Intervju med Andy Bell från Erasure (från 2005)

Det var inte många månader sedan en av 80-talets främsta synthpopgrupper släppte sitt senaste album, och på Nightbird lät plötsligt Erasure mer angelägna än de gjort på länge. Det är också mindre än ett år sedan sångaren Andy Bell, känd för sin ljusa röst och fjolliga scenkläder, kom ut som hivpositiv i media. Nu kommer så, nästan tjugo år efter Bells skivdebut, hans första soloalbum Electric Blue. Det är en samling electropoplåtar av varierande snitt. Låter lite som Erasure, men ändå inte. Bitvis är det 70-talsretro med Donna Summerkänsla, bitvis en karbonkopia av 90-talets Erasureplattor. Ojämnt ja, men den som skulle fått för sig att avfärda Andy Bell som bara sångare får tänka om. Electric Blue är definitivt inte slätstruken och låtar som Crazy, Electric Blue och Delicious innehåller en energi och musikalitet som inte skulle skämmas för sig på en Vince Clarkeskiva. 

Andy Bell är numera 41 år gammal och bor i London. Sylvester ringde upp honom, en måndagseftermiddag i september.

[ring ring] [ring ring]

A: – Hallå?

Hej, det här är Sylvester.se i Stockholm, Sverige. Here are the results of the Swedish jury..
A: – Haha..

Du låter inspirerad och full av energi på skivan..
A: – Ja, det stämmer nog. Jag fick springa iväg och spela in den på kvällen samtidigt som vi gjorde senaste Erasurealbumet. Det var en ny upplevelse och något som jag velat göra länge, så energin kom säkert därifrån. Jag fick de första låtarna vid årsskiftet 2003/2004 så skivan tog nästan ett år att spela in, på grund av att vi jobbade med Erasure samtidigt.

Hur upprätthåller man motivationen efter nästan 20 år i branschen? 
A: – Jag älskar att göra musik, helt enkelt. Och vet nog ärligt talat inte vad jag skulle göra annars. För mig personligen kändes det också viktigt att visa att jag kan göra musik på egen hand. Det är nog många som inte tror. En del hängivna Erasurefans har också varit lite oroliga. ”Åh nej, varför ska han ge sig på nåt sånt här.. det klarar han inte”. Då är det kul att visa att de har fel.

Hur gick det till att spela in en soloskiva, jämfört med ett Erasurealbum? 
A: – Jag var tvungen att springa iväg på kvällarna och träffa ”mina” killar, eftersom vi spelade in Erasures senaste album på dagarna. Det är bland annat Philip, som är från Danmark från början och är en gift man man barn. Jag lärde känna dem då deras grupp Manhattan Clique remixade några Erasaurelåtar från förra albumet. Den stora skillnaden att jobba med eget material är att man kan slappna av på ett annat sätt: med Erasure är det alltid inbokat i förväg och vi vet när vi måste släppa materialet. Mitt eget album tog lite mer än ett år att spela in, när vi hade tid. Som en hobby.

Kommer du att köra någon soloturné? 
A: – Vi kör lite klubbgig nu, sex sånger och sedan Djar vi. Det har vi gjort i London bland annat. Annars är inget inbokat. Men Erasure ska ut på en akustisk turné i vinter och då hoppas jag vi kommer till Stockholm.

Vad har du fått för reaktioner på att du ”kom ut” som hivpositiv förra året? 
A: – Jag var väldigt nervös och rädd innan jag gick ut med det, men det har faktiskt gått oerhört lätt. Allt känns.. normalt på nåt sätt. Antagligen hade det blivit mycket större rabalder om jag gjort det för tio år sen, eller kanske bara för fem år sen.

(intervjun/artikeln gjordes för Sylvester.se)

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s