Min diskmaskin hatar mig

I nya lägenheten har jag alltid nån att prata med, även om jag är ensam hemma. Våra maskiner har nämligen bestämt sig för att de vill prata med mig. Alla piper de uppfordrande, som stora fågelungar av metall, så fort jag inte ägnar dem tillräckligt med uppmärksamhet. 

Vissa har jag en kär och okomplicerad relation till, som Macen med sitt glada BAMMMMM då den startar. (Till och med Macens Quack! när nåt går fel är liksom vänligt.) Men diskmaskinen hatar mig. Den piper ilsket så fort den är klar, upprepade gånger. Kommer man inte springande då slutar den i och för sig efter en stund. Men den samlar bara krafter, och fortsätter att pipa med jämna mellanrum tills man kommer och pratar lugnande med den och öppnar dess lucka. Av nån anledning tycker den om att man öppnar luckan. Det kliar väl annars, antar jag.

Ibland låter jag den stå där och pipa bara för att retas lite.

På samma sätt är det med mikron, den vanliga ugnen, tvättmaskinen och torktumlaren. Alla har de sitt eget läte och kräver omedelbart gullande så fort de behagar. Det är som ett smärre menageri.

Jo jag vet. Jag har väldigt lätt för att ägna mig åt antropomorfism. Kanske är det infantilt av mig. Men saker blir lätt personligheter i min värld. Mumlar ”Ja, ja, ja, jag KOMMER..” till diskmaskinen. Men jag personifierar bara sånt jag gillar. Jag är åtminstone inte som min farmor som sparkade på brännässlorna som just brännt henne på benet då vi var ute och cyklade i Falsterbo. Då hämnades de förstås genom att bränna henne igen.

Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

Möbelmässa: Svart, kossor, silver, organiskt

Var på möbelmässan idag och smygfotade. Här är några trender inför våren och hösten:

Svart är det nya svarta
Gärna hela rum i svart: svartmålad ek, svart läder på soffor (a la chesterfield fast med generösare ytor), svarta kuddar, svarta lampor. Ni fattar.

Kossor!
Kohudar/päls på golvet var bara början. Fotpallar, hela soffor, lampor, korgar, fåtöljer.. ja, allt är nu klätt med härligt håriga kosspälsar. Och varför stanna vid naturfärgade? Knallgröna och guldfärgade kohudar verkar bli nästa steg (t v och nedan).

Organiska former kontrasterar mot mer strikt geometriska
Det här är egentligen inte nåt nytt: den tidigare fyrkantiga minimalismen är sen några år lite mjukare i formerna, speciellt på sofforna som fått sluttande och avfasade kanter och mjukare stoppning. Men fortfarande är många förvaringsmöbler kvadratiska, högblanka folielådor. Kombinera dem med maximalistiska och stora kontraster: varför inte en blomsterranka av koppar på tre meter som hänger i taket? Eller hängande lampor av textil som mest ser ut som jättelika lysande kondomer (nedan). Anything goes verkar vara grejen: bara det är dyrt och kombineras med något lite mer sparsmakat kan du brassa på med vad som helst.

Assymetriska modulmöbler, här en hylla som du kan bygga upp som du vill över väggen. I valnöt dessutom, vilket var årets träslag (förutom svart ek då). Sofforna är också i moduler, med massa kombomöjligheter.

Ombonade boudoirer!
Är det en känsla man får när man vandrar genom Älvsjömässan är det att det är OMBONAT som gäller nu. Mycket tjocka mattor av ryatyp, plysch, kuddar, fårskinn, mjuka soffor. Och väldigt nytt alltsammans, fast kanske lite 60-talsinspiration fortfarande. Nedan en lilametallic boudoir som får avsluta:

Bubblare från mässan:

• Silverfåtöljer och guldkuddar
• Plexiglas
• Gigantiska tyska stereo- och TV-möbler med inbyggda högtalare
• Buddhahuvuden
• Engelska stilmöbler

Jag har skrivit ett längre reportage om möbelmässan på Sylvester.se

Årets julgran + Andreas Lundstedt

Först Andreas förstås. Strongt att komma ut som hivpositiv. Är han inte den förste riktigt kände som gjort det sen Sighsten gjorde det på 80-talet? Jacob Dahlin gjorde det aldrig. Och är inte det sjukt, så säg? För några år sen så verkade Andreas, som jag inte känner personligen men har hälsat på några gånger, just ledsen och sliten. Det berättar han själv om nu, och man förstår varför, helt plötsligt. Idag ser han ut att må bra. Det ska han också göra, det är samhället som är sjukt och inte Andreas Lundstedt. Way to go, och nu vet vi vem som blir årets Homo.

Från detta till julgranen. Två dagar tog det, men nu är alla 340 kulorna på plats i grenen.