Dagens mem: Badger, badger, badger, badger….

 Originalet? (http://badgerbadgerbadger.com/)

”Grabbarna på kontoret”

Tranceversionen

På flygplatsen

Det värsta sveket

Den största tragedin med homosexuellas liv är inte att de riskerar att bli spottade på på stan, eller ens att somliga av oss blir hatbrottsmördade. Att utsättas för brott eller trakasserier är ingen skam – annat än för förrövaren.

Den största tragedin är istället att vi tidigt lär oss att smyga och komma med vita lögner för att skydda oss själva från omvärlden. Däri skiljer sig homosexuella från andra minoriteter, i det att vi är fullständigt ensamma medan vi växer upp och tills dess att vi kommit ut för någon och därmed fått en förtrogen. Tillhör du en diskriminerad etnisk minoritet är ni åtminstone diskriminerade tillsammans. Men varje ung bög eller lesbisk föds i absolut ensamhet och måste söka sina likar i mörker.

I vår ensamhet skapar vi i värsta fall en mur av vita lögner omkring oss och för vissa hinner det här bli en livsstil och något som är svårt att bryta – ens om man ingått ett proforma-äktenskap och skaffat barn. Ett exempel ser vi i Svenskan idag om en kvinna, ”Eva”, som upptäckte att hennes man var otrogen med andra män. Artikeln tar av naturliga skäl helt hennes parti – det är ju den som blivit lämnad som ska få komma till tals.

Men ändå: inte ville hennes man bli en så oärlig typ, eller? Fanns det inte inom honom en gång en längtan efter det totalt tillitsfulla förhållandet där man kan vila i varandra? Kanske finns det faktiskt fortfarande det någonstans inom honom och alla andra garderobsmänniskor som aldrig någon lyckats locka ut från deras fort av vita lögner.

När de är unga, dessa smygisar, finns det då en specifik tidpunkt i deras liv då de fortfarande har ett val mellan att leva i ärlighet eller att leva i lögn. Och om omvärlden är öppen inför en sån ung människa och om någon kommer i deras väg innan de sluter sig helt – skulle ”Evas” mans historia sett helt annorlunda ut då? Han har svikit ”Eva” men också sig själv – eller i varje fall den person han skulle ha kunnat bli. Och alla i hans omgivning har i sin tur svikit honom en gång, som drivit honom in i garderoben.

Vilket svek är det värsta?

Några ord om Gaygalan i TV och tidningen QX

I år sändes galan i TV4 istället för i SVT. Meter producerade förstås. Som projekt för att på alla sätt assimilera bögar och lesbiska i mainstreamvärlden är QX (och gaygalan när den sänds i TV) förstås imponerande. QX och dess gaygala får homo- och bisexuella att känna sig som helt vanliga människor genom att projicera en livsstil som är så vanlig att inte ens heterosexuella lever så. Utom möjligen ett antal 30-39-åriga strejta män, kvinnor och par i Stockholms närförorter. Expressen sägs ibland skriva för den tänkte läsaren ”Nisse i Hökarängen”. I QX får Nisse i Hökarängen ett ansikte. QX recenserar de böcker som skickats till dem, de skivor som marknadsförs mest för ögonblicket och skriver om de TV-program som för ögonblicket är populärast. Alla som förekommer på bild ser ut att vara antingen tonårsyngel eller så nåt obestämbart 30+ som man misstänker lika gärna kan vara 49 som 31. Nästan alla ler på bild – tyck om mig! Älska mig för den jag är, sneeella? Roger Wilson och Mats Strandberg är skimrande små undantag bland skribenterna förstås, men ingen av dem är tyvärr särskilt mycket QX. Det är de för egdy för – så mainstream de än är egentligen.

Nej i tidningen QX – när redaktionen själva proklamerar att nu ska ett reportage handla om bögsex och är det inte det mest vågade vi nånsin gjort – berättar redaktör Ronny på två helsidor om när han stolpar omkring på videoklubbar i ett par dygn och nästan har sex. Ronny skriver bra, men vad fasen var det för sabla reportage? Vad var det vågade i det – om det nu inte i själva verket är för en strejt publik som QX framför allt skriver? Målgrupp: Heterosexuella ”öppensinnade” kvinnor som behöver bli lagom diskret påminda om att bögar har könsdrift. Eller?

