Siewert fick mig att sluta blogga

Någon frågade mig varför jag slutat blogga. Vet inte om jag gjort det för gott, men kanske känner jag inte längre att bloggande är så hett.  När till och med Siewert Öholm börjat blogga (låt vara under osande protester som är rätt kul att läsa) är det kanske dags att finna sig en ny plattform.

Eller också lägger jag ner den här och startar en ny, helt anonym och vansinnigt elak, blogg. Den som lever får se.

Tre heta grabbar bildar boyband

Okej då är det ute i det öppna, så att säga. Vi ska starta pojkband. Jag är ”den svårmodige”.  Janne är ”den hunkige”. David är ”Den unge söte”. Jag lovar att inte visa magen eller vara med i High School Musical 4.

Pojkband?

Träningsnarkoman

På trappmaskinen på Hudson Hotel i New York

Under resan till New York drabbades jag av total träningsnarkomani. Plötsligt kan jag behöva springa in på närmaste gym under shoppingrundan och bara avverka några mil på trappmaskinen – så där bara! På bilden syns jag i källaren på Hudson Hotel i NYC.

Tralala tvidelididi, kom hit om du vill..

Någonstans under solens förgyllda sigill finns en plats,
som i min fantasi hör mej till.
Fast den blott är en syn för min inre pupill,
skriver jag allaredan ADRESS: ROSENHILL.
Tra-la-la tvi-de-le-di-di – kom hit om du vill,
så sjunger alla fåglar i ett träd strax intill.
Tra-la-la tvi-de-le-di-di – i drill uppå drill
dom sjunger på ackord sin ADRESS: ROSENHiLL.

Inte mycket att tillägga. Sommaren är vacker från femte våningen i Huvudsta. En ek skymmer kvällssolen från balkong två och kommer inom kort att få hälsa på en flaska Round-up. Humlorna gillar vår rosmarin. Håkan fyllde femtio i helgen. Jag jobbar ett par veckor till. I augusti gifter jag mig. Livet är underbart.

Här är en annan fågelsång (av Povel):

 Se, där borta mot skyn syns ett påfågelsträck!
Hör hur orrherren pickar på mitt fönsterbleck!
Märk hur asgamen lockar från björken, så täck,
och ur min hand äter flyttstrutsen nykokad knäck.

Pjitt pjitt pjitt pjidelididi! hörs lockrop och svar,
och högt i hacktornshäcken häckar hackspettens par.
Snick snick snick snickelisnicksnick! Sånt gör mig så gla’!
Jag trivs hos mina vänner bland småfoglarne-na.

Sen såg jag ett tänkvärt citat av Steve Jobs:

When you’re young, you look at television and think, There’s a conspiracy. The networks have conspired to dumb us down. But when you get a little older, you realize that’s not true. The networks are in business to give people exactly what they want. That’s a far more depressing thought. Conspiracy is optimistic! You can shoot the bastards! We can have a revolution! But the networks are really in business to give people what they want. It’s the truth.

Aaaargh!

Första gråa håret. Det syns inte på bilden men det syns alldeles otroligt tydligt i badrumsspegeln. Ring Mamma Scan, nån, den här hästen är klar för slakt.

Om att (inte) vara edgy

Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.

Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.

Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.

Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.

Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?

Ja, ni märker hur jag håller på.

Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.

Det var riktigt skönt att få skriva det här.

För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!

Med DJ från Berlin och en norrländsk cykel

Senaste året har en electro/techno/indieklubbs bästa vapen för att locka fullt hus varit att skriva att de har nån från Berlin i sin lineup.  Skriv ”Gäster: DJ-kollektivet Arsch från Friedrichshain” på affischen och du har kö långt ut på gatan. Att sen ”DJ-kollektivet” är dina pårökta polare som aldrig ens mixat en kaksmet spelar ingen som helst roll. Bara de är där. Det är känslan av Berlin man vill ha.  Och känslan av att själv  vara en sån som vet hur det är i Berlin – så man kan stå i baren och kolla på andra stockholmare + 1 sjukt full tysk till ljudet av untz-untz-untz och blaserat säga – Jo, det är ju nästan som Berlin…

Jag ska inte kasta sten i glashus. Köpte en cykel häromdagen och visste att jag hade X.XXX kronor att lägga ut, men kunde verkligen inte bestämma mig för om jag skulle ta den som var 1500 kr billigare och såg exakt likadan ut som den lite dyrare. (Jag är ofta en sån som brukar ta det näst billigaste för att inte själv känna mig billig).

