och för sig är det ofta som en Factoryfilm hemma i mitt eget liv, men jag vill faktiskt se den här utställningen. Får ta mig iväg i veckan ett par timmar mitt på dan om det går.
Istället promenerade jag i snabb marschtakt från Skeppsholmen till Götgatan och Skrapan/Bolia. Det här är vad jag lyssnade på i iPoden (funkar jättebra att storstadspromenera till, vid mulet väder och lätt havsbris)
Shine On Me feat. Clarence – Original Mix 8.58 Taito Tikaro, Ferran, J. Louis
Last Night a DJ Saved My Life (Cedric Gervais & Second Sun Remix) 7.22 Seamus Haji featuring KayJay (favoriten för idag, pga den urcoola mixen av Gervais)
När jag satt och lyssnade på Robyn igår slog det mig, som sagt, hur mycket jag hoppas på att England tar henne till sitt hjärta nu när hon lanserar sig där. Kollade på iTunes för att se om nya mixarna av Be mine! kommit än. Det hade de, i den brittiska iTunes. Jag kunde alltså söka fram låtarna men då jag försökte köpa dem var det stopp. ”These songs are only available in the UK store”. Sen kastade den ut mig och laddade upp svenska iTunes istället. Där låtarna inte finns. ”Tack för intresset, pucko”, kunde de lika gärna ha skrivit och avslutat med: ”Du får väl leta med Limewire istället”.
Men nej, just Robyn tänker jag inte ful-ladda. Nu när jag går omkring och får dåndimpen (bra ord!) över hur bra hon är, och hur tufft det är att hon har sitt eget skivbolag och är självständig, då vore det ju rent illojalt av mig att fulladda hennes låtar.
Det skulle kännas som när godiset inte smakade gott när man var liten, för att man visste att man snattat det. (Har jag hört, alltså!)
Missförstå mig inte, jag är ingen vän av musikindustrins produkter som låtsas vara musiker. Jag skulle så att säga inte skämmas för att ladda ner Britney Spears illegalt. Hon ger inga associationer till barndomens godis. Inte för att jag skulle drömma om att ladda ner Britney Spears alls, men det är inte mitt samvete som avhåller mig. Artister som Robyn, riktiga DIY-musiker, är däremot en helt annan femma. Jag väntar gärna ett tag innan jag kan lyxladda Robyn, trots iTunes och skivbranschens idiotiska tilltag att begränsa utbudet beroende på i vilket land jag har skaffat mitt betalkort.
Jag ser det så här: vi lever i en tid när folk lägger 5000 kr på en handväska och 2500 kr på ett par jeans med lite målarfärg på rumpan. Vi köper champagne istället för Henrik Åkesson och kastar ut vår fullt fungerande tjock-TV för en platt-TV med liiite bättre bild. Det är konnässörernas tidevarv. Men när det kommer till musik kräver vi plötsligt att det ska vara gratis.
Samma människor som aldrig skulle drömma om ha en CD-walkman utan tvärtom smsar-lånar för att kunna köpa den senaste iPod Touch, de swischar sen mellan lyxbutiker med sin iPod fylld med gratismusik. Hur B är inte det? Nej, ska det vara lyx ska det vara lyx ända in i minsta detalj. Lyxladda är mitt mot de jour. För Robyns skull.
Lyxa:
Lyxladda – betala för att ladda ner musik du verkligen gillar Lyxrunka – med vit handske Lyxpendla – sov lite längre och ta taxi till jobbet Lyxslumma – om du inte orkar stryka och tvätta, se åtminstone till att ha larvigt dyra (och rena) underkläder Lyxhjälpa – dyk upp till kompisen du lovat att hjälpa att flytta klädd i så löjligt exklusiv utstyrsel att han inte har hjärta att be dig hugga in
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