Vilket för oss tillbaka till torsdagens Gaygala i TV. Förmodligen gör TV-sändningen av galan på två timmar lika mycket för acceptansen av homosexuella i Sverige, som Sören Andersson kan åstadkomma på två år. Att galan finns och sänds i TV4 är i sig ett politiskt ställningstagande och det är bara att bocka sig djupt inför hur långt QX har kommit under Anders Öhrmans ledning. Applåd inför att ni finns!

Själva påverkan på samhällets homoacceptans kommer sig däremot inte av det politiska, utan av att galan är så bedövande vanlig. Det är ingen som helst skillnad på Gaygalan och låt säga Guldbaggegalan. (Förutom att Guldbaggen hade Calle Norlén och Sissela Kyle medan gaygalan får nöja sig med Edward af Silén och Pia Johansson.. mouhahaha.) Andra än ett antal klonade transor i publiken ser alla ut som publiken i vilket avsnitt av Bingolotto som helst. Och Nisse i Hökarängen – om han finns på riktigt – måste riktigt jubla i sin TV-soffa (inköpt på Jysk). Han jublar så att popcornen flyger – det här är ju precis sånt han gillar: Årets artist – Måns Zelmerlöv! Årets bok – Luftslottet som sprängdes! Årets person – Mona Sahlin! Och så det bästa av allt: Årets TV-program – Melodifestivalen!!!!

Just här, när Christer Björkman kommer upp på scen i TV och tackar sina bästa polare för att de gillar Melodifestivalen, somnar Nisse i Hökarängen framför TV:n i sin TV-soffa från Jysk. Några popcorn trillar ner på golvet. Nisse sover djupt. Och QX och gaygalan har lyckats förvandla alla homosexuella och deras subkultur till en bedövande tråkig medelvärdesversion av Sverige i stort. Det är bara att applådera och le, för det var förstås syftet med det hela.

I gayvärlden kan ingen höra dig skrika.

(kd)s sista strid? (Uppdaterad mån 21/1 kl 17:35)

71% av svenskarna är för en könsneutral äktenskapslagstiftning, enligt Sifo. Sifo ställde 14–17 januari följande fråga till 1000 svenskar: Tycker du att homosexuella par ska få ingå äktenskap och gifta sig eller tycker du att de inte ska få gifta sig? Två tredjedelar svarade ja. Detta förvånar, enligt SvD, kd-riksdagsledamoten Annelie Enochson, som  är en av de kristdemokrater som drivit kravet på en folkomröstning i frågan:

Något förvånad är jag. Det motsvarar inte den känsla jag får när jag träffar folk, och då träffar jag ju inte bara kristdemokrater. Jag tror att det finns en oerhörd okunskap, att folk inte riktigt förstår vad frågan handlar om.

 I mina ögon är det Enochson som inte har förstått vad det handlar om, nämligen två vuxna jämbördiga människor som inför världen och sig själva vill bekräfta sina kärleksband till varandra. Att Enochson inte har förstått just denna enkla fråga blir mycket uppenbart då hon i samma artikel säger:

En far får inte gifta sig med sin dotter, hur mycket han än älskar henne. En kvinna får inte gifta sig med fyra män, hur mycket hon än älskar sina män. Och en 23-årig man får inte gifta sig med en 14-åring. Det spelar ingen roll om de också säger ”vi förnekas vår kärlek, det är diskriminerande”. Det är liksom samma skäl.

Liknelsen haltar inte bara, den är helt förlamad från midjan och neråt. Att vuxna inte får gifta sig med barn beror på att barnen befinner sig i underläge och dessutom inte är mogna nog att kunna vara en jämbördig partner i ett sexuellt förhållande. (Barn får för övrigt inte gifta sig alls.)  Att nära familjemedlemmar inte får gifta sig beror förstås på att det finns risk för inavel, och även där har vi en ojämlikhet inbyggd i ett eventuellt förhållande. Det går överhuvudtaget inte att dra alla över en kam, som Enochson gör. Det vet förmodligen hon också, innerst inne. Varför gör hon det då?

