Sagan om den lilla staden med den stora teatern

Det var en gång en liten, liten stad. Faktiskt den näst minsta staden i landet, räknat till ytan. Det bodde alldeles lagom mycket människor i staden. Det fanns en liten stadskärna, ett litet villaområde, några moderna bostadsområden, ett par slott och några små sjöar. Och mitt i stan låg en gammal teater, som en gång i tiden varit invånarnas stolthet men som numera kändes gammal och trång. Därför kom någon på idén att man borde bygga en ny, större teater. Men problemet var att det inte fanns så mycket plats i den lilla, lilla staden. Hur skulle alla människor kunna ta sig till och från föreställningen?

- Vi måste bygga en ny gata och kanske ett nytt tåg för att folk ska kunna ta sig till teatern, var det någon klok person som sa.

Men borgmästaren, borgmästarens kompisar och en byggmästare specialiserad på teatrar hade en annan plan. Gator och tåg är så tråkiga att bygga, och inget man bokar en blåsorkester för att inviga. Nej, borgmästaren och byggmästaren bestämde att bygga en ny teater direkt, och så fick det där andra med vägar och tåg komma sen.

Sagt och gjort. En ny och dubbelt så stor teater uppfördes i den lilla, lilla staden. Den var verkligen vacker att se på, och störst i hela landet! Det var bara ett problem: den låg mitt i en gatukorsning och blockerade vägen till och från medborgarnas hem. Hur skulle det gå? Hur som helst: borgmästaren bokade blåsorkestern, och han skakade hand med byggmästaren medan de klippte bandet.

Men när det började spelas pjäser på den nya teatern gick det snett. Eftersom ingen väg hade byggts, och inget tåg, så kunde ju inte invånarna i den lilla staden ta sig till och från sina hem medan föreställningen pågick. Inte innan eller efter heller. Och besökarna, som ville se föreställningen, kunde inte åka tåg eller bil till teatern utan var tvungna att gå väldigt långt för att komma fram. Gamla människor blev fast hemma, för deras färdtjänst kunde inte komma fram. Både invånare och gäster blev på dåligt humör varje gång en ny pjäs skulle ha premiär. Till slut förknippades den nya, fina teatern mer med problem än med kultur. Så skulle det ju inte vara!

Men då hände  det märkvärdiga: Borgmästaren, borgmästarens kompisar och byggmästaren samlade medborgarna på torget och harklade sig och sa:

- Vi ber om ursäkt. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. Vi borde ha lyssnat på er. Nu stänger vi teatern tills vi hunnit bygga en gata och ett tåg. Byggmästaren kommer att stå för extrakostnaden. Vi ber om ursäkt, och vi lär oss av våra misstag.

Och borgmästaren tog av sig sin höga hatt, och bugade sig, och lämnade torget.

********

I verkligheten bor jag i den lilla, lilla staden Solna. Där byggdes också en ny stor byggnad för alla sorters föreställningar. Och även hos oss blev det kaos varje gång en ny föreställning skulle sättas upp. Men där upphör likheterna med sagans lilla stad.

Rymdfilm i P3 söndag kl 14.03 - Om rymdfilmens framtid, HBO:s nya Star Trek-serie och varför rymden är så het

Reblogged from Rymdfilm:

I programmet Torehammars sköna nya värld i P3 spanar varje söndag programledaren Henrik Torehammar, Linnea Wikblad och Jonatan Unge om framtidens värld. Söndag 28 april kl 14:03 är temat framtidens rymdfilmer, och vem är bättre lämpad att spana om det ämnet än er egen lokale rymdfilmsbloggare? I en hel timme ignorerar vi alla varningar om tidsparadoxer, sätter oss ombord på USS Relativity och reser in i framtiden:

Läs mer… 99 fler ord

Jag har varit i radio och pratat om min blogg Rymdfilm

Mystisk Candycrush-spam via inlägg på WordPress.com – problemet löst

Uppdaterat måndag 22.46: Nu säger WordPress.com att problemet är löst, se nederst i inlägget.

