Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

Pet Shop Boys bästa låt

När man bor på femte våningen med kilometervid utsikt och det ändå är mörkgrått utanför kl 08:24 är det nästan ännu motigare att lämna hemmet och åka till jobbet. I gamla lägenheten, på bottenvåningen mot en murrig gård, var det alltid lika mörkt inomhus. Där blev vädret liksom en överraskning när man gick utanför dörren. I morse visste jag exakt vilket trist duggregn som väntade. Därför var det naturligt att ha Pet Shop Boys gamla Discography i lurarna redan i hissen ned.

I came across a cache of old photos
And invitations to teenage parties
Dress in white one said, with quotations
From someones wife, a famous writer
In the nineteen-twenties

Pet Shop Boys var alltid storstad för mig. Avgaser, höga hus i regndimma. En förtrollad natt i östra London, oförglömlig för en 17-åring, också förstås. Men framför allt ett soundtrack till livet i stan. Funkar också en tröstlös januarimorgon på 59e breddgraden i den globala uppvärmningens tidevarv.

When you’re young you find inspiration
In anyone whos ever gone
And opened up a closing door
She said: we were never feeling bored

West End Girls är absolut en sån sång. Kanske deras allra bästa tänker jag medan jag klafsar i dunklet mot Västra skogen. Eller genom Västra skogen, om den från alla sidor av gator omgärdade klungan träd faktiskt är resterna av den skog som givit tunnelbanestationen dess namn. A dead end world, indeed. Men sen kommer It’s a sin, och jag är plötsligt 15 år gammal igen och lapar i mig textraderna For everything I long to do, no matter when or where or who som vore jag en katt som fått smaka mjölk för första gången. Inte för att jag hade nåt komplicerat förhållande till synd eller präster, långt därifrån. Men den sången talade till mig. Kanske är den deras bästa? Eller helt enkelt Dustyduetten?

When I went I left from the station
With a haversack and some trepidation
Someone said: if youre not careful
Youll have nothing left and nothing to care for
In the nineteen-seventies

Men det är varken West End Girls, eller It’s a sin. Eller ens What have I done to deserve this. Skipp, skipp på iPoden, förbi Rent och So hard. Och här kommer den. 90-talets allra bästa poplåt? Pet Shop Boys ögonblick där allt, precis allt, stämde och det ögonblick som för de flesta popband aldrig kommer tillbaka. (Som t ex Come together måste, måste ha varit för Primal Scream, no?) Året var 1990. Videon blev en omedelbar klassiker. Vemod, 60-tal och 90-tal blandat. Wa-wa-gitarr. Digitala fjutttrummor. Och så texten då, bitterljuv.

Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end
We were always hoping that, looking back
You could always rely on a friend

För mig är Being boring höjdpunkten på Pet Shop Boys karriär. Ögonblicket som aldrig kommer åter. De har gjort mycket bra även efter det (sista skivan var inte dum). Men i Being boring befinner de sig på en helt annan nivå. Precis i tidsandan, och ändå helt tidlösa.

I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You’d be sitting somewhere here with me

Exakt så ja.

Ett ord om dan håller doktorn i stan

creed

1. That which is believed; accepted doctrine, especially religious; a particular set of beliefs; any summary of principles or opinions professed or adhered to.
2. A reading or statement of belief that summarizes the faith it represents; a definite summary of what is believed; a confession of faith for public use; esp., one which is brief and comprehensive.

Jag har bestämt mig för att lära mig ett nytt engelskt ord om dagen. Dagens är creed. Hade jag gillat bandet med samma namn hade jag nog tagit reda på det för länge sen. Nyfikenheten väcktes av att det kommit ett nytt dataspel som heter Assassin’s creed. Som jag satt och funderade på om det är baserat på Robin Hobb’s halvokej fantasyböcker. Just fantasylitteratur, som jag läste väldigt mycket som ung, är en outsinlig källa till konstiga engelska ord, då författarna ofta försöker sig på arkaismer i sann tolkienanda. Jag minns mycket väl då jag besökte min kusin Nina i London då jag var 16 år gammal och för första gången besökte scifi- och fantasybokhandeln The Forbidden Planet på New Oxford Street. Det var som att komma till himmelriket för en nördig svensk. Där köpte jag en bok som innehöll ordet ”vista” [utsikt] och jag frågade Nina vad det betydde. Hon skrattade lite och förklarade betydelsen, men påpekade att ordet knappast används idag. Jag sorterade det därför under avdelningen för värdelöst vetande. Inte förrän häromåret plockade jag fram ordet igen, i samband med att världens största mjukvaruföretag släppte ett operativsystem med det namnet.

Nu väntar vi på att Apple kallar nästa uppdatering av Mac OS X för ”Creed”. När kattdjuren tagit slut, alltså.