För att förstå det kan vi titta på hennes sista liknelse, den om månggifte. Det är den minst förvånande i sammanhanget och nyckeln till att förstå vad det är som pågår från religiöst håll just nu. Tanken att vi genom att tillåta homoäktenskap ”öppnar upp” för månggifte är en idé som många kristdemokrater och konservativa moderater återkommer till – gång på gång. Dessa människor ser homoäktenskap som ett steg nedåt på ett sluttande plan som leder till allmänt samhälleligt förfall. Det är viktigt att förstå om man försöker begripa sig på det rasande motstånd som vi nu möter från kristet håll. Det är i de här personernas ögon inget mindre än total moralisk upplösning som tornar upp sig vid horisonten. För Enochson och kolleger gäller det att spjärna emot allt vad det går, så man inte ”öppnar upp” för än värre ting som komma skall. De har känslan av att ”hit men inte längre”.

Motståndet mot just månggifte är intressant. Månggifte förekommer i många kulturer och är vanligtvis (inbillar jag mig!) till nackdel för kvinnan som blir som en ägodel bland andra. Men säg att vi om 50 år kommit så långt i vår jämställdhetssträvan och väg bort från kärnfamiljen att det finns fullt av glada kärlekskollektiv med blandade kön som alla vill gifta sig med varandra – på lika villkor och som jämlikar. Vore det då verkligen så farligt att diskutera den frågan då, på samma sätt som vi diskuterar homoäktenskap idag?

Men nu, 2008, är månggifte mycket avlägset. Kristdemokraternas viftande med detta skynke är inget annat än ett försök att blanda bort korten och rationalisera vad som egentligen är ett känslomässigt ställningstagande. Det är ett desperat grepp i brist på annat och det är därför Enochsson tar upp ämnet. Det finns helt enkelt inga rationella argument mot homoäktenskap. De argument som anförs bygger helt och hållet på vissa religiösa människors känsla att det är ett steg på vägen till undergången. Men sådana känslor är inget man bygger politik på i Sverige 2008 och det inser 71% av svenska befolkningen. När ska (kd) förstå att slaget är förlorat?

Reinfeldt: Jag kompromissar inte
DN om samma ämne
Annelie Enochssons blogg

Tillägg måndag 21/1 kl 17:35:
Det kom en kommentar från ”Magdalena”…
Ganska snabbt efter att jag publicerat inlägget ovan kom det en kommentar från en ”Magdalena” som jag inte ville publicera rakt av utan att bemöta det på något vis. Därför tog jag hjälp av den eminente Tor Billgren som har bloggen Antigayretorik.

Det här skrev ”Magdalena” i sin kommentar:

”Sifo har ställt frågan felaktigt (med eller utan avsikt kan vi lämna därhän). När folk har svarat på den har de flesta antagligen blandat ihop kyrklig vigsel och ingående av partnerskap.
Nu använder förespråkarna av homoäktenskap det missvisande resultatet för att driva sin linje naturligtvis, även om undersökningen inte sa något vare sig om könsneutral äktenskapslagstiftning eller om kyrklig vigsel. Om frågan ställts annorlunda – t.ex. “Tycker du att Sverige bör ändra äktenskapsbalken och göra den könsneutral?” skulle resultatet sett annorlunda ut.
Enochson har f.ö. säkert rätt i att det inte kommer dröja länge förrän grupper kommer att ställa krav på månggiftets införande eller att man som bror och syster ska kunna gifta sig. Och glöm inte att det tills ganska nyligen fanns något som kallades för “pedofila utskottet” i RFSL.”

