Resumé skriver om att Poker Magazine blivit anmälda av en privatperson för att en av deras bloggare använt uttrycket ”böghand” i ett blogginlägg i tidningen.
Böghand? Frågar man min man skulle han säga att båda mina händer är böghänder, eftersom jag har klassiskt slappa handleder. (Varför får män inte ha slappa handleder, egentligen? Jag önskar jag levde på 1700-talet, då hade det varit ett tecken på förfining. Men låt mig slippa gå med i ett 1700-talssällskap, snälla. Det är så bögigt.)
Men det visar sig att det inte är en sån böghand som skribenten med det mustiga namnet Dödarn (vad tänkte hans föräldrar på?) menar. Han skriver nämligen så här:
”När jag väl synar kommer flopparna vansinnigt långt från det jag söker. När jag väl träffat dras jag antingen ut av nån sjuk jävla böghand eller får ingen action alls. Det är bara att välja. När man väl får AA slänger alla antingen eller kommer floppen 8T eller nån annan spännande kombination. Jag vill bara spy. Riggade jävla kuksugare, jag hoppas ni kommer till den rätta platsen när ni dör – helvetet.”
Eeh.. what.? Tror inte vi behöver vara oroliga att det var homofobi specifikt som tidningen ville ge uttryck för med den här texten. Det verkar mer vara allmän känslomässig omognad. Å den som vill läsa den där smörjan (eller ge ut den!) befinner sig förmodligen på samma nivå.
Det är möjligen inte så konstigt att det går dåligt för skivbranschen, då VD för det allra största skivbolaget (Universal) beskriver Pirate Bay så här i DN:
– Recensenter får skriva precis vad de vill i sina recensioner bara så att vi har det klart. Men det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet, säger han.
Anledningen till att Per Sundin kläckte ut sig sådana skarpa ord är att Sydsvenskan sågat Metallica i en recension och samtidigt hänvisat till kortversioner av låtarna som finns på just Pirate Bay. Därmed får Sydsvenskan inte intervjua de gamla rockarna (som ju gjorde sig kända som bandet som stämde de fans som spred deras musik på Napster, en gång för länge sen).
Om Metallica har jag inte direkt nåt att säga. Men Per Sundin, alltså. Genom att kalla Pirate Bay för ”en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet” gör han sig löjlig inför de hundratusentals (om det nu inte är över miljonen?) svenskar som lyckats fatta vad BitTorrent-teknologin går ut på. (T ex det grundläggande faktum att det är privatpersoner som delar ut material till varandra.) Han visar vidare att han enda respons på förändrade tider är ilska och barnsliga anklagelser. Han tar offentligt ställning mot sina potentiella kunder. Man må tycka vad man vill om Pirate Bay (själv tycker jag att de borde kliva ner från sina höga ideologiska hästar och samtidigt växa upp lite, så fick jag det sagt) – men om Per Sundin är representativ för den Gamla skivbranschen, så förtjänar den branschen faktiskt en motståndare Pirate Bay.
Det finns ett väldigt hat mot Fredrick Federley på webben just nu. I alla fall är det lätt att tro att det rör sig om hat då man läser kommentarerna till hans blogg. Detta är missriktat, menar flera.
Bland annat Johan Hammarqvist som uttrycker sig bra och påminner om att vi för det första borde hacka på partiledarna.
Och för det andra bör kritiken riktas mot alla de ledamöter (oavsett partifärg) som inte sagt flaska, som inte med ett enda ord vågat säga sin mening och som därmed inte bidragit på ett enda sätt annat än att vara ett lojalt transportkompani.
Säkert helt rätt. Men nu råkade det vara just Federley som jag kryssade i valet. Därför är besvikelsen självklart störst vad gäller honom. Och inte alls missriktad. Nåja, man lär så länge man lever.
Camilla Lindberg, förresten. Vilken kvinna. Hon visade att man inte behöver dagtinga med sin övertygelse, bara man har lite ryggrad.
Jag läste Federleys senaste förvirrade och förvirrande blogginlägg nyss. Vaddår ett stort steg framåt? Jag skrev den här kommentaren:
En enorm besvikelse är vad jag känner idag, Fredrick. Enorm. En verkligt stor sorg över att läsa ditt inlägg där du faktiskt helt missar sakfrågan och bara kan se det politiska schackrandet och den ”seger” som du vunnit på det slagfältet. Det här är ingen seger eller ett steg framåt. Det här är du som väljer c-karriären framför idealen.
Det är verkligen för jävligt. Jag hade stora förhoppningar på dig. Nu får jag leta annorstädes. Ajöss.
Sorgligt är vad det är. Fredrick är så uppfylld av dramat i situationen att han blandar ihop behovet av signalspaning med behovet av att avlyssna allt den svenska befolkningen gör. Tror han på det själv, eller är det ett sätt att rädda ansiktet?
