Omvärlden

Alla blir lurade – efter tjugosjätte telefonförsäljaren brister det

Sedan i måndags har jag blivit uppringd tjugosex gånger från olika telefonförsäljarbolag som alla frågar efter Therese. Vem det är, eller om hon ens finns, vet jag inte. Men telefonförsäljarna vet varför de ringer:

- Therese har sagt ja till att bli uppringd, då hon var med i en undersökning på nätet, förklarar de hjälpsamt då jag frågar varifrån de fått mitt nummer. – Så det är inget konstigt alls, vi får ju ringa när Therese sagt ja till det.

Mitt problem är att Therese sagt ja till att de ska ringa mitt nummer. Under onsdag och torsdag var det värst. Då ringde det varje timme under kontorstid. Varje timme. Vad förväntas Therese vara för typ av människa, som skulle kunna ha sagt ja till att bli uppringd varje timme av olika företag som vill sälja saker? En extremt ensam och uttråkad rik hemmafru?

Käcka ungdomar ringer alltså mig och frågar efter Therese och de blir bedrövade då jag förklarar att de fått fel nummer och aldrig får ringa mig igen. Och här någonstans börjar den stora maktlösheten sätta in. Jag befinner mig i starkt underläge:

  • Det är nya företag varje gång, och mitt nej till dem gäller bara just dem.
  • Telefonförsäljarna får bara upp nummer på en skärm och vet i bästa fall vilken uppdragsgivare de har men är ovilliga att (eller får inte) koppla mig till en arbetsledare eller chef  som skulle kunna berätta för mig varifrån de köpt ”Thereses” nummer.
  • En kille nämner ”Atlantic” som har undersökningar på nätet som källa till numret, och säger att jag ska googla namnet och kontakta dem för att bli bortplockad. Men hur jag än söker hittar jag inget som ens är i närheten. Dead end.
  • Många av callcenterföretagen har minimala kontaktuppgifter på nätet, och ofta är det telefonsvarare med hänvisningar till andra företag som också har telefonsvarare. Att kunna ringa upp och prata med någon som faktiskt har något ansvar har åtminstone inte jag lyckats med än.
  • Uppdragsgivaren vars produkt säljs är förstås en ingång. Men det är i sin tur ansiktslösa postorderföretag, som ”Vevay Kosmetik”, som anlitar ”Callsign AB” i Göteborg för att ringa till Therese. Jag ska ringa Vevay på måndag.

Maktlösheten jag känner består i att jag inte har någon chans mot den här industriella handeln med personuppgifter. Jag sitter med en stark känsla av att jag hamnat i klorna på en skojarmarknad och inte kan ta mig loss. Och de unga telefonförsäljarna bara upprepar det de fått lära sig: – Vi får ringa, för det har Therese sagt ja till. Och det är säkert sant att lagen inte förbjuder telefonförsäljning till den som sagt ja. Men ändå: alla blir lurade, längs med hela värdekedjan.

  • Den första som lurats är ”Undersökningen på nätet”. Jag undrar hur telefonnumret kom in i systemet?  Företaget som samlar in personuppgifter luras ju med skojiga Facebookannonser om att man kan vinna en iPad eller resa om man svarar på några frågor. Enda kruxet är att man måste uppge sitt telefonnummer och att tävlingsreglerna i det finstilta ger tillåtelse för ”Undersökningsföretaget” att sälja uppgifterna vidare. Var det så att Therese ville vara med, men råkade skriva en siffra fel? Eller visste hon innerst inne att det var något skumt, och skrev avsiktligt in fel nummer? Här sker de första luren: ”Undersökarna” lurar Therese, som lurar dem tillbaka med mitt nummer
  • Nästa i kedjan att gå på en nit är de företag som köper mitt/Thereses telefonnummer av ”Undersökningsföretaget”. För de tror att de får ett nummer som går till en ung kvinna som är köpsugen och sagt ja till att bli uppringd. Istället går numret till världens suraste gubbe (mig). Numret som kostat pengar att köpa visar sig alltså värdelöst.
  • Nästa som blir lurad är jag, för jag blir serverad av telefonförsäljarna en försåtlig soppa av lögner som låter bra men som inte kan vara sanna i en rimlig värld. Ja, ”Therese” har visserligen sagt ja till att bli uppringd, men det är inte rimligt att tro att hon ville bli uppringd 26 gånger på några dagar. And counting. Det är inte rimligt att någon skulle vilja vara med om det. Oavsett vad lagen säger. ”Vi lovar att aldrig ringa igen” säger vidare säljarna, men vad de inte säger är att det enda jag kan säga nej till är just den här kampanjen, just idag. Nu när mitt nummer finns i systemet, kan det förmodligen säljas vidare hur många gånger som helst.
  • De sista som blir lurade i värdekedjan är själva telefonförsäljarna som sitter och ringer runt till sådana som mig. Eller för den delen, till sådana som trodde de skulle vinna en iPad men som istället fick ett telefonsamtal i timmen. Säljarna har fått en historia berättad för sig av sina arbetsgivare, som rättfärdigar verksamheten. Historien upprepar de för mig De förklarar vant  att det de sysslar med är helt OK för man har ju sagt ja till att vara med. En av dem säger att han aldrig hört talas om andra som blivit uppringd av så många på så kort tid. Ändå tycker jag att jag hör tvivel i hans röst. Eller är det bara min fantasi?