Mina blogginlägg började bete sig underligt. Jag tittade runt på nätet och fann fler tecken på att något är fel på WordPress.com, den webbhostade versionen av blogg-CMSet. Rapporter började komma in på forum på WordPress.com under helgen om inlägg som plötsligt börjat redirecta till Candy Crush-appen i appbutiken, eller i vissa fall till erotik: http://en.forums.wordpress.com/topic/my-blog-leads-to-a-porn-site?replies=7#post-1235173

Efter koll på mina inlägg, och vad andra skriver på Twitter och forum, är min uppfattning av problemet ungefär den här:

• påverkar bloggar på WordPress.com, alltså inte självhostade sajter
• påverkar besökare med IPhone och Android
• ett inlägg laddas in till hälften och sedan omdirigeras sidan till en URL som i sin tur öppnar App store
• svenskar som twittrar verkar hamna på Candy Crush Sagas appsida
• alla inlägg påverkas inte och inte varje gång
• påverkar inte Index i bloggen men däremot inlägg oavsett om man klickar via länk på index, Google eller Facebook. Alltså inte fejkade adresser på FB

WordPress utvecklare säger söndag kväll att de ”tittar på problemet ”

Uppdaterat måndag 22 april:

• WordPress-utvecklaren macmanx skriver kl 18.39 att ”This is all fixed up now, sorry again for the trouble!” 
• På fråga från mig om problemet berodde på att WordPress blivit hackat, svarar macmanx ”No, one of our ad networks had a glitch in their code. The ads were essentially being automatically clicked on page load for mobile viewers. We have shut down that ad network for now.”

Minns man Thatcher bör man minnas Section 28

Video med Boy Georges ”No Clause 28″

Section 28 var en lag som Thatcher införde 1988 och som gällde så länge som till 2003 i England och Wales. Lagen förbjöd brittiska kommuner att finansiera ”homosexuell propaganda”. Men lagen förbjöd också skolor från att informera om homosexualitet eller ens beskriva det som en acceptabel livsstil. Lagen infördes i en tid då AIDS-skräcken var som störst och behovet av saklig information var som allra mest skriande. Istället för att bejaka den mångfald som redan då fanns i det brittiska samhället, gjorde den konservativa regeringen sitt yttersta för att samhället skulle fortsätta att marginalisera en redan marginaliserad och diskriminerad grupp, nämligen HBT-personer. Den som minns Thatcher idag, bör också minnas detta.

http://en.wikipedia.org/wiki/Section_28

Med uppenbar känsla för män. Intervju med Stephan Mendel-Enk (från 2005)

Stephan Mendel Enk. Foto: Henrik Tornberg

Intervjun har tidigare publicerats i tidningen Morriss och på Sylvester.se 2005.

När Stephan Mendel-Enk gjorde en intervju med fotbollshuliganer sökte han efter något som kunde förklara deras våldsideologi: social bakgrund, värderingar. Han hittade inget. Annat än att de alla är män.

Vad värre var: Stephan kände igen sig själv i huliganerna. I själva verket stämde huliganernas ideologi på så gott som samtliga punkter överens med de manliga dygder som hyllas på sportsidorna: behärska dig, var lojal mot gruppen, offra dig, ordna in dig i hierarkin, förakta de svaga. Samma ideologi som alla män uppfostras med. Reportageboken Med uppenbar känsla för stil (Atlas förlag, 127 sidor) är resultatet av Stephans fortsatta undersökning av manligheten. Det är en pricksäker beskrivning av hur pojkar fostras till män, om hur kvinnor ses som avvikarna och om hur pojken när han blir man långsamt kvävs av en roll han inte kan bryta sig loss från. Boken har väckt uppmärksamhet och av vissa kritiserats för att vara allt för icke-akademisk. Den är mer ett flöde av tankar som cirklar kring begreppet manlighet och angriper det än härifrån, än därifrån.
Men Stephans text har helt klart hittat något som slår an en sträng hos många. Inte minst hos en vit medelklasskille strax över 30-strecket, som jag själv.

Därför stämmer jag träff med författaren en regnig septembereftermiddag för en fika. Herr Mendel-Enk dyker upp på cykel med barnstol och visar sig vara en liten rakad jeansklädd kille som skulle passa stilmässigt in på vilken brittisk bögbar som helst.