När man läser ändringslistan för lagförslaget som ska manglas igenom idag slås man också av hur många punkter det är och hur mycket det skriker av uselt lagstiftande. Ett förslag som behöver så här många tillägg och kontrollorgan är helt enkelt inte rätt formulerat eller tänkt från början. Det är inte rätt att avlyssna befolkningen. Att lägga till aldrig så många kontrollinstanser spelar ingen roll då kränkningen av min och andras personliga integritet sker redan på avlyssningsstadiet. Förstår man inte det, kan man inte kalla sig liberal.
Sitter och tittar på En callgirls dagbok (The Intimate Adventures of a London Call Girl, Storbritannien 2007) på Femman. I kvällens avsnitt är hon på ett lyxhotell och har en kund som sover medan hon springer omkring med andra karlar på deras hotellrum.
I reklampausen: ”Serien presenteras av hotels.com – vakna lycklig!”
Vi är mitt inne i en backlash, det har ni märkt va? Majoritetens backlash mot den krävande minoriteten. Maciej Zarembas lustmord på ”kränktkulturen” i förra veckan blev startskottet till ett som vi inte sett slutet på än. Marie Söderqvist hakade förstås på omedelbart, liksom DNs ledarsida idag igen, och självklart också Världen idag.
Plötsligt ställer sig alltså den moraliska majoriteten upp som en (medelålders, vit) man och gnäller:
- Varför är så känsliga nuförtiden? Är det inte invandrare så är det bögar, militanta queeraktivister, feminister och andra särintressen. Och de har mage att anklaga oss för kränkningar, vi som aldrig ville kränka nån, nej i själva verket finns det inga mer fördomfria än vi – men lite får ni väl tåla, och…
Så där håller det på. Och man kan inte låta bli att tänka i sitt stilla sinne att vad var det egentligen ni trodde skulle hända? Alla ni fördomsfria, vidsynta, öppensinnade och kloka majoritetsmänniskor som är för jämlikhet och emot diskriminering – vem fanken trodde ni att jämlikhet och frihet från diskriminering innebär? Jo, att den majoritet som hittills haft det självklara tolkningsföreträdet till verkligheten får ge upp det privilegiet. Och det innefattar även er, ni snälla och fördomsfria. Trodde ni att bara elaka och fördomsfulla skulle behöva ändra på sig? Vakna upp och lukta på kaffet, mina vänner. Vi är väldigt många som utgör minoriteter i The Age of The Long Tail. Och vi är här för att stanna.
Och jag som bög tänker definitivt inte sitta och hålla käften och le, om en universitetslärare säger kläcker ur sig fyndigheter som att ”Om det bor en homosexuell i var och en av oss, så bor det också en pedofil i var och en av oss.” Det är just precis sån rappakalja som jämlikhet och frihet från diskriminering ger mig rätten att slippa höra. Får jag ändå höra det kommer jag att säga ifrån. Högt och på ett störande sätt.
Kära vidsynta, liberala heteromänniska, hur tänkte du att den jämlika framtiden skulle bli? Så här blev den. Du kan inte längre säga vilket trams som helst om andra utan att bli emotsagd. Vänj dig vid det, du snälla men lite gnälliga medmänniska.
Jaha. Då kom så sista delen av Maciej Zarembas serie artiklar om en förmodad svensk kränkt-kultur. Inte blev jag klokare genom att läsa de sista 19 000 tecknen. Inte heller kränkt. Snarare förbannad då DN tycks förutsätta att deras läsare går på vad som helst. För istället för att reda ut begreppen, ber en apologetisk Zaremba halvt om halvt om ursäkt och skriver så här:
Kanske börjar den tålmodiga läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via queer-teorier och kränkthetens dynamik för att komma till mitt ärende. Som var den mest traumatiserande anmälan för diskriminering som Lärarhögskolan råkat ut för. (En vecka senare antecknar studierektorn: ”Det verkar omöjligt att finna någon som kan och vågar gå in i den aktuella studentgruppen. Alla är osäkra på vad som hänt och är rädda för att själva bli anmälda.”)
Sen följer en tendentiös, raljerande och nedlåtande skildring av hur ett par elever upplevt det som deras lärare sa i en diskussion. Zaremba skriver underhållande, kvickt och fullt av dubbeltydigheter och retsamheter mot dem han tycker är löjliga. Och i den här artikeln är det uppenbarligen gnälliga queermänniskor som Zaremba anser är löjliga, överkänsliga och fräcka nog att berätta vad de känner då en lärare bl a säger ”bor det en homosexuell inom oss alla bor det också en pedofil inom oss alla”. Sen skriver den prisbelönte journalisten:
Jag har försökt skildra något mycket komplicerat så jag vill gärna bli rätt förstådd. Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt. Det kommer alltid att finnas fundamentalister, som hoppas att ordningsmakten skall påtvinga oss deras världsbild. Inte kommer vi heller att slippa människor som spelar på vår enastående beredskap att känna skuld.