Efter tjugosjätte telefonsamtalet brister det för mig. Anja är det jag pratar med, och jag säger till henne att det är sjukt att jag ska bli uppringd så mycket. Anja säger att hon inte tycker att det är sjukt, för hon får ju pengar för att ringa. Jag kontrar med att påstå att hon jobbar för en rutten bransch. Det säger Anja är min åsikt, och så lägger hon på.

Jag har ingen beef med Anja eller hennes säljarkolleger. Men jag vet också att jag har rätt. Deras bransch är rutten. Den är på samma nivå som de som skickar spam-email. Det är destruktivt. Jag önskar varje person som jobbar som telefonförsäljare chansen att söka ett annat jobb.

Hela havet stormar i Europa

Hela havet stormar

Hela havet stormar

Jag läste DN Kultur idag och Lawen Mohdatis krönika Snart kommer dagens medelklass att få ont på allvar. Den är välformulerad, och även om man kan ha olika uppfattning om de partipolitiska slutsatserna hon drar, så sätter texten fingret på en smärtpunkt i vår samtid: känslan som många har, av att vi lever på randen till någon sorts samhällelig kollaps. Mer exakt handlar det om medelklassens ökande fruktan för att halka nedåt på samhällstrappan. Den som inte inte rör sig uppåt, blir förbisprungen.

Något som ofta slår mig då jag läser svenska kulturdebattörer är dock bristen på internationellt perspektiv. Det förekommer visserligen i Lawen Mohdatis krönika, i jämförelsen med London. Mohdati tolkar utvecklingen i London som effekter av den brittiska nyliberalismen.

Men vidgar man fältet utanför Europa ytterligare förändras bilden. På global skala genomgår världen sedan ett antal år en exempellös förbättring för stora mängder människor. Det är bara att titta på Hans Roslings berömda TED-talk om hur hälsa och välstånd utvecklats över 100 år för att fatta att det är något stort på gång. Det som brukade kallas för U-länder då jag var liten, och för tredje världen, håller på att komma ikapp. På global skala är inte medelklassen på väg utför, den växer i rekordfart. Fler och fler människor lever ett bättre och längre liv än sina föräldrar. Det är inte bara i Indien och Kina som den nya medelklassen kan utbilda sig, göra karriär och trygga framtiden för sina barn. Även i Sydostasien och Afrika söder om Sahara går utvecklingen åt rätt håll.

Då jag var ett barn på 70-80-talen hade vi temadagar i skolan som lärde oss hur orättvist fördelade Jordens tillgångar var. Europa och USA måste dela med sig till de fattiga länderna, fick vi lära oss. Då kanske vi skulle få lite mindre, men å andra sidan skulle barn på andra sidan Jorden kunna äta sig mätta och få gå i skolan. Allt detta illustrerades med bilder på SIDA-bistånd, där tacksamma svarta barn tog emot matpaket från snälla vita läkare.

Vad fröknarna glömde berätta för oss, eller vad de kanske inte förstod själva, var att den globala omfördelningen när den väl kom inte skulle vara i form av bistånd. Nej, nu när processen väl har börjat, sker den på den globala öppna marknaden, och det är en snabb och brutal flytt av kapital. Från oss i I-länderna, till dem i U-länderna. Gemensamt får vi lite mindre här i Sverige, så fler barn på andra sidan Jorden kan äta sig mätta och få gå i skolan. Vi borde väl vara överlyckliga? Det håller ju på att hända, det vi hade temadagar om.

