Ett begåvat barns klagan

Jag var ett begåvat barn. Inte exceptionell på något vis, men jag har alltid haft lätt för att förstå sammanhang och om man lätt förstod hur saker och ting hänger ihop hade man det också lätt i den svenska skolan. För lätt, till och med. Jag fann mig ofta uttråkad av att vara i skolan, men inte de gånger jag tyckte att något var svårt utan då jag tyckte undervisningen var på en för låg nivå. Då jag kom upp i högstadiet förstod jag ganska snart att jag hörde till dem som var smartast i klassen, och njöt av det.  Jag blev också lite lat – eller också var det min medfödda lathet som kunde göra sig gällande även under lektionstid. Behöver man aldrig läsa läxorna för att få nästan alla rätt på proven kan man hantera det på två sätt. Antingen börjar man läsa extra på kvällar och helger och förkovrar sig med målet att snabbt som ögat börja på KTH/annan lämplig högre utbildning, eller också lutar man sig tillbaka och dagdrömmer lite. Jag valde det senare.

Men låt oss backa lite. Det var inte förrän på högstadiet jag begrep att jag var smart. Jag anade det förstås tidigare, men framför allt tyckte jag att jag var konstig. Jag började skolan 1979 och förstod snabbt att jag kommit till en helt ny värld. Andra pojkar spelade fotboll och slogs på rasterna. Jag och ett par till startade istället en egen stat bortom lekplatsen och byggde upp en egen administration av den. Ibland pratade vi böcker. Mest höll vi oss undan från de tuffa och populära killarna. De som var bra på sport och bra på att slåss – det senare visade de alla som kom i vägen. Nu råkade jag inte särskillt illa ut eftersom jag var smart nog att inte provocera. De Tuffa killarna såg mig som en kuf men lät mig existera. Värre var det för klassens två tjockisar Andreas och Erik – och för den lite efterblivna men snälla tjejen Kristin. De var mobbade så till den milda grad. De var de Tuffa killarna som stod för våldet och för de flesta verbala förnedringarna. Men precis som Motorcykelklubbar har sina hangarounds fanns det hangarounds till de Tuffa, pojkar som valde fjäsket som skydd mot våld och mobbning. Flera av dem var rätt smarta, men alltför fega för att våga avstå från att själva bli minimobbare och minislagskämpar. De utgjorde ett svansande hov kring dem alla var rädda för. De Tuffa var mittpunkten kring vilka klassens sociala liv kretsade – beundrade och hatade på en och samma gång. Det var bara så det var.

Redan på mellanstadiet började dock de Tuffas fasad av allsmäktighet att rämna. De hamnade i stödundervisning eftersom de aldrig lyckades lära sig nåt på de vanliga lektionerna utan mest satt och hånade dem som svarade på lärarens frågor. Ett tag blev därför stödundervisning det coolaste man kunde tänka sig, i vår klass. Eftersom de coola killarna gick där måste det ju vara coolt att ”gå hos Hillevi” (som stödläraren hette).  Efter ett tag började vi andra sakta förstå att medan vi utvecklades stod de Tuffa alldeles still. I femman när de flesta av oss hamnat i slukaråldern var de flera av de Tuffa som knappt kunde läsa än. Deras status började sakta att sjunka samman som ett däck med pyspunka. Detta tog de igen med våld.  Återigen klarade jag mig ganska bra, men det var många som var fullständigt livrädda. Ändå var det dem vi anpassade oss efter. Det var deras nivå många lektioner lades på, för att inte lämna någon bakom. Och den som räckte upp handen för ofta kunde räkna med att bli hånad för det – det var ju att smöra för magistern. Överhuvudtaget präglades vår klass av den officiella doktrinen att det var töntigt att vara duktig.

Inte förrän i högstadiet, på en större skola och med nya lärare och nya parallellklasser, lossnade det lite. De Tuffa var plötsligt minst i skolan bland en massa muskulösa 15-åringar som gick i 9:an. De här äldre grabbarna hade också sina Tuffa som spred skräck, våld och hån omkring sig, men vår egen klass’ tuffingar blev plötsligt mindre skrämmande och hangarounds till de äldre killarna. Vi andra fick vara ifred, så länge vi gick omvägar i korridorerna. Annars kunde man åka på stryk precis när som helst.