Det du säger om män som grupp i din bok är egentligen inget som inte sagts förut: att det är män som brukar våld, startar krig och förtrycker andra. Varför har just du fått så mycket uppmärksamhet?
- Visst är en del av det jag skriver uppenbart, men det är också bara bokens utgångspunkt. Min poäng är att makt baserad på våld är något man faktiskt förväntar sig av män, och att om kvinnor gör samma saker bedömer vi dem på ett annat sätt. Slutsatsen jag gör är att det inte finns någon uppdelning på ”fina” och ”dåliga” män. De är alla delar av samma manliga ideologi.

Du överför uppdelningen av kvinnor i horor/madonnor till killar. Du kallar dem för machokillen (horan) och mjukisen (madonnan), och hävdar att mjukisarna tjänar på att bilden av den hotande machokillen sprids. På vilket sätt?
- Bilden av den ”dålige” machokillen sätter ribban väldigt lågt för alla dem som vill vara ”fina” mjukisar. Det blir så lätt att vara en idealkille om allt man behöver göra är att inte slå sin tjej, inte supa ute med kompisarna varje kväll. Kvinnor har mycket större krav på sig än så, om de ska betraktas som lyckade.

Mendel-Enk hävdar i sin bok också att snälla killars maktposition i samhället upprätthålls med hjälp av myten om den Farlige Mannen, som hotar med våld så fort han inte får som han vill. Alltså ligger det i de sjyssta killarnas intresse att kvinnor är rädda för andra killar. Farliga killar. Om det är så, bidrar vissa kvinnliga debattörers beskrivning av killar som potentiella våldstäktsmän och tjejer som ständiga offer till att upprätthålla könsmaktordningen.

Följer man ditt resonemangs logik blir även en debatt mot mäns våldsutövande en del i befästandet av den kultur man kritiserar. Tror du att det över huvud taget går att bryta det här mönstret?
- Hmmm.. [funderar] Det går liksom inte att undvika att det blir så här, så länge som vi fortsätter att betrakta könen som varandras motsatser. Det vi måste göra är att sluta betrakta män och kvinnor som komplement till varandra, som tillsammans ska bilda en helhet. Det är visst det som kallas för heteronormativitet…

Det är visst det, ja.

I en annan passage i Med uppenbar känsla för stil intervjuar Stephan Andres Lokko, som bland annat berättar om Old Compton Street i London, stans böggata nummer ett där alla killar ser ut som brutala skinheads med rakade skallar, bomberjackor och stålhättade kängor. Lokko konstaterar att bögkulturen hör till de allra mest ultramacho av alla.

Jag känner igen mig i mycket i din bok, eftersom vi båda är vita, svenska medelklasskillar i samma ålder. Samtidigt står jag lite vid sidan av din värld eftersom jag lever i en subkultur, gayvärlden. Men jag kan inte bestämma mig för om det innebär att jag och andra bögar på nåt sätt lyckats bryta sig loss från den manliga ideologin?
- Snarare tvärtom, tycker jag att det låter som på mina bögkompisar. När jag hör om och själv ser gå-ut-kulturen i gayvärlden är det precis så som man kunde tro att det skulle bli om bara killar fick bestämma det sociala spelet. Det finns liksom inget som bromsar, inga tjejer som får killarna att lägga band på sig, för att de är uppfostrade annorlunda. Det är grymt hierarkiskt och liksom bara helt fixerat vid kukstorleken. Bögvärlden är väldigt hård, precis som alla grupper som bildar en yttersta elit, om du fattar hur jag menar. På så sätt finns det många beröringpunkter mellan skinheadvärlden, fotbollsfansen och bögarna. De är alla tre ultramanliga miljöer där man tenderar att rangordna sig strikt för att behålla makten. Man klär sig likadant och tonar ned individualiteten. Det är fascinerande…

- Visst, manskulturen är en maktkultur. Men samtidigt blir det ett cirkelresonemang: det är så man måste bete sig för att nå makt i en värld styrd av män. I vår värld. Ska man se en utväg ur det här krävs det ett extremt jämlikt samhälle där förhållanden som inte bygger på maktspel är möjliga. Där makten inte är motorn i allt. Men hur vet jag inte.