Haken är att den bild vi förespeglades i skolan var falsk. I en sorts folkhemsillusion trodde vi att vi alla skulle ge upp exakt lika mycket, för att skicka till barnen i Afrika. Men så går det inte till i verkligheten. Och det är här medelklassens ångest kommer in. Det är Europas underklass och de oflexibla bland medelklassen som betalar det högsta priset i den omfördelningsstorm som nu pågår.

Men det är inte ett svenskt problem. Inte heller bara ett europeiskt. Jag vill gå så långt att påstå att det inte heller kan härledas enbart till ”nyliberalismen”. Och med tanke på att så många människor just nu får det så mycket bättre (bara inte här) så kan man inte heller beskriva omfördelningen enbart som ett problem. Men för den i Europas gemensamma ”Hela havet stormar” som blir utan stol då musiken tystnar, är det förstås en klen tröst. Det är ont om stolar, och det gäller att vara snabb i vändningarna.

Recension av Batman begins (från 2005)

Här är en recension jag skrev för Sylvester 27 juli 2005.

Ingen amerikansk seriehjälte har genom åren misshandlats så genom misslyckade filmatiseringar för att sedan återupprättas och så misshandlas igen. Från 60-talets helt corny TV-serie (ni vet med POW! skrivet tvärs över rutan) över Tim Burtons två bisarra, mörka och lysande filmer (1989, 1992) till magplasket med den sista grälla, vulgära och infantilaBatman & Robin (1997) med Arnold som Mr Freeze.
I och med just Batman & Robin var det nog många som trodde att det var slut på vita duken för gott för Gotham Citys mörke hämnare. Till många gamla serieläsares – bland annat min egen – sorg. Batman kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som ingen annan ”superhjälte” kommer i närheten av. Det är en av de allra första superhjälteserierna (figuren skapades redan på 30-talet) och en av de få där inget övernaturligt är iblandat. Men mer än något annat är det dock det faktum att Batman, till skillnad från den flod av maskerade hjältar som dykt upp i filmform på senare år, har ett slut.Så småningom blir han gammal, ensam, förföljd, bitter och utstött. Vi vet genom serieskaparen Frank Miller (som också gjort Sin City) och hans banbrytande grafiska roman från 1986, The Dark Knight Returns hur det kommer att gå för Bruce Wayne till sist, och slutet är inte vackert. I själva verket är man då man läser de sista sidorna inte längre säker på vem som är hjälte längre eller om Batman för länge sedan ramlat över kanten ner i galenskap och mani. I och med denna serieroman blev myten om Batman komplett, logisk och mångt mycket mer fascinerande än konkurrenterna som fortsätter evigt unga och evigt käcka i sin kamp mot allt mer utflippade motståndare. The Dark Knight Returns var det som inspirerade Tim Burton till sina filmer och blåste nytt liv i Batman som koncept.

Idag har en ny film premiär, men det är inte Millers hjälteapokalyps som filmats utan vi får iBatman Begins veta hur alltsammans började. Där Frank Miller gav oss ett logiskt slut för en hjälte som ständigt riskerar att bli som det han bekämpar får vi i den nya filmen en logisk början. Brittiske regissören Christopher Nolan (Insomnia, Memento), som även varit med och skrivit manus, backar bandet till ruta ett och skalar därmed bort allt krimskrams från de senaste 15 åren. Det är ett klokt drag eftersom det låter honom bygga upp myten på nytt. Resultatet är mer än lyckat, Batman Begins överträffar Tim Burtons filmer med hästlängder. Även om man ibland kan sakna Burtons svarta humor.

Det dröjer långt in i filmen innan vi faktiskt får se ”Batman” börja bekämpa brottslighet. Nolan tar god tid på sig i skildringen av Bruce Waynes traumatiska uppväxt och sökande efter en mening i en korrumperad, våldsam och orättvis värld. Till en början undrar man så smått om det någonsin ska bli nån action nån gång men väntan är inte förgäves. När väl Batmandräkten är på plats lägger filmen in en andra växel och blir precis så barockt mörk och hisnande som åtminstone jag hoppats på.

