Jag är ett offer denna söndag. För min egen fåfänga och slarvighet. Skulle ta bort håret på ryggen igår, med hjälp av Veet hårborttagningskräm (för MÄN, märk väl!)
Tyvärr märkte jag inte att jag fick två små klattar Veet i nacken. Och när jag väl duschade av mig var det försent. Resultatet ser du på bilden. Fanken. Men ryggen är len!
Pär Ström pratar också om offer idag, men av ett annat slag. Säga vad man vill om Pär Ström, men han har i alla fall hittat en klockren persona: mannens bålde försvarare! En sån som Pär har utan tvekan saknats i det svenska debatt-persongalleriet, vilket också bekräftas av det utrymme han faktiskt bereds.
Som på SvD Brännpunkt där han nu tar upp exempel på hur media ger kvinnor offerrollen och framställer män som mottagare av (icke existerande) fördelar. Trots att fakta inte ger grund för den vinklingen. Faktiskt är det här Ströms mest intressanta inlägg i debatten hittills. Ofta tycker jag att han tar till de enklaste debattknepen – och plockar billiga poäng. Men de exempel han tar upp i den här artikeln är tyngre.
Och visst har han rätt – media har lärt sig att det lönar sig ekonomiskt att spela på kvinnors rädsla och upplevda utsatthet. Hur många gånger har du inte läst på en kvällstidnings löpsedel att någon diffust symptom är en dold kvinnosjukdom? Nånsin funderat på varför det aldrig står om dolda manssjukdomar?
Förmodligen för att det inte säljer. Kvinnor vill inte köpa en sån tidning och inte heller män.
På samma sätt skrivs det ofta om olika ”kvinnofällor”, något som Ström också tar upp i artikeln. SMS-lån är den nya kvinnofällan. Ursäkta, vilken kvinnosyn förmedlar inte ett sånt påstående? Är kvinnor mer lättlurade än män, alltså? Är kvinnor sämre på att ta ansvar för sin egen ekonomi? Knappast. Att pressen över huvud taget gör såna påståenden på regelbunden basis är faktiskt under all kritik. Men det säljer, uppenbarligen. Myten om den ständigt utsatta och ansatta kvinnan säljer som fanken. Förmodligen är det kvinnor som köper.
Sen håller jag inte alls med Ströms slutsats, att den här mediarapporteringen har med feminism att göra. Det är nonsens. Snarast bör man fråga sig vem som vinner på det här fenomenet. Tidningsutgivare förstås. De vinner ekonomiskt. Som t ex Mikael Nestius på tidningen City som ständigt bedriver kampanjjournalistik som utmålar kvinnor som offer.
Men de som också vinner är männen som gärna ser att kvinnor är rädda. Män som gärna ser att kvinnor uppfostras till att vara ängsliga, och oroliga för att gå i nästa kvinnofälla och råka ut för nästa kvinnosjukdom. Innan de blir våldtagna. Det vill säga samma män som gärna ser att kvinnor inte klarar sig utan en karl som skyddar dem. Det sorgliga i det är förstås att många välvilliga feminister och journalister spelar såna män i händerna genom att beskriva kvinnors liv som ett slagfält och ett skräckkabinett. Och, som Stephan Mendel Enk påpekade i sin utmärkta bok ”Med uppenbar känsla för stil” för några år sen, även de snälla killarna vinner på att tjejer är rädda för elaka män. För det är ju hos de snälla killarna som tjejerna söker skydd.
Såväl Pär Ström, Citys patosfyllde chefredaktör Nestius som många feminister skulle faktiskt behöva komma upp ur sina skyttegravar och se verkligheten lite mindre svart eller vit.
Ett av de roligare internetmemen jag sett på ett bra tag finns på Youtube. Sök på lite olika poplåtar, företrädesvis med kvinnliga artister, så ska du se att det dyker upp skäggiga män i sökresultatet och träffarna heter (gay bear version) inom parantes. Det är helt enkelt bears som får utlopp för sin inre fjolla en stund (eller ”nelly attack” som bamsen som mimar till Kate Bush skriver). Jag tycker att det är ganska sött och ganska bisarrt. Och det bevisar slutgiligt att skägg och hår inte förmår betvinga drottningen inom dig. Are you listening, Tomas Hemstad?
