The light at the end of the world – Erasure

Triviaquiz längst ner i inlägget!

Kanske är det Erasures bästa albumtitel sedan The Innocents, men det är inte deras bästa album sedan 1988. Däremot en förvånansvärd energifylld comeback. Eller någon comeback rör det sig förstås inte om, eftersom det bara är två år sedan förra albumet ”Nightbird”. Tar man duons produktionstakt med i beräkningen är det faktiskt snabbt jobbat. Nightbird var i sig en vuxnare och vackrare samling låtar och föll mig mer i smaken än ”The light..” Men så hör jag också till dem som aldrig ansett att Erasures snabba låtar är de bästa. I själva verket har de en tendens att bli sjukt osvängiga då BPM-talet blir för högt (hejsan Run to the sun). Så för mig som alltid tyckt att Take me back, Waiting for the day, Home, Hallowed ground och andra midtempolåtar hört till gruppens bästa var det lättsamma lunkandet på Nightbird som balsam för själen.

Med det sagt, gruppen har alltid kunnat klämma ur sig bra snabbisar också (hej Chorus, Fingers and thumbs, Hideaway, Reunion, A little respect). Och några såna är det med på nya albumet också. De två första låtarna, Sunday girl och I could fall in love with you (båda singlar) är förstås de som sticker ut. I själva verket är I could fall in love with you en av de bästa låtar de släppt på 17 år. Sunday girl har en charmerande stöld från ABBAs ”Under attack” som man genast förlåter med tanke på historien.

Men ”The light” är inte utan problem. Det är många helt hysteriskt snabba och skräniga låtar som mer är ”La gloria” eller ”2,000 miles” än något annat, och det är inte något bra i mina öron. Ett undantag är den skränigaste av dem alla, ”Sucker for love” som är überkitschig hiNRGdisco med gospelkörer som är så over the top att det inte går att inte smälta. ”Fly away” är lite mer avslappnad och rätt trevlig, men en bagatell.

Sen är det en massa halvokej låtar, samtliga bättre än bandets produktion 1997-2001 men de hade alla varit besvikelser på album från Erasures storhetstid. Produktionen är det inget som helst fel på, men melodierna har man hört förut, fast bättre.

Och det är så jag bedömer dessa mina allra största musikhjältar genom tiderna när de släpper något nytt: skulle den här låten platsa på ett av de tidiga albumen? Med ”The light…” kan jag tyvärr bara svara ja i hälften av fallen. Och Andy låter lite forcerad då han sjunger, vilket är underligt. Det behöver han inte göra.

Andy, ja. Andy Bell var min stora förebild som ung, och min första popstjärnecrush (jag vägrar att räkna Limahl bland de seriösa crusherna..). Erasure har följt mig genom åren, genom vått och torrt. Jag har stärkt mig med Erasure när jag ska fråga chans och när jag ska göra slut. Jag har lyssnat på dem i djupaste sorg och största glädje. Kalla det tonårsnostalgi om ni vill. Det är helt okej med mig.

Bilden är från vilket album? Och vilka har gjort bilden?

Erasure

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

2 reaktioner till “The light at the end of the world – Erasure”

  1. Ok, jag tar en shot på quizet. Bilden borde vara från Wild!, men är det baksidan? Innersleeven? Den är i alla fall väldigt mycket Pierre et Gilles. 😀

  2. Hurra! Du har vunnit en vhs med The Circus-turnén!

    Det är innersleeven och mycket riktigt är det Pierre et Gilles. Hmm, Pierre et Gilles borde jag leta fram lite fler bilder av. Då måste jag förstås också ta upp Gilbert & George. Det här kan bli skoj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s