Kära SL

(brev till SL, avdelningen för Klagomål)

Kvaliteten på de blå bussarna, speciellt linje 4, är riktigt usel. Det kan också vara bristande underhåll. Stötdämpningen är i det närmaste obefintlig vilket gör resan så skakig, att det längs Valhallavägen (som är lite gropig) är fullständigt omöjligt att ens läsa en bok eller tidning. Hela kroppen vibrerar.
Dessutom är de blå bussarna löjligt trånga. Jag är en man under medellängd och har ganska korta ben. Ändå sitter jag ihopkrupen med benen åt sidorna på nästan alla platser. Kanske är det inte så konstigt att fler män åker bil, då vi inte ens får plats i kollektivtrafiken?

Enda trösten med att det är så ont om utrymme fram till nästa plats i de blå bussarna, är att då spelar det inte någon roll att resan är så skakig att det inte går att läsa Metro. Man får ändå inte plats med en Metro mellan sig och sätet framför.

//blivande sur gammal gubbe som kommer att skriva insändare hela dagarna

Medan världens bögar planerar sommarsemestern

Till: styrelse@stockholmpride.org
Ämne: Var finner utländska personer information på engelska?
Hejsan Stockholm pride,
Just nu sitter européer och amerikaner och planerar sina sommarsemestrar. De kollar runt efter vart de ska åka. Kanske har de hört talas om att Stockholm i år är värdar för Europride och besöker www.stockholmpride.org för att hitta lite mer information. Var hittar de information på engelska, på er site? Jag kan faktiskt inte hitta ett enda ord – inte ens en notis om att information på engelska kommer inom kort.
Samma sak med er telefonsvarare.

Kanske är det jag som är ”blind” och inte hittar länken till engelska versionen av er webbplats. I så fall är jag tacksam om ni berättar var den finns så jag kan skicka till mina utländska vänner som överväger en resa till Stockholm i sommar. I annat fall tycker jag att ni bör vara medvetna om att det är nu, just nu, som sommaren planeras, och att Stockholm har stark konkurrens som gayresmål från mången metropol världen över. Och de har garanterat information på engelska.
mvh
Henrik Tornberg

——
Ungefär en timme efter jag skickade ovanstående epost till Pride har jag fått svar från Anna Söderström på Stockholm Prides pressavdelning. Det stämmer att det just nu inte finns någon information på engelska på Prides hemsida. Ingen alls. Men det är samtidigt en helt ny webbplats som lanserades så sent som i söndags, och alla bitar är enligt Anna inte på plats än. Anna påpekar att man inom Pride jobbar ideellt och att även webben görs ideellt. Egentligen skulle nya webbplatsen lanserats tidigare. Anna hälsar att man så snart man kan ska lägga upp åtminstone en blänkare på engelska och att man hoppas kunna fixa den engelska versionen av hela webbplatsen till någon gång i nästa vecka.
Gott så!

Om att (inte) vara edgy

Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.

Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.

Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.

Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.

Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?

Ja, ni märker hur jag håller på.

Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.

Det var riktigt skönt att få skriva det här.

För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!

Med DJ från Berlin och en norrländsk cykel

Senaste året har en electro/techno/indieklubbs bästa vapen för att locka fullt hus varit att skriva att de har nån från Berlin i sin lineup.  Skriv ”Gäster: DJ-kollektivet Arsch från Friedrichshain” på affischen och du har kö långt ut på gatan. Att sen ”DJ-kollektivet” är dina pårökta polare som aldrig ens mixat en kaksmet spelar ingen som helst roll. Bara de är där. Det är känslan av Berlin man vill ha.  Och känslan av att själv  vara en sån som vet hur det är i Berlin – så man kan stå i baren och kolla på andra stockholmare + 1 sjukt full tysk till ljudet av untz-untz-untz och blaserat säga – Jo, det är ju nästan som Berlin…

Jag ska inte kasta sten i glashus. Köpte en cykel häromdagen och visste att jag hade X.XXX kronor att lägga ut, men kunde verkligen inte bestämma mig för om jag skulle ta den som var 1500 kr billigare och såg exakt likadan ut som den lite dyrare. (Jag är ofta en sån som brukar ta det näst billigaste för att inte själv känna mig billig).