Jag skickade kommentaren till Tor Billgren i ett mail, och så här svarar han:

1. Varför skulle ”de flesta” som Sifo frågat inte veta vad ”ingå äktenskap” och ”gifta sig” innebär? Finns det överhuvudtaget någon vuxen som inte vet vad dessa begrepp betyder?
2. Det finns inga historiska belägg för att ”upplucklingar” av äktenskapslagarna innebär slippery-slope-effekter. När månggifte och barnäktenskap var tillåtna i förmodern tid var till exempel varken homoäktenskap eller djuräktenskap tillåtna. Det ena ledde inte till det andra. När förbuden mot giftermål över rasgränserna slopades i USA  ledde detta varken till en utveckling mot månggifte eller incestäktenskap. Inget sluttande plan där heller alltså. De faktorer som begränsar äktenskapet är helt oberoende av varandra, och enskilda faktorer kan ändras utan att man får andra på köpet.
3. Något pedofilt utskott har det aldrig funnits i RFSL. Däremot använde ”Pedofila arbetsgruppen” samma postbox som RFSL under en  tid på 80-talet. Att något liknande skall kunna inträffa idag är utestlutet.
4. RFSL bekämpar pedofili och barnporr, och bör stödjas i den kampen istället för att kopplas ihop med vad enskilda individers aktiviteter komprometterat organisationen med i dess historia. Genom att ständigt undergräva RFSL:s förtroende på det här området, riskerar man att förlora en viktig aktör i denna viktiga kamp.

Tydliga besked från (m), ångest från (kd)

I dessa dagar då (kd) formligen slår knut på sig själva för att slippa att bli släpade baklänges in i samtiden och till och med är beredda att avskaffa äktenskapet som term för att slippa ”homoäktenskap” är det skönt att se att det största regeringspartiet tar så klar och tydlig ställning för en könsneutral äktenskapslag. Så här skriver Per Schlingmann, (m), på Aftonbladet idag:

Människor som lever i fasta homosexuella parförhållanden har samma behov av ekonomisk och juridisk trygghet som heterosexuella par. Alla har samma känslomässiga behov av att, såväl sinsemellan som utåt, visa sina känslor och sin önskan att leva tillsammans.

Även om ”Nya moderaterna” självklart på vissa sätt är samma gamla moderater, har de verkligen förnyat sig från grunden i just frågan om lika rättigheter för homosexuella. De insåg förmodligen att det idag inte finns en chans att bli betrakade som ett seriöst och framåtblickande parti idag utan att ha kastat gammalt homofientligt bagage överbord. Alltmedan (kd) vrider sina händer och svettas. Några kräver t o m en folkomröstning, vilket förstås är ett bekvämt sätt för (kd) att krångla sig ur en fråga som skulle kunna skada regeringssamarbetet ordentligt – och alla vet att de som skulle skada regeringen mest är herrar och fröknar Tvärtemot.

I Aktuellt just nu (21:18) frågade Fredrik Federley (c) en berättigad fråga till en (kd)-riksdagsman:

- På vilket sätt blir ditt äktenskap sämre för att jag får gifta mig?

Den frågan fick vi inget svar på.

Lars Winnerbäck – Sveriges mest överskattade artist?

Den stora behållningen med Grammisgalan igår var förstås Carl Bildts kostym. Var den ironisk? Metaironisk? Postironisk? Trodde han att Grammis är ett studentspex? Eller tyckte han helt enkelt att den var jättefestlig? Frågorna hopar sig.

Det var annars ganska hög glamfaktor på det hela. Lasse Stefanz hade strippor på scen, Carola pöste nästan över i publiken och Gry är ju en riktig babe, så svennig hon är. Men sen måste det ha blivit nåt fel, eller också sände de av misstag en bit av inför-föreställningen. Plötsligt kom nämligen en lönnfet, lufsig pubrockare upp på scen och rev av några Ulf Lundellpastischer som inte ens gått hem på Örebros stadsfest.

Vem, sa du? Lars Winnerbäck? Är det här Lars Winnerbäck? Mannen som får ett otal heterosexuella män och ett inte föraktligt antal heterosexuella kvinnor av dåna och tråna? Denne gubbe i förtid, den här slashasen utan humor eller glimt i ögat som oartikulerat bräker nåt om över hustaken.. Ibland är man glad att man inte är strejt. För uppskattning av Winnerbäck måste vara en sån där fruktansvärt hetero sak som jag helt enkelt inte begriper mig på (som brännboll, fast med fett hår).

I övrigt måste Salem al Fakir tänka på vad han stoppar i sig. Snart kan man inte kalla det valpfett längre. Börja träna, vetja! Då slipper du också tappa din grammis nästa gång