Kanske är det i erkännandet av att han inte vet hur, som Stephan Mendel-Enk kommer undan med den pratiga, något kaotiska berättarstilen i Med uppenbar känsla för stil. Boken är ett reportage, ingen avhandling, men han påstår heller inte att den är något annat. Som en snapshot av den västerländska manligheten funkar den och man anar att författarens egen grabbiga framtoning låtit honom komma närmare de machokillar han intervjuat än, säg, Tiina Rosenberg hade kunnat göra. Eller Petra Östergren, för den delen. Vilket får mig att undra varför jag kastade mig över Med uppenbar känsla, men inte orkat mig igenom något av de två damerna. Kan det vara för att författaren i det här fallet är en man?

Den of Geek, sajten som tar ansvar för att inte ha kvinnohat i kommentarsfälten

Amazing Spider-Man 2

I dessa tider kan man lätt bli pessimist, så här kommer en motbild. Webbplatsen Den of Geek handlar om populärkultur för ”nördar” vilket innebär TV, film, serier och spel inom genrer som science fiction, fantasy och skräck. Som många sådana sajter har DoG en stor andel manliga läsare och en välanvänd kommentarsfunktion. De har också en redaktör som bryr sig.

Häromdagen la Den of Geek upp bilder på skådespelerskan Shailene Woodley, som precis fått rollen som Mary Jane i Spider-Man 2. Det var inte bilder från inspelningen, utan de föreställde bara henne och så en fråga till läsarna hur de tyckte hon passade för rollen. Genast började det komma kommentarer om hennes utseende, varav flera övergick i rent kvinnohat.

Vips så togs hela artikeln ned av redaktören Simon Brew, som istället publicerade en text Where have the MJ Amazing Spider-Man 2 pictures gone? i vilken Simon ber om ursäkt för sitt dåliga omdöme att lägga upp bilder som inte har med själva filmen att göra. Han skriver:

Unfortunately, and I accept this now is an error on my part, I shouldn’t have put the pictures live.

I thought it was worth doing, just to get the first clues as to Woodley in some degree of her character’s look. Sadly, a few of the comments under the piece seemed more interested in digesting whether they found Woodley attractive or not. I’m not, however that may sound, judging those who chose to do so. But I just don’t want that on Den Of Geek.

The Daily Mail has made a staggering success out of basically posting papped pictures of young women, and all but inviting its readers to comment on how they look. If that’s what you seek, there are plenty of sites that can cater for that. The pictures of Shailene Woodley are readily available elsewhere online.

But for Den Of Geek – and I’m not saying we have a perfect track record here – can we try and have a conversation over someone’s suitability for a role, rather than judging how they look when a photographer took a quick snap?

I say this as a proudly ugly man, who hated the school playground beauty competitions that most of us have to go through.

I accept this is my fault: I shouldn’t have put the pictures up, and perhaps I was naive to do so. I’m sure Shailene Woodley doesn’t read Den Of Geek, but if she does, my apologies for putting the pictures on the site. But rather than just take them down, I wanted to explain why. Hate me for it if you like, disagree or agree that Woodley is going to make a good MJ in the movie, but let’s leave the judging of people’s looks to the Daily Mail.

Deal?

Det är något väldigt uppmuntrande med det här.

Frågor om den journalistiska intäktsmodellen ”Spotify för journalistik”

Jag skrev ett inlägg med Idé till intäktsmodell för journalistik, om ett ”Spotify för journalistik”. Det har fått förhållandevis mycket respons. Flera kloka personer påpekar att själva branschen i sig är ett hinder, bland andra Mikael Zackrisson som skriver på Facebook:

jag tror det skulle kräva en förhandlingsinsats i hästväg med tidninghusen, ett enormt utvecklingsarbete för att bygga en state-of-the-art nyhetstjänst, samt en galet stor marknadsföringsbudget.

Mikael påpekar också att tidningshusen förmodligen vill äga sin kundrelation på ett vis som inte skivbolagen (?) har samma intresse av. Det är säkert som han och andra säger – skepsisen hos mediahusen skulle vara stor i början. Kanske rentav så stor att ett sådant här projekt inte skulle gå att genomföra.