Vändpunkten kom definitivt för mig första gången jag fick betyg, i åttan. Plötsligt gick jag från att vara outsidern och den som ”smörade för fröken” till att ha svart på vitt att jag är smart. Ett barn i en klass där tankeverksamhet bestraffas av som töntigt av kollektivet och duktig är lika med smörig kommer till sist att se på sig själv som töntig och smörig. Med betyget fanns det med ens en helt ny skala – satt av vuxna – att bedöma sig själv utifrån. Och jag fick en utmaning: att få så många femmor som möjligt! För mig räddade betygen min skolgång, annars hade jag förmodligen blivit väldigt skoltrött av leda.

Det snackas mycket om skolan nu. Om stök, om mobbing och om betyg. Vissa stegrar sig vid tanken på elitklasser. Om skolan idag är ens avlägset som skolan när jag var liten är min åsikt solklar: låt inte de Tuffa killarna göra livet till ett helvete för flera generationer smarta och/eller ambitiösa flickor och pojkar. Låt inte de korkade och elaka sätta ribban så lågt att de duktiga barnen skäms över sig själva. Inför betyg tidigare. Skilj ut de som vill lära sig från de som inte vill och ge båda grupper den bästa undervisning som står att uppbringa – men anpassad för förutsättningarna. Jag förstår tanken med den jämlika svenska skolan och jag förstår dem som inte vill ha elitklasser. Men då tänker ni inte på de ambitiösa och/eller smarta och hur deras uppväxt präglas av att aldrig riktigt få något att bita i, aldrig bli utmanade intellektuellt. Och det är just de smarta och/eller ambitiösa som ska plugga vidare på universitetet sen – och det gäller att förbereda dem för de högre krav som ställs där. För mig blev universitetet en chock – plötsligt kunde jag inte luta mig tillbaka längre. Jag som gick ut gymnasiet med 4,9 i snitt! Men det är en annan historia.

Det är inte så konstigt att eleverna skolkar då de som har det jobbigt att lära sig tvingas hänga med i undervisning de inte förstår utan att få tillräckligt stöd, medan de som egentligen skulle kunna ligga på en högre nivå blir uttråkad. Istället för en skola för alla har vi fått en skola för ingen.

Betyg tidigare – ja! Specialklasser för begåvade – ja!

Hur det gick för de Tuffa killarna i min klass i livet? Inte så bra, för ett par av dem. Deras glansdagar inträffade helt enkelt redan i tredje klass, och sen gick det utför. Några av dem lyckades dock bra, förmodligen genom hårt arbete och en vilja till något mer. Heder åt dem.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

8 reaktioner till “Ett begåvat barns klagan”

  1. Oj så rätt du har! Känner precis igen mig i det du berättar. Lustigt att höra om de tuffa pojkarna – jag känner mer till tjejgängets ”hov” som existerade i vår klass – vackra och coola då…..

  2. Precis – satsning på begåvade barn. Jag känenr en som är 8 och han tycker redan att det är bustrist i skolan… Det är inte klokt.

    Han vet redan nu att han har den smartaste hjärnan i klassen 😉

  3. Det verkar som din grundskola var av den traditionella sorten där skapandet av den sociala miljön lämnades åt eleverna och lärarna betraktade sig som allsmäktiga kunskapsmaskiner som ägnade sig åt att fylla barnen med kunskap som man fyller på en kaffekopp. Det intressanta i debatten är att många förespråkare för betyg och specialklasser för begåvade barn också har denna skolsyn.

    Jag delar personligen din erfarenhet (fast jag fick en del status genom att vara duktig i idrott). Nuförtiden brottas jag ständigt och jämt med de skolor min 11-åriga son gått i för att han skall få meningsfulla uppgifter.
    Den bästa skola han gått i var i en kommunal skola i ett miljonprogramsområde i Göteborg med radikala pedagogiska idéer. Han var en av 2 helsvenska elever i klassen. Det är enda skolan där man självmant kom på tanken att han skulle testas. Då var det aktuellt med matte och han visade sig i ettan ligga på en femteklassares nivå. De jobbade mycket personligt och med mycket föräldradialog. Läxor var frivilliga och alltid personligt anpassade när man ville ha dem. De flesta barn gjorde läxor självmant för de ville visa sina föräldrar vad de gjorde och de ville lära.
    Sedan börjande han på en skola i Härnösand, en akademikerstad med Sveriges äldsta lärarutbildning(!) och det var rent ut sagt en j-la katastrof. Han hade mest frånvarodagar av alla i klassen eftersom han vägrade gå dit. Undervisningen var extremt traditionell och han kom hem förbannad och räknade upp alla faktafel och räknefel läraren hade gjort under dagen.

