hår

Offerrollen för kvinnor – och för mig

Jag är ett offer denna söndag. För min egen fåfänga och slarvighet. Skulle ta bort håret på ryggen igår, med hjälp av Veet hårborttagningskräm (för MÄN, märk väl!)

Tyvärr märkte jag inte att jag fick två små klattar Veet i nacken. Och när jag väl duschade av mig var det försent. Resultatet ser du på bilden. Fanken. Men ryggen är len!

Veet

Pär Ström pratar också om offer idag, men av ett annat slag. Säga vad man vill om Pär Ström, men han har i alla fall hittat en klockren persona: mannens bålde försvarare! En sån som Pär har utan tvekan saknats i det svenska debatt-persongalleriet, vilket också bekräftas av det utrymme han faktiskt bereds.
Som på SvD Brännpunkt där han nu tar upp exempel på hur media ger kvinnor offerrollen och framställer män som mottagare av (icke existerande) fördelar. Trots att fakta inte ger grund för den vinklingen. Faktiskt är det här Ströms mest intressanta inlägg i debatten hittills. Ofta tycker jag att han tar till de enklaste debattknepen – och plockar billiga poäng. Men de exempel han tar upp i den här artikeln är tyngre.

Och visst har han rätt – media har lärt sig att det lönar sig ekonomiskt att spela på kvinnors rädsla och upplevda utsatthet. Hur många gånger har du inte läst på en kvällstidnings löpsedel att någon diffust symptom är en dold kvinnosjukdom? Nånsin funderat på varför det aldrig står om dolda manssjukdomar?

Förmodligen för att det inte säljer. Kvinnor vill inte köpa en sån tidning och inte heller män.

På samma sätt skrivs det ofta om olika ”kvinnofällor”, något som Ström också tar upp i artikeln. SMS-lån är den nya kvinnofällan. Ursäkta, vilken kvinnosyn förmedlar inte ett sånt påstående? Är kvinnor mer lättlurade än män, alltså? Är kvinnor sämre på att ta ansvar för sin egen ekonomi? Knappast. Att pressen över huvud taget gör såna påståenden på regelbunden basis är faktiskt under all kritik. Men det säljer, uppenbarligen. Myten om den ständigt utsatta och ansatta kvinnan säljer som fanken. Förmodligen är det kvinnor som köper.

Sen håller jag inte alls med Ströms slutsats, att den här mediarapporteringen har med feminism att göra. Det är nonsens. Snarast bör man fråga sig vem som vinner på det här fenomenet. Tidningsutgivare förstås. De vinner ekonomiskt. Som t ex Mikael Nestius på tidningen City som ständigt bedriver kampanjjournalistik som utmålar kvinnor som offer.

Men de som också vinner är männen som gärna ser att kvinnor är rädda. Män som gärna ser att kvinnor uppfostras till att vara ängsliga, och oroliga för att gå i nästa kvinnofälla och råka ut för nästa kvinnosjukdom. Innan de blir våldtagna. Det vill säga samma män som gärna ser att kvinnor inte klarar sig utan en karl som skyddar dem. Det sorgliga i det är förstås att många välvilliga feminister och journalister spelar såna män i händerna genom att beskriva kvinnors liv som ett slagfält och ett skräckkabinett. Och, som Stephan Mendel Enk påpekade i sin utmärkta bok ”Med uppenbar känsla för stil” för några år sen, även de snälla killarna vinner på att tjejer är rädda för elaka män. För det är ju hos de snälla killarna som tjejerna söker skydd.

Såväl Pär Ström, Citys patosfyllde chefredaktör Nestius som många feminister skulle faktiskt behöva komma upp ur sina skyttegravar och se verkligheten lite mindre svart eller vit.