Hur som helst tvekade och tvekade jag ända tills grabben som jobbade i cykelaffären la handen på den lite dyrare och sa att – Jo, Svalan är ju ett gammal norrländskt märke som…”

Gammalt norrländskt märke. Barndomens somrar utanför Härnösand hos min kusins släkt. Långa, raka skogsvägar med grus. Den tunga doften av sommargranar. Myggors inande och lukten av nåt gammalt (och förmodligen livsfarligt) myggmedel vi hittade i ett ödetorp och smörjde in oss med. Älgen som tittade på oss när vi cyklade tillbaka.

- Jag tar den cykeln, tack! sa jag. Ingen tvekan längre. Ett gammalt norrländskt cykelmärke, ja det var något för mig.

Och cykeln går bra, även om jag nu har jag sett att det står ”Designed in Sweden” på cykeln istället för ”Made in Sweden”. Ett gammalt norrländskt märke betyder inte att det är norrländskt idag. Men jag är glad. Har fortfarande doften av sommarbarr i näsan, ni vet den där svaga lukten av terpentin och nåt annat.

Och det är säkert superkul på Stockholm-Berlin, med DJ-kollektivet Arsch. Det viktigaste är ju faktiskt känslan

Bevara Stockholms skumma hamnkvarter!

Stackars gamla Slussen drar snart sin sista suck. Och ur ett skönhets- och trafikperspektiv är det inte en dag för tidigt. Den är ett riktigt åbäke till bygge, en belgian blue-rondell. Snart kommer fyra nya arkitektbyråer att arbeta fram ett stiligt nytt förslag baserat på vinnaren från arkitekttävlingen 2004. Ett nytt krav från politikerna är bl a att det ska vara kultur inkluderat. Till exempel teater. Och dans.

What about the skumma hamnkvarter? Kan vi få bevara några lagom slitna valv och mystiska klubblokaler under Nya Slussen, tack? Kan Kolingsborg, denna lagom skabbiga pärla, få finnas kvar där under alla de vackra öppna ytorna som ska byggas? Kan Debaser Slussen få fortsätta ligga på översvämningshotad nivå under gatan?

Teater och dans i all ära, men klubb är också kultur. Alla subkulturer trivs inte på Stureplan eller i Hammarby Sjöstad. Stockholm behöver fler mellanrum och dåligt upplysta kulvertar – inte färre. Snälla stadsplanerare, det finns redan slitna, nya jeans att köpa i varje butik. Kan vi inte få en redan sliten ny stadsmiljö? Hur många frääääscha gallerior orkar vi egentligen med?

Riv Slussen ni, men K-märk Gula Gången!

Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

I brist på Warhol

Vilken bra idé att ta en lördagspromenad för att kolla Warholutställningen på Moderna. Synd bara att ungefär TRE TUSEN ANDRA också fick samma idé ungefär samtidigt. Så här såg det ut då jag kom fram:

Det blev med andra ord ingen Andy för mig idag. I och för sig är det ofta som en Factoryfilm hemma i mitt eget liv, men jag vill faktiskt se den här utställningen. Får ta mig iväg i veckan ett par timmar mitt på dan om det går.

Istället promenerade jag i snabb marschtakt från Skeppsholmen till Götgatan och Skrapan/Bolia. Det här är vad jag lyssnade på i iPoden (funkar jättebra att storstadspromenera till, vid mulet väder och lätt havsbris)

• Shine On Me feat. Clarence – Original Mix 8.58 Taito Tikaro, Ferran, J. Louis
• Last Night a DJ Saved My Life (Cedric Gervais & Second Sun Remix) 7.22 Seamus Haji featuring KayJay (favoriten för idag, pga den urcoola mixen av Gervais)
• Dream On 3.10 Christian Falk
• Be Mine! – Wasted Youth Mix 4.32 Robyn

Sen var jag liksom framme.

Moments of pleasure

Har inte rökt sen i tisdags. Inte intagit något nikotin ö h t. Det går bra – bättre än någonsin tidigare. Jag måste hitta tillbaka till hur jag var som ickerökare. Lugnet jag hade. Är på god väg.

Jag är dessutom glad. Oberoende av rökningen. Eller nej, glädjen förstärks av rökens frånvaro. Stundvis är jag till och med glad på det där sättet som får det att skälva i bröstet. Tror visst att det är lycka – det var länge sen de ögonblicken kom så tätt.

