Pet Shop Boys bästa låt

När man bor på femte våningen med kilometervid utsikt och det ändå är mörkgrått utanför kl 08:24 är det nästan ännu motigare att lämna hemmet och åka till jobbet. I gamla lägenheten, på bottenvåningen mot en murrig gård, var det alltid lika mörkt inomhus. Där blev vädret liksom en överraskning när man gick utanför dörren. I morse visste jag exakt vilket trist duggregn som väntade. Därför var det naturligt att ha Pet Shop Boys gamla Discography i lurarna redan i hissen ned.

I came across a cache of old photos
And invitations to teenage parties
Dress in white one said, with quotations
From someones wife, a famous writer
In the nineteen-twenties

Pet Shop Boys var alltid storstad för mig. Avgaser, höga hus i regndimma. En förtrollad natt i östra London, oförglömlig för en 17-åring, också förstås. Men framför allt ett soundtrack till livet i stan. Funkar också en tröstlös januarimorgon på 59e breddgraden i den globala uppvärmningens tidevarv.

When you’re young you find inspiration
In anyone whos ever gone
And opened up a closing door
She said: we were never feeling bored

West End Girls är absolut en sån sång. Kanske deras allra bästa tänker jag medan jag klafsar i dunklet mot Västra skogen. Eller genom Västra skogen, om den från alla sidor av gator omgärdade klungan träd faktiskt är resterna av den skog som givit tunnelbanestationen dess namn. A dead end world, indeed. Men sen kommer It’s a sin, och jag är plötsligt 15 år gammal igen och lapar i mig textraderna For everything I long to do, no matter when or where or who som vore jag en katt som fått smaka mjölk för första gången. Inte för att jag hade nåt komplicerat förhållande till synd eller präster, långt därifrån. Men den sången talade till mig. Kanske är den deras bästa? Eller helt enkelt Dustyduetten?

When I went I left from the station
With a haversack and some trepidation
Someone said: if youre not careful
Youll have nothing left and nothing to care for
In the nineteen-seventies

Men det är varken West End Girls, eller It’s a sin. Eller ens What have I done to deserve this. Skipp, skipp på iPoden, förbi Rent och So hard. Och här kommer den. 90-talets allra bästa poplåt? Pet Shop Boys ögonblick där allt, precis allt, stämde och det ögonblick som för de flesta popband aldrig kommer tillbaka. (Som t ex Come together måste, måste ha varit för Primal Scream, no?) Året var 1990. Videon blev en omedelbar klassiker. Vemod, 60-tal och 90-tal blandat. Wa-wa-gitarr. Digitala fjutttrummor. Och så texten då, bitterljuv.

Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end
We were always hoping that, looking back
You could always rely on a friend

För mig är Being boring höjdpunkten på Pet Shop Boys karriär. Ögonblicket som aldrig kommer åter. De har gjort mycket bra även efter det (sista skivan var inte dum). Men i Being boring befinner de sig på en helt annan nivå. Precis i tidsandan, och ändå helt tidlösa.

I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You’d be sitting somewhere here with me

Exakt så ja.

Vitlöksexpressen och förortstanten

Nu bor jag längs blå linjen i Förorten. Visst, har inte direkt bott i innerstan tidigare heller men att flytta från Bromma till Solna är ändå ett steg ut i det okända. Alvik, min och danish_studs gamla hemadress, är typ som Stora Essingen – en wannabedel av innerstan. Solna är faktiskt Förort på riktigt. Ni vet, där alla blattar och äkta människor bor.

- Blå linjen, alltså? säger mina innerstadskompisar. Vitlöksexpressen, hö hö hö!

Alltså. Vitlöksexpressen. Hur många känslor rör inte det ordet upp? Det doftar för mig inte vitlök utan svenne från min tonår. Helsvenskar som skojade med varandra om de exotiska invandrarna. Självklart utan att mena nåt illa – men internt. Och det ligger definitivt en patina av 80-tal över ”Vitlöksexpressen” eftersom det var då nån gång (om inte tidigare) som vitlök som krydda blev helt toksvennigt att använda i matlagningen. Jag minns så väl slutet av 70-talet då pappa träffade I som var en spirituell kvinna som älskade att ha vitlök i all mat. Jag, svenne, är fan uppfödd på vitlök. Och nu är bor jag plötsligt längs vitlöksexpressen. Så passande.

Men det är förstås inte vitlöken som sån som menas, och mina polare idag säger det med glimten i ögat och hö hö höandet som extra ironimarkör. Vitlöksexpressen handlar om det exotiska – dvs våra vänner invandrarna. Och jag hade nog trott att jag skulle tycka att det var lite exotiskt att åka blå linjen jämfört med Tvärbanan. Men antagligen har jag bott tillräckligt länge i Stockholm för att inte märka nån som helst skillnad. Är det fler slöjor på tåget? Jag vet faktiskt inte. Har alltid näsan i en tidning eller iPoden i öronen och då ser jag inte så mycket. Nån vitlöksförsäljare eller några katlangare har jag ännu inte sett till i Huvudsta.

Men en upplevelse jag hade häromdagen visade med all önskvärd tydlighet att jag inte längre bor kvar i Bromma. Jag var på Konsum en kväll, i Västra skogen (min nya hemstation) och en liten tant stod framför mig i kön. Inte helt olik min farmor med hatt, permanentat hår, handväska och en rekordelig grå kappa. En äktsvensk tanta! Hon var dock lite förvirrad med kassörskan och då hon gick ut före mig genom dörrarna till Konsum höll hon inte upp dörren utan släppte den rakt i ansiktet på mig. ”Lite senilt där, kanske” tänkte jag.

Men då vände hon sig om och tittade snällt och lite förskräckt på mig. Och så sa hon på äkta ståckhålmska:
- Ojsan, fölåt att jag släppte durren påre’! Men du fusstår, jag e så jävla full!

Då insåg jag. Toto, we’re not in Kansas anymore…

blatte på bloggar.se