Framför allt är den version av Gotham City – seriens skrämmande skrattspegelvariant av New York – som visas upp här helt briljant. Det är inte så lite Bladerunner över alltsammans. Det är framtid och 30-tal omvartannat och i stadens centrum finns ön med den värsta slummen och mentalsjukhuset Arkham Asylum som tumören i den moderna västvärldens hjärna. Batmans resa in mot Arkham Asylum blir till en konfrontation med hans eget lurande vansinne och det är logiskt att sjukhuset inte förstörs i slutet av filmen utan finns kvar där som en mörk närvaro – och möjligt alternativ till slutförvaring för filmens hjälte.

Christian Bale gör ett utmärkt om än inte perfekt jobb som Batman/Bruce Wayne, man anar att hans roll som Patrick Bateman i American Psycho funkat som utmärkt bas för den här rolltolkningen. I övrigt är det som alltid ett nöje att se Michael Caine och Morgan Freeman, medan Liam Neeson har lite för mycket av ett kvastskaft upp i röven för min smak. Att Rutger Hauer castats som mäktig affärsman är en kul blinkning till Bladerunnerreferenserna: här är det replikanterna som styr alltsammans medan vanligt folk är satta på undantag.

Ska man invända något mot Batmans hjältemyt är det förstås att han vill skydda vanligt folk och rädda världen från förfall men vägrar inse sambandet mellan social misär och kriminalitet. De skurkar han buntar ihop är själva offer. På sätt och vis är Batman en försvarare av det gamla goda klassamhället där de rika har en plikt att vara goda mot de lägre klasserna och dessa ska hålla sig på mattan. Ur vissa aspekter kan man anklaga Batman för att ha fascistiska drag. Men kanske är det just dubbelheten och hjältens egen medvetenhet om att han balanserar på avgrunden som är nyckeln till att myten inte upphör att fascinera.

I vilket fall som helst ger Batman Begins mersmak, och hos mig väcks nu hoppet om att vi en gång kommer att få se Frank Millers The Dark Knight Returns filmad av Christopher Nolan. Kanske som Batman Ends. Det skulle vara värt att vänta på.

Sagan om den lilla staden med den stora teatern

Det var en gång en liten, liten stad. Faktiskt den näst minsta staden i landet, räknat till ytan. Det bodde alldeles lagom mycket människor i staden. Det fanns en liten stadskärna, ett litet villaområde, några moderna bostadsområden, ett par slott och några små sjöar. Och mitt i stan låg en gammal teater, som en gång i tiden varit invånarnas stolthet men som numera kändes gammal och trång. Därför kom någon på idén att man borde bygga en ny, större teater. Men problemet var att det inte fanns så mycket plats i den lilla, lilla staden. Hur skulle alla människor kunna ta sig till och från föreställningen?

- Vi måste bygga en ny gata och kanske ett nytt tåg för att folk ska kunna ta sig till teatern, var det någon klok person som sa.

Men borgmästaren, borgmästarens kompisar och en byggmästare specialiserad på teatrar hade en annan plan. Gator och tåg är så tråkiga att bygga, och inget man bokar en blåsorkester för att inviga. Nej, borgmästaren och byggmästaren bestämde att bygga en ny teater direkt, och så fick det där andra med vägar och tåg komma sen.

Sagt och gjort. En ny och dubbelt så stor teater uppfördes i den lilla, lilla staden. Den var verkligen vacker att se på, och störst i hela landet! Det var bara ett problem: den låg mitt i en gatukorsning och blockerade vägen till och från medborgarnas hem. Hur skulle det gå? Hur som helst: borgmästaren bokade blåsorkestern, och han skakade hand med byggmästaren medan de klippte bandet.

Men när det började spelas pjäser på den nya teatern gick det snett. Eftersom ingen väg hade byggts, och inget tåg, så kunde ju inte invånarna i den lilla staden ta sig till och från sina hem medan föreställningen pågick. Inte innan eller efter heller. Och besökarna, som ville se föreställningen, kunde inte åka tåg eller bil till teatern utan var tvungna att gå väldigt långt för att komma fram. Gamla människor blev fast hemma, för deras färdtjänst kunde inte komma fram. Både invånare och gäster blev på dåligt humör varje gång en ny pjäs skulle ha premiär. Till slut förknippades den nya, fina teatern mer med problem än med kultur. Så skulle det ju inte vara!