I helgen är det Baltic Battle, SLM Stockholms årliga fetischfest. I år har man dessutom om inte tusentals så i alla fall hundratals läderbögar från hela Europa här på deras AGM (annual general meeting). På lördag är det jättefest i Alvik – där jag är en av tre DJs.
SLM BALTIC BATTLE 29 SEPTEMBER, ALVIK/STOCKHOLM
En stor fest som det ska bli både en viss ära att få spela på, och skitskoj samtidigt förstås. Det är SLM Stockholms extrastora Baltic Battle i höst – som också innefattar inbjudna fetischbögar från hela Europa och USA. Spelar tillsammans med Jörgen Andreasson och Kpaxian. Mer info www.slm.a.se
Han är då för söt, lintotten som satte nytt svenskt rekord i kvalet på 400 meter i Osaka igår. Har alltid varit lite svag för blonda killar, och gillar de att träna i bar överkropp skadar det förstås inte heller.
Men vad gör han på bilden egentligen? Är det ett brett leende på hans läppar eller biter han i kudden, så att säga? Hö, hö, hö..
Den största fiende en organisation som vill nå ut med sitt budskap kan ha är inte upprörda känslor utan likgiltighet från allmänheten. Samma sak med en minoritetsgrupp som vill få gehör för sina behov. Om folk är starkt för eller emot finns också den kraft i frågan som ger samling internt och medieuppmärksamhet externt. På så vis är förstås den lilla debatt om årets invigningstalare på Stockholm Pride som pågått ett par veckor mumma för Prideledningen. Det hade varit mycket värre om alla bara ryckt på axlarna inför valet av talare.
Nu har vi istället fått en debatt om homofobins och toleransens gränser och de flesta tycks vara överens om att det här är knepiga frågor som inte går att bedöma utifrån en binär skala. I en situation som den som Glenn Hysén befann sig i, kan man inte utse ett offer och en förrövare och inte helt lätt se vad som är homofobi eller inte. Förhoppningsvis skingras mystiken kring Hyséns egen inställning under hans tal imorgon onsdag. Förhoppningsvis kan vi komma vidare i debatten efter det. Jag personligen anser att det är en sak att säga sig vara ohomofobisk, en annan att verkligen visa det i praktiken. Det är inte förrän sportkillarna står där med en riktig bög i sin dusch som man ser om ränderna faktiskt gått att tvätta ur eller om det plötsligt är samma trötta bögskräck som sitter kvar. Som sagt: jag tycker mer att hela historien hittills är intressant – och speciellt vissa bögars och strejtas reaktion på debatten.
Från strejt håll är det många som är helt oförstående inte bara inför Hysénkritiken utan inför homosexuellas villkor över huvud taget. Vi kan ta den här mannen t ex http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2007/07/allting-r-s-naturligt-vi-vill-sporta.html. Han har tänkt till denne moderat: om bögar vill vara med och sporta är det ju bara att lära sig spelets regler och prestera på plan! Men vad bra, att vi inte tänkt på det förrut. Vi som trodde att man inte behövde spela fotboll bra för att bli fotbollsspelare… Vidare tar han upp dildokubbturneringen som arrangeras inom Pride som ett exempel på hur vi inte ska göra om ”HBT-rörelsen ska få tillgång till andras respekt”. Ungefär som att respekt är något man får sig tilldelat snarare än kräver. (Det största misstaget i det resonemanget är dock att se dildokubbtävlingen som en metonym för alla homo- och bisexuella, dvs tar en liten del av ett fenomen och överför dess egenskaper till helheten. Det låter sig inte göras, lika lite som jag skulle kunna hävda att de latexklädda tanterna på erotikmässan de håller nära mitt hem i Alvik kännetecknar heterokulturen i stort. Däremot är dildokubben och den strejta erotikmässan fenomen man kan tycka bättre eller sämre om.) Exakt samma lilla tankevurpa gör den här småbarnspappan http://www.niklasskoglund.se/wordpress/?p=105
Det är inte bara den här killen, som jag förstås inte påstår är en metonym för alla strejta, som inte riktigt har fattat vad det här med homofobin inom idrotten egentligen går ut på. Det är t ex få idrottklubbar som kommer att vara med på Pride trots temat.