Om Zaremba gärna ville att sanningen skulle komma fram hade han förmodligen varit mindre diffus och mer rakt på sak. Men en sak har han rätt i, att vissa vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.
Zaremba är helt uppenbart en av dem och utnyttjar den insikten för allt vad tygeln håller. Men det är han förstås inte modig nog att erkänna utan lindar in det i det rent barocka påståendet att han försökt skildra något komplicerat så gott han kunnat. Skildra, schmidlra – det är helt enkelt dålig journalistik det här. Och ytterligare en liten spik i DNs kista.
Aftonbladet kultur tycker för övrigt samma sak som jag, men har dessutom kollat närmare på hur många anmälningar som faktiskt kommit in på Lärarhögskolan. Artikeln är rena lustmordet på Zarembas DN-serie. Heja Aftonbladet kultur! (Och det är inte varje dag jag har lust att utropa det.)
DN Kultur gör en stor sak av att Maciej Zaremba har vunnit Stora journalistpriset som årets berättare, 2006. Undrar just om man borde trycka så hårt på den saken. Zarembas nya artikelserie, som inleddes med Först kränkt vinner igår och fortsatte med Tyst i klassen idag, är nämligen inte särskilt bra berättad. Tvärtom. Om det dunkelt sagda verkligen är det dunkelt tänkta kan Zaremba inte ha tänkt så särskilt mycket innan han lät fingrarna dansa över tangentbordet och ordbajsade ur sig 29 890 tecken (med blanksteg). Det är synd.
Ämnesvalet är nämligen klockrent. På Lärarhögskolan i Stockholm har en kränkt-kultur växt fram där elever med hjälp av kåren och gaystudenter anmäler lärare och skolan hejvilt. Känslan av att vara kränkt är det enda bevis som behövs – och en lärare som anmärker på en invandrad elevs svenska kan bli stämplad som rasist. Vilket fantastiskt stoff för en artikelserie som avslöjar, klarlägger och fördjupar kunskaperna.
Tyvärr lyckas inte Zaremba med det. Efter två långa och pratiga artiklar på sammanlagt 4748 ord har läsaren inte kommit särskilt många steg på väg mot djupare förståelse än du fick genom att läsa föregående stycke i det här blogginlägget. Zaremba flyger som en fjäril mellan vinklingar, fall och fingerade namn – och uppehåller sig inte tillräckligt länge vid någonting. Fördjupning får stå tillbaka för klatschiga oneliners från de inblandade och raljerande förnumstigheter från artikelförfattaren.
Att något pågår på Lärarhögskolan tycks stå klart. Men exakt vad målas upp med bredast tänkbara penseldrag där ordet ”kränkt” är det enda som blir riktigt tydligt – resten är känslor och insinuationer. Vi får alltså inte veta hur man (om man) kan skilja äkta kränkningar från inbillade eller om det finns fall där lärare verkligen betett sig rastistikt eller homofobt.
Och vad värre är för artikelserien: Om det nu faktiskt är en trend att vid minsta lilla oförrätt anmäla Lärarhögskolan för kränkningar får vi definitivt inte veta vad det beror på genom att läsa DN. Man kan ju tänka sig att det beror på att lagen är felformulerad, eller på att den tolkas felaktigt och därför har lett till en praxis som är orimlig. Man skulle också kunna tänka sig att en svag och feg rektor/institutionsledning lägger sig platt för vissa krafter – vilka det nu skulle kunna vara. Ytterligare en annan förklaring skulle kunna vara att de som kommer in på Lärarhögskolan är lite knepiga och kanske redan en smula rätthaveristiska från början – eller så är det en kultur som uppkommit i gruppen, dvs ett mem.
Men inget av detta får vi veta genom att läsa DN. Hoppet är dock det sista som lämnar mig. Imorgon är det dags för sista delen i serien. Förhoppningsvis kommer då Zaremba att på ca 15 000 tecken (inkl mellanslag) ge svaren på alla frågorna. Det återstår att se.
PS.
Borde man inte kunna kräva av Kulturdelen på landets största morgontidning att dess skribenter vet åtminstone något grundläggande om vad queerteori innebär? Nu verkar Maciej Zaremba grunda sin uppfattning om queer på vad lärare säger att elever säger, elever som i sin tur gjort sin tolkning. Rena rama viskleken.
Det här är en tillfällig sida för Sylvester.se och Sylvia.se
Hej, detta är egentligen Henrik Tornbergs numera inaktiva blogg men vi använder den för att berätta om vad som händer med Sylvester.se och Sylvia.se - så länge sajterna är offline.
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
Publicerat av Henrik 