Men då hände  det märkvärdiga: Borgmästaren, borgmästarens kompisar och byggmästaren samlade medborgarna på torget och harklade sig och sa:

- Vi ber om ursäkt. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. Vi borde ha lyssnat på er. Nu stänger vi teatern tills vi hunnit bygga en gata och ett tåg. Byggmästaren kommer att stå för extrakostnaden. Vi ber om ursäkt, och vi lär oss av våra misstag.

Och borgmästaren tog av sig sin höga hatt, och bugade sig, och lämnade torget.

********

I verkligheten bor jag i den lilla, lilla staden Solna. Där byggdes också en ny stor byggnad för alla sorters föreställningar. Och även hos oss blev det kaos varje gång en ny föreställning skulle sättas upp. Men där upphör likheterna med sagans lilla stad.

Rymdfilm i P3 söndag kl 14.03 – Om rymdfilmens framtid, HBO:s nya Star Trek-serie och varför rymden är så het

Henrik:

Jag har varit i radio och pratat om min blogg Rymdfilm

Originally posted on Rymdfilm:

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden men vi reser framåt istället

I programmet Torehammars sköna nya värld i P3 spanar varje söndag programledaren Henrik Torehammar, Linnea Wikblad och Jonatan Unge om framtidens värld. Söndag 28 april kl 14:03 är temat framtidens rymdfilmer, och vem är bättre lämpad att spana om det ämnet än er egen lokale rymdfilmsbloggare? I en hel timme ignorerar vi alla varningar om tidsparadoxer, sätter oss ombord på USS Relativity och reser in i framtiden:

http://rymdfilm.files.wordpress.com/2013/04/p3_tsnv_20130428_1400_3a40195.mp3

Hör oss bl a diskutera spaningarna från Torehammar, Wikblad och Unge. Dessutom kommer jag bland annat att berätta…

  • Geekfansen som gör att vi får se fler genrefilmer (sci-fi, fantasy och skräck) på bio
  • Därför blir rymden allt hetare som skådesplats på film och TV
  • Så ser rymdfilmerna ut om fem år
  • Kommer allt att gå åt fanders?

Till hemsidan för Torehammars sköna nya värld (sverigesradio.se)

Visa källa

Mystisk Candycrush-spam via inlägg på WordPress.com – problemet löst

Uppdaterat måndag 22.46: Nu säger WordPress.com att problemet är löst, se nederst i inlägget.

Mina blogginlägg började bete sig underligt. Jag tittade runt på nätet och fann fler tecken på att något är fel på WordPress.com, den webbhostade versionen av blogg-CMSet. Rapporter började komma in på forum på WordPress.com under helgen om inlägg som plötsligt börjat redirecta till Candy Crush-appen i appbutiken, eller i vissa fall till erotik: http://en.forums.wordpress.com/topic/my-blog-leads-to-a-porn-site?replies=7#post-1235173

Efter koll på mina inlägg, och vad andra skriver på Twitter och forum, är min uppfattning av problemet ungefär den här:

  • påverkar bloggar på WordPress.com, alltså inte självhostade sajter
  • påverkar besökare med IPhone och Android
  • ett inlägg laddas in till hälften och sedan omdirigeras sidan till en URL som i sin tur öppnar App store
  • svenskar som twittrar verkar hamna på Candy Crush Sagas appsida
  • alla inlägg påverkas inte och inte varje gång
  • påverkar inte Index i bloggen men däremot inlägg oavsett om man klickar via länk på index, Google eller Facebook. Alltså inte fejkade adresser på FB

WordPress utvecklare säger söndag kväll att de ”tittar på problemet ”

Uppdaterat måndag 22 april:

  • WordPress-utvecklaren macmanx skriver kl 18.39 att ”This is all fixed up now, sorry again for the trouble!” 
  • På fråga från mig om problemet berodde på att WordPress blivit hackat, svarar macmanx ”No, one of our ad networks had a glitch in their code. The ads were essentially being automatically clicked on page load for mobile viewers. We have shut down that ad network for now.”