Marcus Jerräng (@blisk) skriver på Twitter att det är den svenska marknaden som är för liten för att en aggregerad tjänst skulle fungera ekonomiskt. Ska ett rimligt antal svenskar betala en rimlig kostnad per månad blir det för lite åt varje innehållsägare, anser han. Vi lyckas inte riktigt komma fram till vad som är en realistisk totalsumma, men det ligger förstås mycket i Marcus Jerrängs konstaterande att skivbolagen aldrig velat satsa på Spotify om den bara täckt Sverige.

Men eftersom det framför allt är en intäktsmodell, inte ett konkret projekt, så kan vi ju leka med tanken att vi faktiskt planerade att introducera tjänsten. Då kommer vi snabbt fram till ett antal frågor som är mycket intressantare att tänka på än påståendet ”Det går aldrig”

Frågorna om intäktsmodellen:

1.  Hur stor del av branschen behöver gå med i tjänsten för att den ska bli framgångsrik? Räcker det med hälften av mediahusen? Klarar den sig utan Bonnier eller Schibsted?
2. Hur förhåller sig Tjänsten till andra strömmande mediapaket med prenumeration, som digital-TV-boxen och Spotify? Kan man tänka sig Journalistik-Spotify som en del av en operatörs TV-utbud?
3. Hur går det med mediala varumärken i en sådan här tjänst? Skulle en koncern fortsätta att ha flera titlar som samlas som enskilda produkter, eller är det innehållet i sig som kommer att locka till klick?
4. Vad händer med den journalistiska urvalsrollen då de enskilda tidningslöpen försvinner? Vem gör tjänstens förstasida – redaktionerna eller användarna, eller båda?
5. Vad innebär en aggregerad tjänst för den journalistiska vinkeln? Om tio redaktioner skriver att räntan stiger, i samma tjänst, hur gör de för att skilja sig från varandra?
6. Hur förhåller sig en reklamfri premiumtjänst till redaktionell reklam, som ju blir vanligare och vanligare?

De flesta av ovanstående frågor är faktiskt relevanta, oavsett om man lanserar ett Journalistik-Spotify eller inte. De är helt enkelt en följd av logiken på webben, där alla medier ändå spelar på samma plan.

Idé till intäktsmodell för journalistik

Det här är ett tankeexperiment. Jag har lagt ned ca 1/2 timme på att skriva ned nedanstående, som en kreativ övning, privat för mig själv. Vore intressant att höra branschkollegers åsikter om idén.

”Spotify för journalistik”

Problemet:
Mediabolagen är i kris eftersom gamla affärsmodeller (papperet, bland annat) är på väg ut men nya modeller ännu inte genererar tillräckligt med pengar. Annonser är inte tillräckligt inkomstbringande för att hålla innehållsproducenterna flytande under tiden.

Hypotesen:
Konsumenterna är villiga att lägga mycket pengar på sin mediakonsumtion även i framtiden. Vart pengarna går påverkas av den totala kostnaden för internetaccess, musik, TV, telefon, spel och nyhetsmedier. Konsumenterna är idag mindre villiga än tidigare att ha enskilda affärsförhållanden med varje mediabolag och föredrar aggregerade tjänster som Spotify eller App Store. Trenden går också mot att betala en fast avgift för obegränsad tillgång för mediainnehåll.

Konceptet:
Mediabolag går samman och startar en gemensam prenumerationstjänst för journalistiskt innehåll, ungefär som musikbranschen gjorde med Spotify.

Utformning:
Tjänsten är en klient som liknar en blandning av Google Reader och Spotify, där journalistiskt innehåll aggregeras och visas upp utifrån ”Senaste nytt” eller kan sorteras på avsändare eller ämne. Innehållet kan vara artiklar man läser eller strömmande media.

Intäkter:
Tjänsten finansieras främst med en månadsavgift som fördelas till innehållsskaparna per läsning/tittning/lyssning. Precis som med musikbranschen och Spotify sker en fördelning till rättighetsinnehavarna av innehållet, proportionerligt. Den användare som betalar får sitt innehåll presenterat annonsfritt, precis som i Spotify.