Men bögar har också förfasat sig över min och andras kritik. Just tanken om de strejtas respekt för homosexuella som oerhört viktig återkommer i reaktionerna på debatten från just bögar. Många homokillar verkar hysa en stor skräck för att denna respekt ska återkallas på nåt vis. Nu när vi kommit så här långt och ”får” ha pridefestival ska vi akta oss jävligt noga för att provocera för mycket, annars kanske vi vaknar en morgon och inte får vara med längre. Här tror jag kärnan inför den avsky från böghåll som jag fått möta för min Hysénkritik ligger.
Glenn Hysén är visst en nationalhjälte och ve den som attackerar en sån. Glenn Hysén är idrottsstjärna, vit, strejt och en go göbbe – dvs oantastlig. Om vi jämför med det mycket grövre häcklande som rapparen Ken utsattes för efter sina homofientliga yttranden för en 7-8 år sen (från mitt och andras håll) var det inte en enda jävel i bögvärlden som protesterade. Och den gången var det häcklande i ordets rätta bemärkelse – vi var många som hånade honom. Inte ett knäpp från bögvärlden i protest. Men Ken var förstås en knarkande, rappande invandrargrabb och inte en go’ sporthjälte från Götet.
Vad har jag då och andra med mig gjort som riskerar att rasera all respekt från de strejta som vi så mödosamt byggt upp? Jag kan bara snacka för mig själv, men nåt regelrätt häcklande av Hysén själv har det knappast varit fråga om (annat än ett fejkat artnamn på latin igår). Snarast är det Pride som häcklats. Vad vi gjort är att vi ifrågasatt ett talarval. Är det så himla tarvligt, verkligen? Varför är bögar så förbaskat rädda för att inte längre få vara med och leka med de coola grabbarna på skolgården? Just på skolgården lärde jag mig att den respekt från andra som bygger på att man hela tiden utplånar sig själv inte är någon riktig respekt. Då jag lärt mig det gjorde jag valet att aldrig be om ursäkt för att jag har en åsikt. Du som är bög men inte håller med mig – fine! Men förvänta dig inte att jag ska gå med på någon självcensur baserat på dina nojor. Det vore inte stolthet, så här i prideveckan.
En snubbe som heter Robban skrev som en kommentar på förra inlägget så här:
Nu får ni ta och ge er,sexuellt ofredande är ofredande.
Om ni inte tar avstånd från allt vidrigt beteende,oavsett vem som äcklar sig. Så får ni alldrig någon sympati eller förståelse.
Okej Robban, jag tycker inte att killen som tog Hysén på kuken gjorde en fin grej direkt. Tvärtom är det lite patetiskt. Och det är ungefär det jag har att säga om den saken. Lika lite som du som kille kan ta ansvar för vad alla andra killar gör, t ex våldtar kvinnor, tar jag ansvar för vad alla andra bögar gör. Jag representerar ingen annan än mig själv och killen som blev nedslagen av Hysén representerar bara sig själv, i all sin snuskgubbighet. Men nu är det inte den killen som har blivit ombedd att stå på scen i en manifestation mot homofobi. Det är mannen som inte bara fredade sig utan som reagerade med ryggmärgen och misshandlade en människa som han sen lämnade på marken med motiveringen ”Han rörde sig i alla fall”. Det är, om jag nu ens behöver säga det, en jävla överreaktion. På exakt samma sätt har många andra inom sporten reagerat tidigare och det ledde bland annat till att en ishockeyspelare i Västerås blev brutalt ihjälslagen för ett antal år sedan. Hans ”brott” var att han var bög och hade flirtat med fel kille.
