Serverproblem lösta – Sylvester & Sylvia kommer igång under tisdagkvällen/onsdag morgon

Detta är en update, läs även de två föregående inläggen.

Nu har servern fått en översyn och så vitt vi nu kan se så fungerar den igen. Det går ännu inte helt att utesluta att den kommer att krascha senare igen, det återstår helt enkelt att se. Sylvester & Sylvia är värda en ny maskin på sikt.

Just för ögonblicket är servern igång och funkar fint sen ett par timmar. Däremot kommer www.sylvester.se och www.sylvia.se att börja fungera (ta emot besökare) först under natten mellan tisdag och onsdag. Sajterna kommer att vara helt online senast lunch onsdag.

Alla medlemmar som betalat för sitt medlemskap kommer att kompenseras för detta stopp.

Vi felsöker Sylvester & Sylvia under mån 31/8 och tisdag 1/9.

Det här är en update, läs även föregående inlägg.

Under måndagen 31 augusti och även tisdag 1 september 2009 kommer vi att felsöka på den server som inte fungerar som den ska.

Då vi vet mer meddelar vi det här.

Som det ser ut nu, kommer vi allra tidigast igång tisdag eftermiddag/kväll.

Både Sylvester.se och Sylvia.se pekas om hit under tiden som sajterna är nere. Detta är egentligen Henriks (inaktiva) bloggsida men den lämpar sig bra för att meddela sig med Sylvester- och Sylviamedlemmarna medan sajterna ligger nere.

Lördag 29 augusti – Sylvester offline till måndag

Ja, here we go again. Servern dök iförrår kväll 23-nånting och efter diverse försök att fjärransluta så insåg jag på eftermiddagen fredag att jag varken skulle kunna fixa felet från en fjärranslutning, eller hinna frakta ut servern från hallen på St Eriksgatan innan kl 18 fredag kväll. Nu är serverhallen stängd till måndag morgon.
Vi kan alltså tidigast vara igång måndag morgon men det behövs ett antal timmars felsökning med servern, på plats, för att kunna säga exakt.

Dessutom kan jag inte koppla in den gamla nödsidan, som jag brukade använda. Tekniskt fel hos Mamut/Active 24. Därför har jag nu för en stund sen (10:30 lördag morgon) pekat www.sylvester.se hit till min blogg så att folk ska kunna veta vad som händer.

28 augusti – serverproblem med Sylvester och Sylvia igen

Jag återkommer med mer info då jag vet mer, men jag misstänker fläktfel igen. Som tur är har jag en i lager denna gång. Vi kommer dock inte att hinna komma igång innan helgen tyvärr

Sylvester & Sylvia: Köp aldrig nåt från Dell. Och framtiden.

Folk har undrat hur det kan komma sig att vi inte bara går ut och köper en fläkt till servern, och kostar den inte bara 150 kr och varför är jag en så elak människa? För det första är ingen mer bedrövad än jag över de här ständiga avbrotten vi har i servicen, och det får mig att allvarligt fundera på vad jag egentligen kan lova användarna av sajterna och om jag ö h t kan ta betalt av någon för en tjänst som sen inte funkar. Det blir till att komma till ett beslut i sommar för mig, om hur jag vill ha det framöver med de båda gamla kära sajterna.

Så till det här med fläkten. Tyvärr har vi servrar från Dell och endast Dells egna reservdelar passar. Jag har beställt en fläkt från Dell, den kostar strax över 600 kr och det är alltså i sig inte en kostnad som är hög. Men Dell har ett enda centrallager för hela Europa och måste tydligen beställa fläkten från Polen eller var det nu var. Alltså blir det en försening på det här viset.

Vi har en icke använd gammal server som står undanstoppad. Den kan eventuellt användas för att hämta en reservdel ifrån. Jag återkommer om det.

Så nedrigt av oss

Nu när den värsta cirkusen lagt sig efter FRA-katastrofen förra veckan börjar också de så hårt kritiserade centerpartisterna att våga sig fram ur sina hålor. Och flera av dem säger sig ha stor respekt för att vi är besvikna, men är samtidigt förorättade för att kritikerna varit så ELAKA och OARTIGA. Ack, borgarklassens diskreta charm. Även om du är livrädd för ett övervakningssamhälle eller skitförbannad på vad du uppfattar som svikande politiker får du aldrig aldrig aldrig vara oartig. Magdalena Ribbing borde givit sig in i FRA-debatten för länge sen!

Snacka om att leva i olika världar.

- Ja till ett starkare integritetsskydd! – Eh, va?

