Med DJ från Berlin och en norrländsk cykel

Senaste året har en electro/techno/indieklubbs bästa vapen för att locka fullt hus varit att skriva att de har nån från Berlin i sin lineup.  Skriv ”Gäster: DJ-kollektivet Arsch från Friedrichshain” på affischen och du har kö långt ut på gatan. Att sen ”DJ-kollektivet” är dina pårökta polare som aldrig ens mixat en kaksmet spelar ingen som helst roll. Bara de är där. Det är känslan av Berlin man vill ha.  Och känslan av att själv  vara en sån som vet hur det är i Berlin – så man kan stå i baren och kolla på andra stockholmare + 1 sjukt full tysk till ljudet av untz-untz-untz och blaserat säga – Jo, det är ju nästan som Berlin…

Jag ska inte kasta sten i glashus. Köpte en cykel häromdagen och visste att jag hade X.XXX kronor att lägga ut, men kunde verkligen inte bestämma mig för om jag skulle ta den som var 1500 kr billigare och såg exakt likadan ut som den lite dyrare. (Jag är ofta en sån som brukar ta det näst billigaste för att inte själv känna mig billig).

Hur som helst tvekade och tvekade jag ända tills grabben som jobbade i cykelaffären la handen på den lite dyrare och sa att – Jo, Svalan är ju ett gammal norrländskt märke som…”

Gammalt norrländskt märke. Barndomens somrar utanför Härnösand hos min kusins släkt. Långa, raka skogsvägar med grus. Den tunga doften av sommargranar. Myggors inande och lukten av nåt gammalt (och förmodligen livsfarligt) myggmedel vi hittade i ett ödetorp och smörjde in oss med. Älgen som tittade på oss när vi cyklade tillbaka.

- Jag tar den cykeln, tack! sa jag. Ingen tvekan längre. Ett gammalt norrländskt cykelmärke, ja det var något för mig.

Och cykeln går bra, även om jag nu har jag sett att det står ”Designed in Sweden” på cykeln istället för ”Made in Sweden”. Ett gammalt norrländskt märke betyder inte att det är norrländskt idag. Men jag är glad. Har fortfarande doften av sommarbarr i näsan, ni vet den där svaga lukten av terpentin och nåt annat.

Och det är säkert superkul på Stockholm-Berlin, med DJ-kollektivet Arsch. Det viktigaste är ju faktiskt känslan

Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

Är det Hästapo?

Jag har precis börjat läsa Karl Gerhard – med kvickheten som vapen av teatermannens son tillika kompanjon, Per Gerhard. Gerhard (Karl då) är liksom något i utkanten av min bildning. Säger jag namnet för mig själv ser jag en hög hatt och hör för mitt inre öra honom överdrivet sjunga ”mockaskorna har han på’sse’….”

Men jag känner ju också till den Ökända hästen från Troja. Och när det blev tema i höstens Svenska Nöjen i P1 och det samtidigt vart Zarah Leanderjubileum kändes det som det var dags att flytta Karl Gerhard från periferin till centrum för uppmärksamheten ett slag. Jag började igår med 30-talet och är nu framme just vid den Ökända, en historia som fascinerar. Alla känner ju till att texten var kontroversiell under kriget, men vad jag faktiskt inte visste var att Per-Albin Hansson själv ringde upp Karl Gerhard och sa att DOM (tyskarna) var arga och krävde att numret skulle strykas.

- Anser excellensen att det är lämpligt att på detta sätt underrätta svenska folket att vi har en tysk regering? kom svaret.

Numret framfördes igen samma kväll och därpå utfärdades en order från polisen att Hästen inte fick framföras på grund av att den var förargelseväckande. Ändå sjöng Karl Gerhard den igen. Då ringde polischefen Zetterkvist upp och jag citerar åter boken:

- Är det Hästapo? frågade Gerhard.

- Mycket lustigt, sa Zetterkvist. Men ikväll blir det olustigt, för Folkan ska stängas.