Hur som helst tvekade och tvekade jag ända tills grabben som jobbade i cykelaffären la handen på den lite dyrare och sa att – Jo, Svalan är ju ett gammal norrländskt märke som…”

Gammalt norrländskt märke. Barndomens somrar utanför Härnösand hos min kusins släkt. Långa, raka skogsvägar med grus. Den tunga doften av sommargranar. Myggors inande och lukten av nåt gammalt (och förmodligen livsfarligt) myggmedel vi hittade i ett ödetorp och smörjde in oss med. Älgen som tittade på oss när vi cyklade tillbaka.

- Jag tar den cykeln, tack! sa jag. Ingen tvekan längre. Ett gammalt norrländskt cykelmärke, ja det var något för mig.

Och cykeln går bra, även om jag nu har jag sett att det står ”Designed in Sweden” på cykeln istället för ”Made in Sweden”. Ett gammalt norrländskt märke betyder inte att det är norrländskt idag. Men jag är glad. Har fortfarande doften av sommarbarr i näsan, ni vet den där svaga lukten av terpentin och nåt annat.

Och det är säkert superkul på Stockholm-Berlin, med DJ-kollektivet Arsch. Det viktigaste är ju faktiskt känslan

Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar

Följande text skrevs av min mormor och beskriver allra sista tiden i Tyskland 1945, innan de slutligen var tvungna att lämna lilla Freienwalde (bilden till höger) då ryssarna stod för dörren. Det är tunga grejer, och åtminstone för mig oändligt fascinerande. Ulrika i texten är min mamma. Helmut är min morfar (som var inkallad som fältpräst). Micha är min morbror. Året är 1945. Östfronten är bara några mil bort….

De följande veckorna var fyllda av en oerhörd anspänning. Vi följde dagligen rapporterna från hären (vid fronten?) och mina aningar sa mig att Ostpreussen, där Helmut nu var, skulle skäras av av ryssarna. Också min syster hade sin man vid östfronten. Man fick höra de första skräckskildringarna av hur ryssarna härjade i de tyska byarna. Ni har säkert också hört om detta. Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar. Traktorer knattrade dag och natt. När man vaknade på morgonen så var det detta traktorknattrande man hörde först av allt och hela situationen la sig som en mara över hjärtat. Vi hörde, hur många människor dog på vägen, hur förfrusna barnlik låg i dikena, hur hästarna bröt samman och tågen fastnade och hanns upp av ryssarna. Hur skulle vi förhålla oss? Skulle vi också fly, eller skulle vi stanna? Helst hade vi stannat. Även min egen livsåskådning stred mot en flykt. Min 80 år gamle far satt trött i sin fåtölj, min mot gick omkring som i en dröm i sitt hus, i sitt hems lugna vrå och barnen var sköra. Vi packade väskorna, vi packade upp dem och om dem igen. Det var alltid för mycket bagage, samtidigt som det alltid fanns något ytterligare som var nödvändigt att ta med. Alla önskade vi längtansfullt att vi skulle hindras från att lämna allt genom landande lufttrupper och när min syster en kväll kom instörtande i rummet med meddelandet att det var luftlandningsalarm ute, så började vi skratta högt, högt och befriat. Men kon hade hört fel, det var ett vanligt flygalarm. Före det fall att vi skulle stanna inredde vi bunkern som Helmut hade byggt åt oss i trädgården så att vi skulle kunna bo där. Vi bar dit sängar och pälsar, mat och vatten och tätade med halm och mossa mot kylan. Samtidigt grävde vi i trädgården två djupa gropar för att gräva ner Helmuts och min svågers kläder där, liksom övrig egendom som vi inte kunde ta med oss. (Men allt blev stulet sedan.) Min syster och jag vi arbetade i vårt anletes svett med spett och hacka med dessa gropar medan på den intillliggande landsvägen flyktingarna drog förbi och medan kanonerna mullrade från den näraliggande fronten – ryssarna var 18 kilometer bort – och medan den första, varma vårsolen lockade hönsen på gården att ge ifrån sig ett fridfullt kacklande.

