Robert Jordan och Madeleine L’Engle har gått ur tiden

För en vecka sedan dog Madeleine L’Engle.  Hon var 88. Robert Jordan dog igår. Han var bara 58 och dog av en blodsjukdom, tydligen. Båda författare verkade inom den fantastiska litteraturen, men där upphör likheterna i deras författarskap.

Madeleine L’EngleMadeleine L’Engle blev känd framför allt som barnboksförfattare men hon har också skrivit posei, pjäser och fackprosa. Hennes mästerverk heter A wrinkle in time (Ett veck i tiden i svensk översättning) och kom redan 1963. Boken befinner sig någonstans mellan science fiction och fantasy och är en av mina mest oförglömliga läseupplevelser från barndomen (tillsammans med Den långa flykten, som mamma läste för mig då jag var fem).  L’Engle berörde ofta religion eller andlighet på ett oortodoxt sätt, vilket fick kristna grupper i hemlandet USA att svartlista hennes böcker som blasfemiska.  I en Disneyversion av boken 2003 utelämnades alla referenser till kristendomen som en bland många möjliga sätt att förhålla sig.  L’Engle har mycket gemensamt med tyske Michael Ende och dennes bok om Momo (som ni också bör läsa för era barn). Hon hade också en förmåga att teckna komplexa och psykologiskt trovärdiga porträtt av de barn som är huvudpersonerna i hennes romaner. Madeleine L’Engle var helt enkelt en stor författare, som förtjänar mer uppmärksamhet i Sverige.

Robert Jordan däremot är ingen stor författare, om än med en stor produktion. Hans oändliga romanserie The wheel of time representerar allt det sämsta med fantasylitteraturen. Vid sin död arbetade han på den tolfte tegelstenstjocka delen i serien, vilket naturligtvis är åtminstone sex-sju delar för mycket. Jordan började bra, om än konventionellt. Hans huvudperson Rand var intressant i början och då vi för första gången fick resa genom Jordans uppdiktade värld var det åtminstone spännande. Han var en god miljöskildrare. Men den gick det överstyr. Förutom att Jordans kvinnosyn är riktigt unken blev det snabbt uppenbart att han fått slut idéer redan till tredje boken och alla tusentals sidor efter det är bara ett omtugg. De kvinnliga magikerna reser fram och tillbaka genom likadana landskap och intrigerar mot varandra samtidigt som de skvallrar om karlar och provar klänningar. Rand blir galen, så blir han frisk igen, och mår så dåligt, så dåligt. Det tar aldrig slut och ger absolut noll ståpäls. Utan ståpäls är fantasy den tristaste genre du kan tänka dig.  Men nu är det slut, och jag vet att många läsare sörjer att de aldrig kommer att få läsa sista delen. Jordan har massor av fans, även i Sverige. Varför? Hur orkade ni bry er?

Fast jag anar varför många troget genomlidit alla elva delar. En habilt beskriven romanhjälte, som Rand, blir som en vän. Och man överger inte en vän i nöd. Med åren har jag dock blivit mer kräsen och om hjältens författare inte förmår ro sitt projekt i land är det faktiskt författaren som svikit sin skapelse och inte läsaren som trött lägger romanen åt sidan.

Läs Ett veck i tiden. Det gör förresten också Sawyer i flera avsnitt av Lost. Passande litteratur på en inte så öde ö.

Sawyer läser Wrinkle..

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s