Gratis annonsfinansierat vs premiumvisning:
Man kan tänka sig en modell där gratisanvändare av tjänsten får titta på annonser som visas i klienten medan hen tar del av innehållet. Detta kan vara samma annonser som skulle ha visats på mediabolagets webbplats om besöket skett där istället. Betalande premiumkunder genererar en minst lika stor intäkt per visning till innehållsproducenten som en annonsfinansierad visning.

Tekniska förutsättningar:
Användaren tar del av innehållet i klienten, inte på respektive mediabolags sajt. Innehållet distribueras genom ett API från respektive mediahus.

Fördelar:

1. En fast prenumerationsavgift sänker tröskeln hos konsumenter att betala för journalistiskt innehåll, utan att konsumenten behöver ha en prenumerantrelation till varje enskilt företag
2. Affärsmodellen är beprövad från musikbranschen
3. Innehållsproducenterna delar distributionsplattform, precis som de tidigare delat på tryckeri och tidningsutdelning
4. Innehållet kan leva och vara intäktsbringande även utanför den egna webbplatsen
5. Även mindre innehållsaktörer kan vara med

Nackdelar?

1. ?

Hemmets dödslista – saker som jag aldrig kommer att köpa igen

Den tekniska utvecklingen är snabb och omvälvande, inte bara för vår kommunikation utan också för våra hem. Ett exempel är CD-hyllan, denna en gång så vanliga inredningsdetalj som hade egna sidor i IKEA-katalogen. Idag tillverkas och säljs knappt några CD-ställ längre. Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att köpa en igen. Roade mig lite med att tänka efter vad jag har hemma som kommer att bli den sista i sitt slag. Vad kommer jag aldrig att köpa igen?

Bokhylla

Bokhylla

Alla läsande, lyssnande och tittande människor har alltid haft problem med utrymmet. ”En bok till och vi kommer inte in genom dörren” hette det hemma hos oss när jag var liten, och tidigt lärde man sig strategier som att ställa dubbla lager med böcker eller plocka ned det sällan lästa i källaren. Men senaste året har jag bara köpt e-böcker. Mina bokhyllor innehåller inget nytt, annat än det jag får i present. Jag kommer säkert att köpa lite analoga böcker även i framtiden, men det är ganska tydligt att mina hyllmeter kommer att räcka för all överskådlig framtid.

Bluray-spelare

Bluray-spelare och CD-spelare

Vi är storkonsumenter av videofilm och har hyllmeter med DVD- och bluray-filmer. Jag gillar blurayens bildkvalitet, men blev väldigt besviken på formatets seghet och dåliga möjlighet att spara bokmärken eller ens uppta filmen där man slutade. Jag tror inte att hemelektronikindustrin kommer att fixa en uppdatering av blurayformatet som löser de problemen. Och jag tror inte att det kommer ett fysiskt lagringsmedium efter bluray. Allt kommer att strömmas och vara digitalt. Den CD-spelare vi använder hemma är över 20 år gammal och tuffar på fint.  Jag har definitivt köpt min sista spelare för fysiska skivor.

Plånbok med plats för fysiska pengar

Min förra plånbok hade inget myntfack, och det var något jag vande mig snabbt vid. Mynten hamnar i burken. Min nya plånbok har knappt plats för några sedlar, bara för en hög med kort. Nästa plånbok blir förmodligen mobilen. Att Sverige ska få nya sedlar om några år kommer förmodligen mest att vara en kuriositet, för vi kommer sällan att få användning för dem.

Fast telefon

Så sent som 2009 köpte vi en sprillans ny trådlös fast telefon i snygg ”design”. Idag ligger den nedpackad tillsammans med den bärbara cd-spelaren. Även om jag ibland kan sakna ljudkvaliteten som fibertelefoni gav, så är den fortfarande sämre än vad man får genom Skype eller andra ip-telefonitjänster, direkt i datorn.

iPod

iPod

Finns ingen anledning att använda mp3-spelaren då allt går att göra i telefonen. De dagar som jag av olika anledningar inte har tillgång till telefonen så duger min iPod Nano från 2006 alldeles utmärkt.