Den kvällen satt polisen i publiken. Hästen rullades in på scen och Karl Gerhard kom in. Men istället för att sjunga sången läste han upp papperet med förbudet att framföra kupletten.

Gastkramande. Boken är ö ht välskriven och underhållande. Rekommenderas till alla som inte redan är Gerhardexperter, vilket jag vet att många puggor är. Men kanske inte just du?

18 år sedan jag gjorde popdebut

För 18 år sedan just idag stod jag för första gången på en scen och sjöng egenkomponerade poplåtar med två kompisar. Vi hyrde Skandiascenen i Uppsala, och 75 betalande kom . Det var stort. Jag har det fortfarande på en grynig VHS. Hade ungefär samma frisyr som idag och en vansinnig svart midjekort kavaj med lite militärkänsla, svarta lågskor och pösiga byxor. I ett nummer kopplade vi en sensor för en trummaskin till en plasthink och spelade percussion på den. Bandet hette Minc. Minc spelar hink. Hö hö hö..

Samma kväll föll Berlinmuren. Vi såg det som ett tecken på kvällens historiska betydelse. Men ska jag vara ärlig skulle jag aldrig minnas datumet för vår första konsert, år efter år, om det inte var just för murens skull.

Subtilt på DN På stan

Det här säger väl mer om mig än om Dagens Nyheter men i På stan igår hade Isobel ett reportage om Stockholms bagerier. Först uppslaget visar jag nedan. Det är alltså rubriken BAKTANKAR och på motstående sida en man som tar på sig tunna gummihandskar.

Det tycker jag är roligt, är jag sjuk då? Skadad av amerikanska filmer med body cavity searches kanske. Eller så har jag varit för mycket i Berlin

Vi böghoror från Bahnhof Zoo

Micke listar sina bästa bögsexscener från film och eftersom en sån lista länge har saknats i den folkpartistiska kulturkanon känner jag att jag måste bidra. Utgångspunkten är så vitt jag förstår att det inte ska vara gay porn utan en helt vanlig film. Det är det också på min lista, med undantag för sånt som kan räknas som art house.

1. Medan familjen bankar på i Min sköna tvättomat. Tvättomatägaren och hans vite kompis (Daniel Day-Lewis) bonkar på varandra i kontoret innanför tvättomaten medan den indiska familjen står och bankar på dörren. Såg den med mamma (!) på TV när jag var 15 och innan jag kommit ut inför henne. Trodde jag skulle dö av undertryckt kåtma.
2. Böghora med äcklig gubbe i Vi barn från Bahnhof Zoo. Den stora svekscenen! Vi fick se denna film som en del av vår konfirmationsundervisning. Jag veeet. Meningen var att vi skulle bli avskräckta från att nånsin knarka och den kvinnliga prästen tog oss alla på axeln på väg ut och sa med låg röst: – Ta hand om er nu. Det var dock lite missriktat på 14-årige Henrik som genast uppfylldes av en längtan att få åka till Bahnhof Zoo och har bögsex. Scenen i sig visar inget speciellt. Christiane kommer hem och finner sin pojkvän i säng med en torsk. Men för mig var det en oförglömlig upplevelse av helt andra anledningar än vår präst hade tänkt sig!
3. Självbefläckelse med revolver i Raspberry Reich. Bruce La Bruce! En av terroristerna i Berlin (ständigt denna stad) sitter och onanerar nedanför ett gigantiskt porträtt av Che och suger av sin pistol samtidigt. I långa randiga strumpor. Den här scenen rör sig på så många nivåer samtidigt att man smäller av. Som tur är gör inte pistolen det.
4. Tältscenen i Brokeback Mountain. Samma som på Mickes lista. Våldsamt och desperat. Som så mycket man-till-man-sex är.
5. Förförelsen av Charlie Hunnam i Queer as folk (UK).  Hela första avsnittet om 15-årige Nathans allra första kväll ute i bögsvängen är bara så perfekt. Och vackert. Och tragiskt.

Raspberry reich

Queer as folk-Nathan