Och de kommer för så små saker. En doft av vår jord när jag går utanför dörren, en kanin som tittar skeptiskt på mig då jag skyndar (utan en cigg krampaktigt i handen) mot t-banan, lukten av espresso. Solens citronglans över spåren runt kröken vid Karlberg imorse.

Nåja, kemisk lycka är också lycka. Och det är inte antirökpillren som får mig att känna lyckoögonblicken. Det är allt det där andra, allt det jag inte kan skriva om här. Men det här ser ut att bli en riktigt bra vår.

Är det Hästapo?

Jag har precis börjat läsa Karl Gerhard – med kvickheten som vapen av teatermannens son tillika kompanjon, Per Gerhard. Gerhard (Karl då) är liksom något i utkanten av min bildning. Säger jag namnet för mig själv ser jag en hög hatt och hör för mitt inre öra honom överdrivet sjunga ”mockaskorna har han på’sse’….”

Men jag känner ju också till den Ökända hästen från Troja. Och när det blev tema i höstens Svenska Nöjen i P1 och det samtidigt vart Zarah Leanderjubileum kändes det som det var dags att flytta Karl Gerhard från periferin till centrum för uppmärksamheten ett slag. Jag började igår med 30-talet och är nu framme just vid den Ökända, en historia som fascinerar. Alla känner ju till att texten var kontroversiell under kriget, men vad jag faktiskt inte visste var att Per-Albin Hansson själv ringde upp Karl Gerhard och sa att DOM (tyskarna) var arga och krävde att numret skulle strykas.

- Anser excellensen att det är lämpligt att på detta sätt underrätta svenska folket att vi har en tysk regering? kom svaret.

Numret framfördes igen samma kväll och därpå utfärdades en order från polisen att Hästen inte fick framföras på grund av att den var förargelseväckande. Ändå sjöng Karl Gerhard den igen. Då ringde polischefen Zetterkvist upp och jag citerar åter boken:

- Är det Hästapo? frågade Gerhard.

- Mycket lustigt, sa Zetterkvist. Men ikväll blir det olustigt, för Folkan ska stängas.

Den kvällen satt polisen i publiken. Hästen rullades in på scen och Karl Gerhard kom in. Men istället för att sjunga sången läste han upp papperet med förbudet att framföra kupletten.

Gastkramande. Boken är ö ht välskriven och underhållande. Rekommenderas till alla som inte redan är Gerhardexperter, vilket jag vet att många puggor är. Men kanske inte just du?

Klingar falskt från Karolinska institutet

Professor Sven Britton m fl medger idag på DN Debatt att vi fått en ny hivepidemi bland missbrukare i Stockholm. Den nya smittan kommer förmodligen från Östeuropa. Rapporterna om ökningen av antalet hivsmittade har – enligt debattartikeln – lett till krav på ett snabbt införande av utbyten av sprutor för att förebygga ytterligare smitta.

”Men”, skriver Britton & Co, ”det är tveksamt om sprutbyten verkligen har någon effekt. Innan ett sprututbyte eventuellt införs, anser vid det nödvändigt att skaffa den kunskap som behövs för att kritiskt kunna värdera insatsen.”. Därför startade man en undersökning i juli 2007. I artikeln beskriver artikelförfattarna med ganska stolta ordalag hur lätt det varit att kontakta missbrukare, hur personalens kläder med Karolinska institutets emblem väckt förtroende, och (tydligen förvånande för forskarna) att nästan alla missbrukare har mobiltelefon.

Sent ska syndaren vakna, tydligen. Syndaren är i detta fall inte Sven Britton själv, men han får representera den stora del av svenskt etablissemang som i många, många år helt uppenbart ignorerat kraven på sprutbyte. Dessa krav är ju nämligen inte nya. Malmö har som bekanta haft ett sprutbytesprogram i många år och lika länge har röster höjts för att Stockholm ska ha det också.

Men det är alltså först nu som forskare överhuvudtaget kontaktar missbrukare? Det är alltså först nu som forskare överhuvudtaget hämtar in den information som är nödvändig som beslutsunderlag för om man ska införa sprutbyte eller ej?

Då undrar man vad etablissemanget har grundat sitt entydiga och kraftfulla NEJ på i alla år.

Det är något som klingar falskt i den här historien.