Denna blandning av intryck, våren som skulle komma, hoppet att allt snart skulle vara över ledde till en oförglömlig stämning av bitterhet och sötma. Jag skulle kunna brätta mycket mera, t ex hur jag dagligen cyklade till kasernen för att ordna en militärtransport som skulle kunna ta oss med – med ett telegram i fickan, ett telegram från Sverige, från Vigbyholm: ”Skicka barnen till oss!” Jag cyklade och grät, ”skicka barnen till oss” – en helt omöjlig sak och ändå var det så underbart att veta, att vännerna i Sverige tänkte på oss. Vi befriades från beslutet att stanna eller fly av en militär befallning. Alla innevånare i Freienwalde skulle lämna staden inom 24 timmar. Fronten svämmade över åt alla håll. Nu handlade vi bara, utan att tänka, packa, packa och iväg. I gryningen den 11 februari kastade vi en sista blick på det skyddande varma hemmet. Det blev snöstorm och en öppen, överfull militärlastbil körde oss i högt tempo bort in i hemlösheten. Vi måste ha sett ganska underliga ut; var och en hade klätt på sig en dubel uppsättning av underkläder, en dubbel uppsättning av kläder, Ulrika hade två kappor och jag hade två resväskor i handen, ryggsäckar på rygen med kuddar och täcken. Ur min mors ryggsäck stack den lilla taxen ut huvudet. Vi ville inte lämna den kvar. Min far hade hängt sin käraste egendom om halsen, sin predikosamling. Lilla Micha låg inbäddad upp till öronen i barnvagnen som var fullhängd med pottor, kokkärl och sängkläder.

Brevet är egentligen mycket längre, men den här biten är kanske den mest målande. Strax efter flyr alltså familjen till vänner i Sverige. Och indirekt: därför finns jag till och är svensk och inte tysk.

Jag skyller allt på Claire och Ernst-Hugo

Som ni märker orkar jag inte blogga just nu. Dels är jag förkyld och dels har jag för mycket att göra.

Lite pausunderhållning som förklarar varför jag blev som jag blev:

För att inte tala om min chock som vuxen när den här mannen hoppade fram ur mörkret på Berlin 76:

Min diskmaskin hatar mig

I nya lägenheten har jag alltid nån att prata med, även om jag är ensam hemma. Våra maskiner har nämligen bestämt sig för att de vill prata med mig. Alla piper de uppfordrande, som stora fågelungar av metall, så fort jag inte ägnar dem tillräckligt med uppmärksamhet. 

Vissa har jag en kär och okomplicerad relation till, som Macen med sitt glada BAMMMMM då den startar. (Till och med Macens Quack! när nåt går fel är liksom vänligt.) Men diskmaskinen hatar mig. Den piper ilsket så fort den är klar, upprepade gånger. Kommer man inte springande då slutar den i och för sig efter en stund. Men den samlar bara krafter, och fortsätter att pipa med jämna mellanrum tills man kommer och pratar lugnande med den och öppnar dess lucka. Av nån anledning tycker den om att man öppnar luckan. Det kliar väl annars, antar jag.

Ibland låter jag den stå där och pipa bara för att retas lite.

På samma sätt är det med mikron, den vanliga ugnen, tvättmaskinen och torktumlaren. Alla har de sitt eget läte och kräver omedelbart gullande så fort de behagar. Det är som ett smärre menageri.

Jo jag vet. Jag har väldigt lätt för att ägna mig åt antropomorfism. Kanske är det infantilt av mig. Men saker blir lätt personligheter i min värld. Mumlar ”Ja, ja, ja, jag KOMMER..” till diskmaskinen. Men jag personifierar bara sånt jag gillar. Jag är åtminstone inte som min farmor som sparkade på brännässlorna som just brännt henne på benet då vi var ute och cyklade i Falsterbo. Då hämnades de förstås genom att bränna henne igen.