Nu kan jag inte bestämma vad Glenn Hysén ska tycka eller hur han ska reagera på oönskade inviter. Han får kort sagt tycka vad han vill för mig. Men det är rätt uppenbart att han inte ens nu reflekterar över sin överreaktion den där gången för sex år sedan. Aftonbladet frågade honom om saken igår kväll: AB: -Det är ju lite av en helomvändning. För sex år sedan blev du fördömd av RFSL efter att ha slagit ner en man.
Hysén: – Den jäveln måste ha varit sjuk i huvudet, men alla homosexuella är ju inte sådana. Jag har inga problem med homosexuella, men man går ju inte fram och gör som han gjorde. Jag tror inte Jonas Gardell skulle gå fram och göra så där.
Det här påstår Hysén i citatet ovan (med mina kommentarer inom parantes)
Killen fick skylla sig själv eftersom han närmade sig sexuellt. Han var en ”jävel” som var ”sjuk” i huvudet (Killen missbedömde Hyséns intresse tillbaka och gjorde ett misstag som är obehagligt men knappast livshotande. Hysén är en stadig och vältränad bit och löpte knappast någon risk att tvingas till något eller bli våldtagen. Hotet var endast mot Hyséns heterosexualitet och det var det som straffades -hårt)
Hysén har inte gjort något fel (Hysén har begått ett brott: misshandel. Det ångrar han inte eftersom killen överträdde den oskrivna lagen om hetreomannens onärmbarhet – dvs sexuellt intresse från en annan man )
Här finns ingen reflektion över den egna reaktionen eller det egna handlandet. Inte tillstymmelse till insikt. Hysén är säkert en hyvens kille och han har gjort mycket för fotbollssverige men det räcker inte på en gala som ska manifestera mot homofobin i idrotten. Hysén är en del av problemet, inte av lösningen.
Vad som kunde bli jävligt intressant är förstås om Hysén genomgår den ”resa” som Prides ordförande pratar om i Aftonbladets artikel. Det hade också varit spännande om det faktiskt var därför Pride hade bokat honom. Men Prides ordförande visste inget om händelsen förrän Aftonbladet ringde henne. Vi har ett par veckor kvar till invigningen av Pride. Ska Hysén genomgå sin resa tills dess lär han märka att det är väldigt långt till Tantolunden.
Delfinbögen är den hårlöse, vaxade, slimmade, brunbrände bögen vars kroppshud är slät och hal som på en delfin. Det är ”något” nedsättande och används bland annat av upphovsmännen till bögjävlar.
Jag vill slå ett slag för ett uttryck som två av mina kompisar, Rickard och Thomas, använder. Dessa båda herrar är ”ofta” ute i svängen bland annat i Berlin. Men även på stockholmska klubbar stryker de omkring i sin jakt på sälar. Ja, sälar. Eller snarare sälkillar.
Defintionen på sälkille är yngre (18-25) män med homosexuell inklanation som är naturligt hårlösa på överkroppen och allmänt nyfikna och söta. I alla fall om ni frågar R & T. Man skulle kunna anta att ett annat krav för en säl skulle vara ett tjockt lager späck och stort intag av sill men det är inte fallet faktiskt. Snarare tvärtom vad gäller underhudsfettet. Tänk Brent Corrigan, till vänster på bilden.
Hur som helst är sälkille lite sött som smeknamn. Härmed har jag introducerat ett seglivat mem i bögvärlden!
Som redan Micke [och tydligen Dexo, se kommentar från Micke nedan] har skrivit är boken Bögjävlar inte så mycket en bok som det är en samling enskilda artiklar av en typ som regelbundet borde publiceras i svensk gaypress. Var och en för sig är de utmärkta och skulle inte kunnat förekomma i QX och förmodligen heller inte i Kom ut som den tidningen ser ut idag. (I Sylvester eller Straight då det begav sig, kanske, men på den tiden var just de här killarna uppenbarligen inte redo än, och kanske var behovet inte heller så skriande stort av arga bitterbögar). I Zon? Möjligen, Roger?