Minns man Thatcher bör man minnas Section 28

Video med Boy Georges ”No Clause 28″

Section 28 var en lag som Thatcher införde 1988 och som gällde så länge som till 2003 i England och Wales. Lagen förbjöd brittiska kommuner att finansiera ”homosexuell propaganda”. Men lagen förbjöd också skolor från att informera om homosexualitet eller ens beskriva det som en acceptabel livsstil. Lagen infördes i en tid då AIDS-skräcken var som störst och behovet av saklig information var som allra mest skriande. Istället för att bejaka den mångfald som redan då fanns i det brittiska samhället, gjorde den konservativa regeringen sitt yttersta för att samhället skulle fortsätta att marginalisera en redan marginaliserad och diskriminerad grupp, nämligen HBT-personer. Den som minns Thatcher idag, bör också minnas detta.

http://en.wikipedia.org/wiki/Section_28

Med uppenbar känsla för män. Intervju med Stephan Mendel-Enk (från 2005)

Stephan Mendel Enk. Foto: Henrik Tornberg

Stephan Mendel Enk. Foto: Henrik Tornberg

Intervjun har tidigare publicerats i tidningen Morriss och på Sylvester.se 2005.

När Stephan Mendel-Enk gjorde en intervju med fotbollshuliganer sökte han efter något som kunde förklara deras våldsideologi: social bakgrund, värderingar. Han hittade inget. Annat än att de alla är män.

Vad värre var: Stephan kände igen sig själv i huliganerna. I själva verket stämde huliganernas ideologi på så gott som samtliga punkter överens med de manliga dygder som hyllas på sportsidorna: behärska dig, var lojal mot gruppen, offra dig, ordna in dig i hierarkin, förakta de svaga. Samma ideologi som alla män uppfostras med. Reportageboken Med uppenbar känsla för stil (Atlas förlag, 127 sidor) är resultatet av Stephans fortsatta undersökning av manligheten. Det är en pricksäker beskrivning av hur pojkar fostras till män, om hur kvinnor ses som avvikarna och om hur pojken när han blir man långsamt kvävs av en roll han inte kan bryta sig loss från. Boken har väckt uppmärksamhet och av vissa kritiserats för att vara allt för icke-akademisk. Den är mer ett flöde av tankar som cirklar kring begreppet manlighet och angriper det än härifrån, än därifrån.
Men Stephans text har helt klart hittat något som slår an en sträng hos många. Inte minst hos en vit medelklasskille strax över 30-strecket, som jag själv.

Därför stämmer jag träff med författaren en regnig septembereftermiddag för en fika. Herr Mendel-Enk dyker upp på cykel med barnstol och visar sig vara en liten rakad jeansklädd kille som skulle passa stilmässigt in på vilken brittisk bögbar som helst.

Det du säger om män som grupp i din bok är egentligen inget som inte sagts förut: att det är män som brukar våld, startar krig och förtrycker andra. Varför har just du fått så mycket uppmärksamhet?
- Visst är en del av det jag skriver uppenbart, men det är också bara bokens utgångspunkt. Min poäng är att makt baserad på våld är något man faktiskt förväntar sig av män, och att om kvinnor gör samma saker bedömer vi dem på ett annat sätt. Slutsatsen jag gör är att det inte finns någon uppdelning på ”fina” och ”dåliga” män. De är alla delar av samma manliga ideologi.

Du överför uppdelningen av kvinnor i horor/madonnor till killar. Du kallar dem för machokillen (horan) och mjukisen (madonnan), och hävdar att mjukisarna tjänar på att bilden av den hotande machokillen sprids. På vilket sätt?
- Bilden av den ”dålige” machokillen sätter ribban väldigt lågt för alla dem som vill vara ”fina” mjukisar. Det blir så lätt att vara en idealkille om allt man behöver göra är att inte slå sin tjej, inte supa ute med kompisarna varje kväll. Kvinnor har mycket större krav på sig än så, om de ska betraktas som lyckade.

Mendel-Enk hävdar i sin bok också att snälla killars maktposition i samhället upprätthålls med hjälp av myten om den Farlige Mannen, som hotar med våld så fort han inte får som han vill. Alltså ligger det i de sjyssta killarnas intresse att kvinnor är rädda för andra killar. Farliga killar. Om det är så, bidrar vissa kvinnliga debattörers beskrivning av killar som potentiella våldstäktsmän och tjejer som ständiga offer till att upprätthålla könsmaktordningen.