Stationär dator

I somras tvekade vi väldigt länge då det var dags att byta dator. Skulle vi köpa en fristående skärm och koppla en minidator eller bärbar dator till den? Till slut blev det en iMac ändå, mest på grund av att Apples fristående skärmar är så dyra. Men då det blir dags att byta nästa gång är jag bombsäker på att datorn blir som en modul i ett större integrerat system där man har skärmar i olika rum. Och på tal om det:

TV som inte har iOS eller Windows eller Android

Det kommer inte att säljas några TV-apparater framöver som inte har ett riktigt operativsystem, med en riktig internetkoppling. Oavsett om TV:n är en skärm kopplad till en dator eller en liten dator i sig. De yxiga TV-operativsystemens tid är i varje fall förbi.

Papperstidning

Prenumeration på papperstidning

Hör ni det, DN och SvD. Det är ingen idé att ni ringer mig och tjatar. Jag vill inte ha nån papperstidning igen. Så länge jag lever. Ni kan glömma mig som kund.

Brännbara DVD-skivor

USB-stickor eller streaming FTW! Men CD använder jag fortfarande och bränner på, inför mina DJ-spelningar. Där kommer det att bli ett par paket till innan formatskifte även i DJ-båset.

Kamera utan Wifi eller 3G

Jag älskar vår Canon EOS 550D, från sommaren 2010. Men det är helt oacceptabelt att man inte kan ladda upp bilder trådlöst från den. Därför hamnar den allt oftare i sin väska, och så blir det mobilkameran som tar dess plats. Orka sitta och tanka över via USB.

FM-radio

Det säger sig förmodligen självt, men jag är en webbradiokille. FM är svåranvänt och knastrigt. Vi har en i bilen, men kanalerna i stereon hemma är inte inställda. Radio hör hemma i appar, som sen kan kopplas in i det system som passar bäst för stunden.

Konservöppnare

Konservöppnare

Kommer ni ihåg då man kunde köpa konservöppnare som var ”designade”? Då Röda Klara satt på varje köksvägg med självaktning? Då det såldes elektriska konservöppnare som skulle stå framme? Nu har färskvaror, tetrapak eller burkar med öppningen inbyggd ersatt gamla sortens konservburkar. Klara dammar.

Papperskalender

Minns ni Filofaxen, 80-talets iPhone?

Bubblare: CD-skivor (köper fortfarande, men digitalt), pappersböcker (köper hellre e-bok),

House, den nya discon? Kom igen nu, journalister!

Housemaffian

I helgen var det Swedish House Mafia tre dagar i rad på nya Friendsarenan. Jag skymtar arenan från min balkong, och såg folkströmmarna. Det är imponerande att tre svenska DJ:s har lyckats bygga en så framgångsrik musikalisk karriär att de kan få så många tiotusentals unga svenskar att släppa loss – tre dagar i rad!

Vad som inte är lika imponerande är hur house och elektronisk dansmusik lyckats flyga under svenska journalisters radar i alla år. När housemaffian på ett par timmar sålde slut på den största arenan vi har, tre dagar i rad, gick en kollektiv chock genom den svenska journalistkåren. Svenska maffian, vaddå? House, vad är det?

I svenska journalisters ögon är det fortfarande Springsteen och Dylan som gäller. Det är gubbar över 60 som fyller arenorna. House är för dessa journalister något helt nytt, så pass nytt att en oändligt pedagogisk och artig Calle Dernulf fick vara med i radio och försöka beskriva för journalister vad house är för något. ”Den nya discon” drog han till med. Och det är förstås ett briljant sätt att beskriva saken på, och Calle är förstås ett av de lysande undantagen inom svensk musikjournalistik.

Men kom igen nu, övriga journalister, house har ändå funnits sedan mitten av 1980-talet och spelats på svenska klubbar i åtmintone tjugo år. House har influerat övrig populärmusik med jämna mellanrum sedan dess. För att ta ett gammalt gott exempel från 1980-talet: New Order. För att ta ett exempel som är tio år gammalt: Missy Elliott. För att ta ett nytt exempel: Rihanna. Ringer några klockor?

Publiken har för länge sen gått vidare från Springsteen och gubbrocken, och elektroniska artister är sedan länge arenafyllare över hela Europa. Kanske dags att svensk musikjournalistik börjar återspegla det?