Mina två Hillary (den ena käkar mask)

Den ena var en fri and(e) som rymde varje natt och slutade sina dagar som grävlingsmat, den andra kan ha gråtit sig halvvägs mot Vita huset. Den ena väste mest och käkade mask. Den andra är still in the running towards becoming America’s Next Top President.

Hillary, myskankan, var en älskvärd varelse. Hon och hennes make Bill (också myskanka) är de enda av alla fjäderfän jag ägt som jag faktiskt hyst varma känslor för. Höns är hemtrevliga men ack så dumma. Hillary däremot, lystrade till sitt eget namn. Ankor är ganska intelligenta. Även Bill visste vad han själv hette. Ropade man ”Hillary” fick man ett mjukt väsande till svar, ibland ett svagt gurglande ljud, och sen kom hon vaggande över gräsmattan och lät sig klappas. Försök det med en höna, den som kan. Bill var inte lika charmig. Han svarade också och kom ibland, men klappa fick man inte. Hillarys stora kärlek till friheten blev tyvärr också hennes fall. Hon älskade att rymma på nätterna och gå med dagg på fötterna över gräsmattan och äta småkryp i gryningen. Dessutom ruvade hon på en hemlig ägghög nånstans. Det var omöjligt att hålla henne inlåst, eftersom hon flög så bra. En grävling upptäckte hennes vanor och slog till.

Vi förlorade ofta höns till grävlingen, men Hillary var mycket värre att bli av med. Minns den absurda hämndräd vi gav oss av på. Mitt i natten, beväpnade med järnspett gav vi oss upp i skogen med en ficklampa för att dräpa grävlingen i dess håla som vedergällning för våra älskade ankas grymma öde.  Som tur var hittade vi inte rätt gryt, då hade vi förmodligen också fått ett bett över nacken och slutat våra dagar som grävlingsmiddag.

Hillary, politikern, är förstås den som Hillary, ankan, var döpt efter. Det här var då Bill var president förstås och innan man kunde ana eller våga hoppas på att hon själv skulle göra ett försök att nå Vita huet som president. Men i slutet av 90-talet kunde man se det komma, om man bara hade ögon och öron öppna. Senatorsposten i New York var förstås det tydligaste steget på vägen. Och i natt, efter att märkligt snabbt blivit uträknad till förmån för Obama, visade hon att hon i allra högsta grad är en kraft att räkna med. Kanske var det hennes (äkta?) tårar som avgjorde det i New Hampshire. New York Times har en bra artikel om det idag: http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html

Jag hoppas mycket på Hillary. Så länge hon håller sig borta från gräsmattan då grävlingarna är ute, kan hon så hur långt som helst.

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

3 reaktioner till “Mina två Hillary (den ena käkar mask)”

  1. Isch, såna däringa Myskankor hade vi med, man kan fråga sig varför. Dom var väl lite tjusiga att se på men mycket annat var det inte med dom.
    Tänkte få dom tillagade men tydligen så ska inte köttet vara någon höjdare.

  2. Då vi vid den tiden bodde på en ö, som var helt fri från mördarsniglar så var det ju inte mycket mer än en utfyllnad och ja dom är väl rätt gölliga när de badar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s