Spelet bakom London Pride och festivalens parad

Pride Londons höjdpunkt äger rum idag, lördag 30 juni, men det är förstås endast kulmen på en vecka av kultur, politik, sport och partaj. Till skillnad från sin systerfestival i Stockholm satsar inte Pride London på någon central samlingsplats à la Prideparken under festivalveckan. Istället är det paraden med efterföljande utomhusgala och gatufest som är den stora publika händelse andra Londonbor och turister ser av Pride.

På grund av de bomber som hittades av polisen på bl a Piccadilly Circus igår och förrgår har det in i det sista varit oklart om den paradväg som pridegeneralen Jason Pollock kämpat så för skulle kunna bli av. Men på Pride Londons hemsida står idag följande meddelande att läsa:

”See You There!
Despite a few rumours, it’s full steam ahead for the biggest Pride London ever today…

As you will have seen, there are some secruity problems in Central London this weekend. However the Pride London team have had a number of meetings with the Metropolitan Police and other security professionals, and will continue to do so throughout the day. Extra security measures have been put in place, and we are confident that the event will go ahead as planned. Do remember to be vigilant and report anything suspicious to a police officer or member of our security team – but that is something you should always do it any big city!

And if you need any more reason to come to Pride London today. That ICON and legend Armistead Maupin has confirmed he will be speaking on the Main Stage today. We also hope to bring you some senior speakers from the new cabinet.”

Pride påpekar alltså att bomberna inte är riktade mot Pride, ett kanske kan tyckas överflödigt påpekande men det är trots allt inte så särskilt många år sedan en spikbomb exploderade inne på gaypuben Admiral Duncan’s på böggatan Old Compton Street (t-bana Leicester Square).

Då Sylvester träffade Pride London’s chief executive Jason Pollock tidigare i våras berättade han om de toppar och dalar festivalen varit med om genom åren. Under en period under 90-talet var Londons pridefestival känd för att gå i konkurs efter varje sommar bara för att uppstå igen i ny form året efter. En ständig följetong var också myndigheternas ovilja att låta prideparaden tåga genom de centrala delarna av stan eller få en centralt belägen park att hålla den efterföljande galan i. Allt detta har förändrats med åren, berättar Jason, men det har inte varit lätt.

- Dels är det [den gayvänlige] borgmästaren Ken Livingstones förtjänst, berättar Jason över en lunch på klassiska gaycaféet First Out alldeles vid Centre Point i West End, bara över gatan från stora glam- och popklubben G.A.Y (t-bana Tottenham court road). Men vi har också fått Westminster Council att samarbeta genom hårt lobbyingarbete. Jag siktade in mig på de politiker och tjänstemän som jag vet är bögar och samlade dem till ett möte där jag förklarade att deras samarbete gör en stor skillnad för oss och att vi räknar med deras stöd.

En annan viktig faktor är den extreme makeover som de konservativa, Tories, har gått igenom under ledaren David Cameron. Precis som Reinfeldts moderater i Sverige har det tidigare så reaktionära [vad gäller gayrättigheter] konservativa partiet satsat på att framstå som moderna och toleranta och då har plötsligt stöd till gayevenemang blivit en cool grej för Tories att visa upp. Därmed har även de hårdaste motståndarna inom the Council [kommunen] förvandlats till bundsförvanter.

- Målet i år har varit att få behålla samma fantastiska paradväg som vi hade under Europride 2006, förklarar Jason och smuttar på sitt vita vin. Då fick vi tåga över Oxford Street, nedför Regent street och Piccadilly Circus och sluta på Trafalgar square. Och efter hårt arbete fick vi grönt ljus! Att politikerna har insett att Europride drog in pengar till staden har förstås spelat in.

Andra Sylvester talar med i London menar att bombdådet mot Admiral Duncan’s, då självaste prins Charles gick ut och uttryckte sitt stöd för Londons gaycommunity och fanns på plats i gaystadsdelen Soho bidragit till att politikernas inställning ändrats. London har länge varit Europas mesta gayhuvudstad och under 2000-talet har myndigheterna äntligen insett värdet av det.

Det här är ett utdag ur en artikel på Sylvester.se som publicerades idag lördag 30 juni:

http://www.sylvester.se/content/article.asp?itemid=3485

Tack till Anna Streatfeild, I love you

Efterspel: nu på kvällen meddelas att Glasgows flygplats hålls stängd på obestämd framtid efter att två män kraschat en bil in i avgångshallen. En attack sägs det. Och nattklubbar varnas för bilbomber. Scary men man får ändå känslan av att är det några som kommer att klara att leva med detta är det de stoiska britterna. Det är liksom under press de är som allra bäst.