Följer man ditt resonemangs logik blir även en debatt mot mäns våldsutövande en del i befästandet av den kultur man kritiserar. Tror du att det över huvud taget går att bryta det här mönstret?
- Hmmm.. [funderar] Det går liksom inte att undvika att det blir så här, så länge som vi fortsätter att betrakta könen som varandras motsatser. Det vi måste göra är att sluta betrakta män och kvinnor som komplement till varandra, som tillsammans ska bilda en helhet. Det är visst det som kallas för heteronormativitet…

Det är visst det, ja.

I en annan passage i Med uppenbar känsla för stil intervjuar Stephan Andres Lokko, som bland annat berättar om Old Compton Street i London, stans böggata nummer ett där alla killar ser ut som brutala skinheads med rakade skallar, bomberjackor och stålhättade kängor. Lokko konstaterar att bögkulturen hör till de allra mest ultramacho av alla.

Jag känner igen mig i mycket i din bok, eftersom vi båda är vita, svenska medelklasskillar i samma ålder. Samtidigt står jag lite vid sidan av din värld eftersom jag lever i en subkultur, gayvärlden. Men jag kan inte bestämma mig för om det innebär att jag och andra bögar på nåt sätt lyckats bryta sig loss från den manliga ideologin?
- Snarare tvärtom, tycker jag att det låter som på mina bögkompisar. När jag hör om och själv ser gå-ut-kulturen i gayvärlden är det precis så som man kunde tro att det skulle bli om bara killar fick bestämma det sociala spelet. Det finns liksom inget som bromsar, inga tjejer som får killarna att lägga band på sig, för att de är uppfostrade annorlunda. Det är grymt hierarkiskt och liksom bara helt fixerat vid kukstorleken. Bögvärlden är väldigt hård, precis som alla grupper som bildar en yttersta elit, om du fattar hur jag menar. På så sätt finns det många beröringpunkter mellan skinheadvärlden, fotbollsfansen och bögarna. De är alla tre ultramanliga miljöer där man tenderar att rangordna sig strikt för att behålla makten. Man klär sig likadant och tonar ned individualiteten. Det är fascinerande…

- Visst, manskulturen är en maktkultur. Men samtidigt blir det ett cirkelresonemang: det är så man måste bete sig för att nå makt i en värld styrd av män. I vår värld. Ska man se en utväg ur det här krävs det ett extremt jämlikt samhälle där förhållanden som inte bygger på maktspel är möjliga. Där makten inte är motorn i allt. Men hur vet jag inte.

Kanske är det i erkännandet av att han inte vet hur, som Stephan Mendel-Enk kommer undan med den pratiga, något kaotiska berättarstilen i Med uppenbar känsla för stil. Boken är ett reportage, ingen avhandling, men han påstår heller inte att den är något annat. Som en snapshot av den västerländska manligheten funkar den och man anar att författarens egen grabbiga framtoning låtit honom komma närmare de machokillar han intervjuat än, säg, Tiina Rosenberg hade kunnat göra. Eller Petra Östergren, för den delen. Vilket får mig att undra varför jag kastade mig över Med uppenbar känsla, men inte orkat mig igenom något av de två damerna. Kan det vara för att författaren i det här fallet är en man?

Den of Geek, sajten som tar ansvar för att inte ha kvinnohat i kommentarsfälten

Amazing Spider-Man 2

Amazing Spider-Man 2

I dessa tider kan man lätt bli pessimist, så här kommer en motbild. Webbplatsen Den of Geek handlar om populärkultur för ”nördar” vilket innebär TV, film, serier och spel inom genrer som science fiction, fantasy och skräck. Som många sådana sajter har DoG en stor andel manliga läsare och en välanvänd kommentarsfunktion. De har också en redaktör som bryr sig.

Häromdagen la Den of Geek upp bilder på skådespelerskan Shailene Woodley, som precis fått rollen som Mary Jane i Spider-Man 2. Det var inte bilder från inspelningen, utan de föreställde bara henne och så en fråga till läsarna hur de tyckte hon passade för rollen. Genast började det komma kommentarer om hennes utseende, varav flera övergick i rent kvinnohat.

Vips så togs hela artikeln ned av redaktören Simon Brew, som istället publicerade en text Where have the MJ Amazing Spider-Man 2 pictures gone? i vilken Simon ber om ursäkt för sitt dåliga omdöme att lägga upp bilder som inte har med själva filmen att göra. Han skriver:

Unfortunately, and I accept this now is an error on my part, I shouldn’t have put the pictures live.