Det här pressmeddelandet hos Centern är både stor komik och väldigt tragiskt. Överskriften, som alltså kommenterar att FRA-lagen överhuvudtaget röstades igenom lyder ”Ja till ett starkare integritetsskydd”.

Hur ända in i glödheta kan en spinndoktor tillåtas sätta en sån rubrik? Har någon med insyn i frågan alls läst igenom den här texten innan man tryckte på publicera? Att FRA-lagen röstades igenom, med tillägg, är inte ett ja till ett starkare integritetsskydd. Det är ett ja till ett svagare integritetsskydd, fast med något fler kontrollstationer än i ursprungsförslaget. Och så fortsätter det..

T ex skriver man att Centern ställer hårda krav – med anledning av att det ska tillsättas en parlamentarisk kommitté vars iakttagelser ska vara ”ett underlag” (inte ”underlaget”) då lagen utvärderas. Sen skriver spinndoktorn så här: ”Centerpartiets kommer att driva en hård linje i kommittén. Vi accepterar inte att det blir en grupp som tillsätts utan ett kraftfullt mandat. Det måste finnas möjlighet att faktiskt utöva tillsyn och komma med egna förslag.”

Mellan raderna ser man alltså här att denna kommittés mandat är färdigt ännu. Det skulle lika gärna kunna bli en grupp som tillsätts utan ett kraftfullt mandat! Om Centern nu verkligen hade velat skydda integriteten och inte bara baxa lagen genom omröstningen, hade det väl varit lämpligt att först säkerställa vad denna kommitté kommer att få för mandat, och sen rösta i riksdagen? Och så fortsätter det..

Spinndoktorn frågar sig retoriskt varför förändringarna av lagen tillkom så hastigt? Och sen kommer en riktigt underhållande passage:

Förändringarna är väl genomarbetade

Många undrar varför man gör snabba förändringar nu. Varför inte låta ärendet vila i Försvarsutskottet över sommaren istället?

Per Ahlström, politisk sakkunnig inom försvarsfrågor på Centerpartiets riksdagskansli, reder ut detta.

– De förslag som nu tas in i betänkandet är varken nya eller framhastade. Det är förbättringar i en riktning som vi har jobbat mot tidigare, men som med bland annat Annie Johannsons och Fredrick Federleys stöd nu blir verklighet, säger han.

Snacka om att knyta knut på språket för att till varje pris försöka undvika att förlora ansiktet. Men det är too little, too late. Moderaterna var åtminstone helt ärliga med sina uppsåt. Centern, ja exakt vad Centern pysslar med är fortfarande en smula vagt. Fast på deras hemsida står det så här:

Centerpartiet tror på ett öppet och demokratiskt samhälle. Ett samhälle där människor kan känna sig trygga. Rätten till personlig integritet, var och ens möjlighet att styra över sina egna tankar, sin egen kropp och uppgifterna kring sin person, är grundläggande rättigheter som centerpartiet jobbar aktivt för. Skyddet av den personliga integriteten har en central plats i vår värdegrund. Det öppna och demokratiska samhället hotas i dag på flera sätt. Terroristattacker är tydliga exempel på detta. Datalagring, registrering och misstänksamhet mot andra är andra. Det är viktigt att brottsbekämpningen, till exempel i form av avlyssning, står i samklang med skyddet av den personliga integriteten. Centerpartiet eftersträvar ett öppet samhälle, inte ett övervakarsamhälle där den personliga integriteten inte respekteras.

Heja ni tveksamma!

Jag hoppas att Fredrick Federley och hans tveksamma vänner står på sig. I mina ögon stiger man i aktning något enormt om man i den avgörande stunden står upp för vad man anser är det rätta. Även med risk för karriären. Så gör stora människor.

Fyra röster hänger det på. Och får man tro Federley är det inte avgjort än.

Och Bahnhof säger redan att de ämnar vägra följa lagen om den träder i kraft.

Benmuskler av stål

Bokstavligen. Och det är coolt, det är sexigt och det är framtiden. Han heter Oscar Pistorius, född 1986 i Sydafrika. Tyvärr får denne atlet inte tävla i riktiga OS utan bara i Paralympics (som han förstås vinner varje gång). Det hävdas att han med sina stålfjärdrar till ben skulle ha ett osjysst övertag över dem med vanliga ben. Så oerhört trångsynt av olympiska kommittén. Heja Oscar, i framtiden kommer vi alla att vara Iron man. Du är bara lite före din tid!

Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar

Följande text skrevs av min mormor och beskriver allra sista tiden i Tyskland 1945, innan de slutligen var tvungna att lämna lilla Freienwalde (bilden till höger) då ryssarna stod för dörren. Det är tunga grejer, och åtminstone för mig oändligt fascinerande. Ulrika i texten är min mamma. Helmut är min morfar (som var inkallad som fältpräst). Micha är min morbror. Året är 1945. Östfronten är bara några mil bort….

De följande veckorna var fyllda av en oerhörd anspänning. Vi följde dagligen rapporterna från hären (vid fronten?) och mina aningar sa mig att Ostpreussen, där Helmut nu var, skulle skäras av av ryssarna. Också min syster hade sin man vid östfronten. Man fick höra de första skräckskildringarna av hur ryssarna härjade i de tyska byarna. Ni har säkert också hört om detta. Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar. Traktorer knattrade dag och natt. När man vaknade på morgonen så var det detta traktorknattrande man hörde först av allt och hela situationen la sig som en mara över hjärtat. Vi hörde, hur många människor dog på vägen, hur förfrusna barnlik låg i dikena, hur hästarna bröt samman och tågen fastnade och hanns upp av ryssarna. Hur skulle vi förhålla oss? Skulle vi också fly, eller skulle vi stanna? Helst hade vi stannat. Även min egen livsåskådning stred mot en flykt. Min 80 år gamle far satt trött i sin fåtölj, min mot gick omkring som i en dröm i sitt hus, i sitt hems lugna vrå och barnen var sköra. Vi packade väskorna, vi packade upp dem och om dem igen. Det var alltid för mycket bagage, samtidigt som det alltid fanns något ytterligare som var nödvändigt att ta med. Alla önskade vi längtansfullt att vi skulle hindras från att lämna allt genom landande lufttrupper och när min syster en kväll kom instörtande i rummet med meddelandet att det var luftlandningsalarm ute, så började vi skratta högt, högt och befriat. Men kon hade hört fel, det var ett vanligt flygalarm. Före det fall att vi skulle stanna inredde vi bunkern som Helmut hade byggt åt oss i trädgården så att vi skulle kunna bo där. Vi bar dit sängar och pälsar, mat och vatten och tätade med halm och mossa mot kylan. Samtidigt grävde vi i trädgården två djupa gropar för att gräva ner Helmuts och min svågers kläder där, liksom övrig egendom som vi inte kunde ta med oss. (Men allt blev stulet sedan.) Min syster och jag vi arbetade i vårt anletes svett med spett och hacka med dessa gropar medan på den intillliggande landsvägen flyktingarna drog förbi och medan kanonerna mullrade från den näraliggande fronten – ryssarna var 18 kilometer bort – och medan den första, varma vårsolen lockade hönsen på gården att ge ifrån sig ett fridfullt kacklande.

Denna blandning av intryck, våren som skulle komma, hoppet att allt snart skulle vara över ledde till en oförglömlig stämning av bitterhet och sötma. Jag skulle kunna brätta mycket mera, t ex hur jag dagligen cyklade till kasernen för att ordna en militärtransport som skulle kunna ta oss med – med ett telegram i fickan, ett telegram från Sverige, från Vigbyholm: ”Skicka barnen till oss!” Jag cyklade och grät, ”skicka barnen till oss” – en helt omöjlig sak och ändå var det så underbart att veta, att vännerna i Sverige tänkte på oss. Vi befriades från beslutet att stanna eller fly av en militär befallning. Alla innevånare i Freienwalde skulle lämna staden inom 24 timmar. Fronten svämmade över åt alla håll. Nu handlade vi bara, utan att tänka, packa, packa och iväg. I gryningen den 11 februari kastade vi en sista blick på det skyddande varma hemmet. Det blev snöstorm och en öppen, överfull militärlastbil körde oss i högt tempo bort in i hemlösheten. Vi måste ha sett ganska underliga ut; var och en hade klätt på sig en dubel uppsättning av underkläder, en dubbel uppsättning av kläder, Ulrika hade två kappor och jag hade två resväskor i handen, ryggsäckar på rygen med kuddar och täcken. Ur min mors ryggsäck stack den lilla taxen ut huvudet. Vi ville inte lämna den kvar. Min far hade hängt sin käraste egendom om halsen, sin predikosamling. Lilla Micha låg inbäddad upp till öronen i barnvagnen som var fullhängd med pottor, kokkärl och sängkläder.

Brevet är egentligen mycket längre, men den här biten är kanske den mest målande. Strax efter flyr alltså familjen till vänner i Sverige. Och indirekt: därför finns jag till och är svensk och inte tysk.