Vad är stolthet egentligen?

Uppdatering: Så här var talet: recension

Den största fiende en organisation som vill nå ut med sitt budskap kan ha är inte upprörda känslor utan likgiltighet från allmänheten. Samma sak med en minoritetsgrupp som vill få gehör för sina behov. Om folk är starkt för eller emot finns också den kraft i frågan som ger samling internt och medieuppmärksamhet externt. På så vis är förstås den lilla debatt om årets invigningstalare på Stockholm Pride som pågått ett par veckor mumma för Prideledningen. Det hade varit mycket värre om alla bara ryckt på axlarna inför valet av talare.

Pride 2006

Nu har vi istället fått en debatt om homofobins och toleransens gränser och de flesta tycks vara överens om att det här är knepiga frågor som inte går att bedöma utifrån en binär skala. I en situation som den som Glenn Hysén befann sig i, kan man inte utse ett offer och en förrövare och inte helt lätt se vad som är homofobi eller inte. Förhoppningsvis skingras mystiken kring Hyséns egen inställning under hans tal imorgon onsdag. Förhoppningsvis kan vi komma vidare i debatten efter det. Jag personligen anser att det är en sak att säga sig vara ohomofobisk, en annan att verkligen visa det i praktiken. Det är inte förrän sportkillarna står där med en riktig bög i sin dusch som man ser om ränderna faktiskt gått att tvätta ur eller om det plötsligt är samma trötta bögskräck som sitter kvar. Som sagt: jag tycker mer att hela historien hittills är intressant – och speciellt vissa bögars och strejtas reaktion på debatten.

Från strejt håll är det många som är helt oförstående inte bara inför Hysénkritiken utan inför homosexuellas villkor över huvud taget. Vi kan ta den här mannen t ex http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2007/07/allting-r-s-naturligt-vi-vill-sporta.html. Han har tänkt till denne moderat: om bögar vill vara med och sporta är det ju bara att lära sig spelets regler och prestera på plan! Men vad bra, att vi inte tänkt på det förrut. Vi som trodde att man inte behövde spela fotboll bra för att bli fotbollsspelare…  Vidare tar han upp dildokubbturneringen som arrangeras inom Pride som ett exempel på hur vi inte ska göra om ”HBT-rörelsen ska få tillgång till andras respekt”. Ungefär som att respekt är något man får sig tilldelat snarare än kräver. (Det största misstaget i det resonemanget är dock att se dildokubbtävlingen som en metonym för alla homo- och bisexuella, dvs tar en liten del av ett fenomen och överför dess egenskaper till helheten. Det låter sig inte göras, lika lite som jag skulle kunna hävda att de latexklädda tanterna på erotikmässan de håller nära mitt hem i Alvik kännetecknar heterokulturen i stort. Däremot är dildokubben och den strejta erotikmässan fenomen man kan tycka bättre eller sämre om.) Exakt samma lilla tankevurpa gör den här småbarnspappan http://www.niklasskoglund.se/wordpress/?p=105

Det är inte bara den här killen, som jag förstås inte påstår är en metonym för alla strejta, som inte riktigt har fattat vad det här med homofobin inom idrotten egentligen går ut på. Det är t ex få idrottklubbar som kommer att vara med på Pride trots temat.

Men bögar har också förfasat sig över min och andras kritik. Just tanken om de strejtas respekt för homosexuella som oerhört viktig återkommer i reaktionerna på debatten från just bögar. Många homokillar verkar hysa en stor skräck för att denna respekt ska återkallas på nåt vis. Nu när vi kommit så här långt och ”får” ha pridefestival ska vi akta oss jävligt noga för att provocera för mycket, annars kanske vi vaknar en morgon och inte får vara med längre. Här tror jag kärnan inför den avsky från böghåll som jag fått möta för min Hysénkritik ligger.

Glenn Hysén är visst en nationalhjälte och ve den som attackerar en sån. Glenn Hysén är idrottsstjärna, vit, strejt och en go göbbe – dvs oantastlig. Om vi jämför med det mycket grövre häcklande som rapparen Ken utsattes för efter sina homofientliga yttranden för en 7-8 år sen (från mitt och andras håll) var det inte en enda jävel i bögvärlden som protesterade. Och den gången var det häcklande i ordets rätta bemärkelse – vi var många som hånade honom. Inte ett knäpp från bögvärlden i protest. Men Ken var förstås en knarkande, rappande invandrargrabb och inte en go’ sporthjälte från Götet.

Vad har jag då och andra med mig gjort som riskerar att rasera all respekt från de strejta som vi så mödosamt byggt upp? Jag kan bara snacka för mig själv, men nåt regelrätt häcklande av Hysén själv har det knappast varit fråga om (annat än ett fejkat artnamn på latin igår).  Snarast är det Pride som häcklats. Vad vi gjort är att vi ifrågasatt ett talarval. Är det så himla tarvligt, verkligen? Varför är bögar så förbaskat rädda för att inte längre få vara med och leka med de coola grabbarna på skolgården? Just på skolgården lärde jag mig att den respekt från andra som bygger på att man hela tiden utplånar sig själv inte är någon riktig respekt. Då jag lärt mig det gjorde jag valet att aldrig be om ursäkt för att jag har en åsikt. Du som är bög men inte håller med mig – fine! Men förvänta dig inte att jag ska gå med på någon självcensur baserat på dina nojor. Det vore inte stolthet, så här i prideveckan.

Läs mer:  Så här var talet: recension

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

4 reaktioner till “Vad är stolthet egentligen?”

  1. Hej – MinaModerataKarameller skrivs av en kvinna… inte en man som du utgår ifrån ;-).

    Se här vilka fördomar vi alla har på många olika plan.

    Om man läser vad jag skriver lite noggrant och försöker förstå så tar jag bara en annan vinkel på problemet. Jag har inga problem med att en del är gay. Tro mig.

    Jag tycker inte om Dildokubb är kul, inte heller latexklädda damer på erotikmässan. Jag är väl kanske lite romantisk och jobbar mer på inspiration än instrumentellt.

  2. Hej! Jag tror att många inser att dildokubb och tatuerade småväxta transvestiter inte är legio inom HBT-rörelsen. Lika lite, precis som du skriver, att tatuerade småväxta strippor är legio för heterosexuella. Det Pride har misslyckats med är att i alla tidningar jag läst (och på nätet) är det just ”dildokubben” som det skrivs om. På kul ibland och som kritik ibland. Och kanske var just den idrottsgrenen inte den mest lyckade för att ta bort homofobin i idrottsrörelsen. Pride kändes viktigt för 15 år sedan, idag känns den bara som en vattenfestival för gayrörelsen. Jag skulle hellre se de homosexuella integrerade i samhället på ett naturligare sätt. Lägg ner discoparaden och satsa på ett värdigare demonstrationståg istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s