I thought it was worth doing, just to get the first clues as to Woodley in some degree of her character’s look. Sadly, a few of the comments under the piece seemed more interested in digesting whether they found Woodley attractive or not. I’m not, however that may sound, judging those who chose to do so. But I just don’t want that on Den Of Geek.

The Daily Mail has made a staggering success out of basically posting papped pictures of young women, and all but inviting its readers to comment on how they look. If that’s what you seek, there are plenty of sites that can cater for that. The pictures of Shailene Woodley are readily available elsewhere online.

But for Den Of Geek – and I’m not saying we have a perfect track record here – can we try and have a conversation over someone’s suitability for a role, rather than judging how they look when a photographer took a quick snap?

I say this as a proudly ugly man, who hated the school playground beauty competitions that most of us have to go through.

I accept this is my fault: I shouldn’t have put the pictures up, and perhaps I was naive to do so. I’m sure Shailene Woodley doesn’t read Den Of Geek, but if she does, my apologies for putting the pictures on the site. But rather than just take them down, I wanted to explain why. Hate me for it if you like, disagree or agree that Woodley is going to make a good MJ in the movie, but let’s leave the judging of people’s looks to the Daily Mail.

Deal?

Det är något väldigt uppmuntrande med det här.

Frågor om den journalistiska intäktsmodellen ”Spotify för journalistik”

Jag skrev ett inlägg med Idé till intäktsmodell för journalistik, om ett ”Spotify för journalistik”. Det har fått förhållandevis mycket respons. Flera kloka personer påpekar att själva branschen i sig är ett hinder, bland andra Mikael Zackrisson som skriver på Facebook:

jag tror det skulle kräva en förhandlingsinsats i hästväg med tidninghusen, ett enormt utvecklingsarbete för att bygga en state-of-the-art nyhetstjänst, samt en galet stor marknadsföringsbudget.

Mikael påpekar också att tidningshusen förmodligen vill äga sin kundrelation på ett vis som inte skivbolagen (?) har samma intresse av. Det är säkert som han och andra säger – skepsisen hos mediahusen skulle vara stor i början. Kanske rentav så stor att ett sådant här projekt inte skulle gå att genomföra.

Marcus Jerräng (@blisk) skriver på Twitter att det är den svenska marknaden som är för liten för att en aggregerad tjänst skulle fungera ekonomiskt. Ska ett rimligt antal svenskar betala en rimlig kostnad per månad blir det för lite åt varje innehållsägare, anser han. Vi lyckas inte riktigt komma fram till vad som är en realistisk totalsumma, men det ligger förstås mycket i Marcus Jerrängs konstaterande att skivbolagen aldrig velat satsa på Spotify om den bara täckt Sverige.

Men eftersom det framför allt är en intäktsmodell, inte ett konkret projekt, så kan vi ju leka med tanken att vi faktiskt planerade att introducera tjänsten. Då kommer vi snabbt fram till ett antal frågor som är mycket intressantare att tänka på än påståendet ”Det går aldrig”

Frågorna om intäktsmodellen:

  1.  Hur stor del av branschen behöver gå med i tjänsten för att den ska bli framgångsrik? Räcker det med hälften av mediahusen? Klarar den sig utan Bonnier eller Schibsted?
  2. Hur förhåller sig Tjänsten till andra strömmande mediapaket med prenumeration, som digital-TV-boxen och Spotify? Kan man tänka sig Journalistik-Spotify som en del av en operatörs TV-utbud?
  3. Hur går det med mediala varumärken i en sådan här tjänst? Skulle en koncern fortsätta att ha flera titlar som samlas som enskilda produkter, eller är det innehållet i sig som kommer att locka till klick?
  4. Vad händer med den journalistiska urvalsrollen då de enskilda tidningslöpen försvinner? Vem gör tjänstens förstasida – redaktionerna eller användarna, eller båda?
  5. Vad innebär en aggregerad tjänst för den journalistiska vinkeln? Om tio redaktioner skriver att räntan stiger, i samma tjänst, hur gör de för att skilja sig från varandra?
  6. Hur förhåller sig en reklamfri premiumtjänst till redaktionell reklam, som ju blir vanligare och vanligare?

De flesta av ovanstående frågor är faktiskt relevanta, oavsett om man lanserar ett Journalistik-Spotify eller inte. De är helt enkelt en följd av logiken på webben, där alla medier ändå spelar på samma plan.