Men ska man ”recensera” Bögjävlar bör man göra det utifrån helheten och anta att meningen har varit att summan av artiklarna i antologin tillsammans ska utgöra något mer än de enskilda delarna. Och det är nånstans där det blir lite problematiskt, dock icke alls av de anledningar som en del bögkritiker siktat in sig på, som kritiken av Pride eller hånandet av vaxade bröstkorgar. Pride ÄR ur ett kulturellt perpektiv – precis som de skriver i Bögjävlarbloggen – en mycket smalare tillställning än releasefesten för Bögjävlarboken. Konformismen är total i den mening att den glittriga mainstreamgaykulturen har total hegemoni. Att Håkan Lidbo och Andreas Tilliander får spela skivor på dansbanan i pauserna mellan schlagernumren är inte ett tecken på att Pride innehåller mångfald, snarare bekräftar det att Prideledningen inte förstått kritiken som riktas mot festivalen. Pride är som amerikanska TV-serier på 60-talet där det alltid fanns en ”samvetsneger” med, eller kanske som de är just nu då det ofta är en ”samvetsbög” med utan att status quo utmanas för fem öre. I TV-seriernas fall är det förstås den vita kulturen (samvetsnegern) och strejta kulturen (bögen) som inte utmanas. I Prides fall är det den svenska, kommersiella och antiintellektuella ”HBT”-kulturen.
På samma sätt missar bögkritikerna som tror att schlagerhatet driver Bögjävlarna helt poängen. Och kom igen, 1000 killar som alla har bar överkropp och samma typ av lågt skurna jeans dansandes till exakt likadana houselåtar vecka efter vecka (dvs internationell medelklassbögkultur) ÄR ganska corny och man måste kunna få håna det lite grann även om man själv kanske springer på såna ställen då och då (som Daniel Björk i sin text så ångestladdad skriver om).
Kritiken från böghåll av boken har helt enkelt hållit en ganska låg kvalitet.
Vad jag saknar är delar av analysen. Var är klassperspektivet, t ex? Det nämns så vitt jag kan se vid ett par ställen i förbigående, bl a för att beskriva just partaj med bar överkropp och house som ett övre medelklassfenomen. Men schlager som arbetarklasskultur – vilket det självklart är – tycks vara osynligt för de akademiska medelklassförfattarna. Det talas mycket om maktstrukturer i boken och på bloggen, men att författarna själva befinner sig över schlagerälskarna i klassmaktstrukturen går dem själva förbi. Bögjävlars utgångspunkt är nämligen elitistisk och akademisk (vilket är HELT okej med mig, men då bör man kanske diskutera just den saken). Pride- och schlagerrörelsen i Sverige är folklig på samma sätt som Stefan & Krister, Allsång på Skansen, Markoolio och Måns Zelmerlöv. Man kan beklaga att bögar genom sitt utanförskap inte blivit ”ennobled” och tillbringat sina ensamma ungdomsår med att läsa Foucault och Proust, men det gör heller inte de flesta andra olyckliga ungdomar som inte kommer från en intellektuell bakgrund. Bögjävlarna befinner sig i en socialgrupp (intellektuell medelklass) varifrån det verkar vara svårt att få syn på andra socialgrupper.
Vad jag också saknar i Bögjävlar är en klar definition av vad som egentligen kan sägas utgöra just bögkulturen. Den defintion som mest förekommer i boken är ”bögkulturen som den syns i strejt media och QX”, men skulle någon få för sig att definiera strejt kultur utifrån vad som syns i DN, SvD och (för att ta en stor strejt månadstidning) Vecko-Revyn? Det snackas också mycket om Lino i boken, och Pride – dvs ställen i Stockholm speciellt avsedda för enbart homosexuella. Men alla bögar, speciellt yngre, som föredrar att mingla på andra klubbar och därmed sätter sin tydliga prägel på dem, är inte de en del av en bögkultur också? Är inte Rufus Wainwright bögkultur likagärna som Kikki Danielsson är det? Är inte Makode lika mycket bögkultur som Lino-Bernhard? Är inte Bögjävlarna själva, i alla de former de varje månad syns i svenska medier som INTE är helt gay, bögkultur?
