Ett ohyggligt behov av kontroll

Statens roll som utövare av lagligt våld som påtryckningsmedel förpliktigar. Och nu håller Sverige på att gå över gränsen.

Den nedanstående texten skrev jag för drygt ett år sen, då hette justitieministern Thomas Bodström och han ville baxa igenom en avlyssningslag. Dessutom var Muhammedkarikatyrerna aktuella. Nu – juni 2007 – har vi en annan regering men avlyssning är fortfarande på tapeten. Denna gång ska FRA få lyssna, men långt ifrån alla inom Alliansen är överens. Centerns Frederik Federley, t ex, våndas offentligt i sin blogg för att partipiskan viner och order kom att rösta ja – annars.. Han la hellre ner sin röst vilket hedrar honom. Lagen får nu vila ett år men faran är ännu inte över. Så här skrev jag angående Bodströms förslag, och om Muhammedteckningarna. Slutsatserna gäller än idag.

Yttrandefriheten är på tapeten. Ett tag tänkte jag drapera Sylvester i danska flaggor som en gest av solidaritet. Inte för att jag gillar dansk främlingsfientlighet (den gäller även svenskar, visste ni det?) eller tycker att Jyllandsposten är klart lysande stjärnor. Utan för att en enskild tidnings handlande inte borde få dra olycka över ett helt land, vad än folk som bor i länder med endast statskontrollerade medier anser. Sen rullade snöbollen vidare och Danmark hamnade som tur är ur fokus lite grann. Frågan om yttrandefrihet, däremot, befinner sig fortfarande i sökaren. Av alla de mänskliga rättigheter som kloka män och kvinnor definierat en gång är just tanke-, åsikts- och yttrandefriheterna de som är viktigast. Hot om våld, eller rent skärt utövat våld, för att undertrycka misshagliga åsiktsyttringar är aldig acceptabla. Ens om de som kastar brandbomber är aldrig så förtryckta själva av sina egna regeringar. I våra västliga demokratier har staten våldsmonopol, och i den mån vi behöver våld som ett kontrollinstrument är det nog så det bör vara.

Men statens roll som utövare av lagligt våld som påtryckningsmedel förpliktigar. Inte bara lite grann utan det är ett förpliktigande av monumentala mått. Vi, medborgarna, ger staten rätt att tillta tvångsmedel eftersom vi vet att det behövs och för att vi litar på att statsapparaten gör det med urskiljning, måtta och eftertanke. Det är på samma bevekelsegrunder vi medborgare låter staten stifta lagar som därmed inskränker vår personliga frihet att göra precis vad vi har lust med. Det är en överenskommelse mellan individen och kollektivet: för allas vårt bästa skapar staten förnuftiga regler som alla måste rätta sig efter och specificerar konsekvenserna då en individ bryter mot överenskommelsen. Att just du, eller jag, kan bryta mot den här överenskommelsen – lagen – vet varenda kotte. Men kan staten bryta mot den? Ja visst.

I länder med hög korruption behandlas inte medborgarna likadant utan dina kontakter eller hur mycket pengar du har avgör om du har rätt att göra saker eller inte. Där är konsekvenserna av att bryta mot lagen något som endast finns på papperet.

I en diktatur, eller polisstat, bryter staten mot medborgarnas förväntningar om förnuft och måttfullhet i de repressiva åtgärderna. Endast regimens linje gäller och avvikare nosas upp, avlägsnas och oskadliggörs. Kontrollen av medborgarnas tanke-, åsikts- och yttrandefrihet blir förr eller senare en diktaturs främsta sysselsättning. En maktapparat byggs upp, må den sedan heta Stasi, KGB, Department of Homeland Security, senator McCarthy eller Gestapo, och dess främsta funktion är att ständigt finna på nya medel att kontrollera vad medborgarna tänker, tycker och säger.

Jag läser dagens DN. Två artiklar fångar min uppmärksamhet. En trivial, och en tyngre.

I den triviala frågas generaldirektör Gunnar Ågren (vilket passande efternamn!) från Folkhälsoinstitutet om sitt förslag att fulla människor inte ska få dricka alkohol på krogen. – Man ska inte tappa kontrollen och inte bli berusad, säger Ågren (detta namn!). Journalisten frågar om han får dricka fyra öl och svaret handlar åter om kontroll: – Det beror väl på vad du väger och tål, men dricker du mer så tappar du nog kontrollen. Och han säger också att man sällan kan vara full och glad, utan snarast blir en fara för sig själv och sin omgivning. I Ågrens (aaah, namnet!) värld är man farlig om man är full. För att man inte går att kontrollera. Trivialt, men det säger ändå något om svenska statens syn på sina medborgare. Och då menar han nog inte bara SSU-ordföranden.

I den tyngre artikeln får vi veta att Thomas Bodström vill införa en lag som gör det tillåtet att avlyssna – bugga – mediaredaktioner och läkarmottagningar. Man ska inte få bugga advokatkontor, men om du går till läkaren kommer du inte att kunna vara säker på att inte polisen sitter och lyssnar på allt du säger. – Det är svårare att kontrollera läkare än advokater, säger Bodström. Läkare kan vara utbildade utomlands. Utbildningen kan vara svår att kontrollera. Bodström tillägger förstås också att det bara är grova brott, med fängelse på över 4 år, som ska kunna föranleda buggning. Eller snarare misstanke om. Men buggen hör förstås allt som sägs av alla som befinner sig inom hörhåll. Allt. Som alla säger.

Kontroll. Det kan betyda så många olika saker. Jag har kontroll när jag vet vad som sker. Men jag kan också kontrollera andra, alltså styra vad de gör. Det går en ganska rät linje mellan Gunnar Ågrens (den här gången ska jag låta bli att kommentera hans namn) och Thomas Bodströms syn på medborgarna. Det fulaste en svensk kan göra är att tappa kontrollen. Och det farligaste. Därför måste någon annan kontrollera dem. Vid ett första påseende kan det förstås vara förnuftigt att tillåta buggning av misstänkt grova brottslingar, och nej jag tror inte att Thomas Bodström kommer att införa en fascistdiktatur. Han är ju gammal allsvensk fotbollsspelare, gubevars.

Men faktum är att Sverige håller på att bygga upp en maktapparat som skulle passa en protodiktatorisk regim alldeles utmärkt. Vi håller på att flytta gränserna för vad som är urskiljning, måtta och eftertanke för statens rättigheter att ta till repression. Steg för steg, bit för bit, skapar vi en kontrollmekanism som lätt kan missbrukas med förödande konsekvenser. Det bör inte få ske.

Och en tanke, på tal om grov brottslighet, är att synen på vad som är ett brott växlar över tid. En gång var det brottsligt att vara homosexuell, och att häda. Båda ser jag idag som min mänskliga rättighet.

Om jag vill kan jag stjäla i butikerna. Jag kan slå folk jag vill ha något från tills de ger mig det. Jag kan sälja knark. Allt detta kan jag göra, men jag gör det inte. Det faktum att jag kan göra en sak innebär ju inte att jag har rätt att göra det.

Sveriges polis kan avlyssna sina medborgare, ta fram uppgifter om deras telefonsamtal, internettrafik och mail. De kan skapa ett system som hör och ser nästan allt. Det innebär inte att de har rätt att göra det.

Sätt stopp nu.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s