Vi är i själva verket väldigt många, inklusive författarna, som tröttnat på just ghettot och utvidgat våra cirklar. Vi verkar och påverkar utanför just HBT-världen, men sätter samtidigt vårt avtryck på andra bögar och även på strejta. Vi tillför något till bögidentiteten genom att göra det. Men enligt den definitionen som används i Bögjävlar har vi då samtidigt halkat utanför ”bögkulturen” och bidrar inte på något sätt till att utveckla den. Med den definitionen är bögkulturen förstås dömd att döden dö, då allt som sker utanför ghettot per definition inte får räknas med. Stackars Rufus W hade alltså varit tvungen att uppträda på Pride för att få bli bögkultur. Och Kristoffer Poppius, Sveriges bäste bögskribent, kan förstås bara drömma om att få bli en del av den kultur han så hett drömmer om.
En tredje brist i analysen är att författarna hela tiden efterlyser Bögens rätt att bara vara man utan att definiera sig utifrån att han inte är strejt, samtidigt som de resonerar utifrån Bögen som ett unikum. Var är manlighets- och mansrollsanalysen? Det snackas mycket om strejta män i boken, men paradoxalt då bara uifrån exakt samma perspektiv som man säger sig vilja komma bort ifrån. Strejta män i grupp har ungefär samma gruppdynamik som homosexuella män i grupp. Mansrollen är i gungning för alla sexuella identiteter vilket får en del män att fly in i stereotypernas sköna värld.
Man kan beklaga att bögar inte kommit längre, men att beskriva deras problem med manligheten som något unikt samtidigt som man inte ens problematiserar de strejta grabbarna (som alla vet har massa skit att ta itu med) blir helt enkelt inte… komplett.
Till sist anser jag att perspektivet är för kort. Det är väldigt mycket nu, nu, nu. Ska man prata om västerländsk kultur och identitet väljer man förmodligen inte att snacka om enbart vad som hänt i Sverige sedan år 2000. 80-talet, 70-talet och 60-talet skulle nog få vara med. Man måste nog få göra det även om man snackar bögar. Och om man tar med i beräkningen att bögar är en liten grupp med lika varierad bakgrund som alla andra, kan man nog räkna med att en Bengt Martin, Jonas Gardell eller för den delen Tomas Hemstad och Petter Wallenberg, bara kommer fram ibland.
Med allt detta sagt: Bögjävlar har många poänger, och flera av artiklarna når fram till kärnan eller kärnorna i vad som är skevt i bögars självbild och kollektiva beteende idag, 2007. Roger Wilsons artikel är lysande och jag önskar att den skulle kunna funka som en väckarklocka för de bögar som tror att vår historia inte betyder något. Daniel Björk skriver sin förmodligen bästa text någonsin (som jag har läst) eftersom han lämnar ut sig själv och sin ångest inför sitt eget förminskande av det egna jaget – och samtidigt sätter fingret på vad som saknas i Bögjävlar. Gaska upp er grabbar, så länge ni finns är loppet inte kört. Och ni är också bögkultur. Precis som Dexo, och Åsiktstorped och tusen andra icke infantiliserade killar.
Förutsättning: vissa män är väldigt våldsamma, mot andra män och mot kvinnor.
Följ med i den här tankekedjan:
Vissa vuxna män är våldsamma och beteendet har antagligen grundlagts i tidiga år
För att undvika våldsamhet i vuxen ålder måste man uppfostra pojkar så att de inte tar till nävarna som vuxna
Idag har betydligt fler kvinnor än män ansvaret för barns uppfostran, och ser vi på punkt 1 och 2 ovan inser vi att det inte verkar vara en särskilt bra idé att överlåta ansvaret för barnuppfostran på kvinnorna. De uppfostrar våldsverkare!
Är det inte därför dags att vi för allas vår skull fråntar kvinnor ansvaret för barnuppfostran och låter männen ta hand om barnen?
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