    Nu bor vi utomlands och han går på en internationell skola men problemen kvarstår. Betygen är en motivation i det här läget, men poängen är ju att han inte skulle behöva betygen om skolan tog tag i situationen på ett individualiserat sätt. Han har ju den inre drivkraften att lära som alla barn har, men kanske främst de extra begåvade.

    Jag tror inte heller på specialklasser. Faktum är jag tror den sociala kompetensens skadas svårt av detta. Min son gick de första skolåren med barn som levde i eländiga omständigheter. Han utvecklade nya kompetenser där. Han har lärt sig umgås med alla sorters människor och han söker sig idag ofta till sin motsats: de studiesvaga eleverna eller de spralliga och busiga. Det uppskattar lärarna för de ser han har en positiv inverkan på dem.

    Än så länge är han en positiv förebild i sin klass, duktig på allt inklusive idrott, men det känns som skolan inte förstår att ta vara på det genom att ge honom vettig undervisning. Istället har det blivt ett problem att han är flera år före sina kamrater. Nu har vi bett dem flytta upp honom ett år. Beslut fattas snart.

    Vi överväger att åka till Singapore som är närmaste stället för oss där vi skall testa honom för att få papper på att han har speciella krav. Men det känns väldigt konstigt att det skall behövas.

    Läs mera under http://giftedkids.about.com.

  4. Specialklasser för begåvade barn har jag velat se i många år nu. Men det anses tyvärr elitistiskt och allmänt fult att vilja hjälpa de som har den där extra kapaciteten. ”De som är duktiga behöver ju ingen hjälp!” säger flera människor jag har pratat med om just specialklasser. Och tyvärr tolkar många ordet ”begåvade” som ”bättre än andra” vilket ju sätter en negativ ton redan från början.

    Vad få förstår (undantaget elever som själva upplevt det) är att begåvningen ibland skapar problem. Det är lätt att luta sig tillbaka för att skolan blir för lätt och därmed tråkig, om man inte får en chans att utvecklas efter sina egna förutsättningar. Jag anser att alla elever som av någon anledning får problem i skolan måste få hjälp utifrån sina egna förutsättningar. Om problemen orsakas av att skolan till en början är för lätt, så behöver eleven få någon form av extra stimulans. Idag är den stimulansen ofta att elever får agera hjälpredor till elever som har det svårt av andra anledningar, och det fungerar inte särskilt bra eftersom det inte är den begåvade elevens behov som står i centrum då.

    Själv hade jag turen att växa upp i ett mycket litet samhälle med små skolklasser där det gavs möjlighet för mig att jobba i min egen takt. Jag kunde läsa redan som 4-åring, och istället för att sitta och sova medan klasskamraterna fick lära sig alfabetet fick jag redan i första klass istället börja jobba med tredje årskursens läsebok. Som 3-åring började jag spela piano, och jag kunde på vissa raster i låg- och mellanstadiet få sitta vid pianot istället för att vara utomhus och ha tråkigt. Följden blev att jag var klassens tönt, men att jag ändå började högstadiet som en potentiell toppelev med ett brinnande musikintresse.

    Men på högstadiet var det stopp, där skulle allt ske i ”klassens takt” vilket fick följden att skolan blev både tråkig och jobbig – med hög frånvaro som följd. Betyget blev bra ändå eftersom jag gjorde mycket av skoljobbet hemma istället och höll lärarna uppdaterade hela tiden, men särskilt utvecklande var det inte. Skolgången i sin helhet blev en annorlunda historia, men för min del blev den ändå totalt sett ganska lyckad. För några av mina vänner blev det värre, trots att de var fantastiska begåvningar på olika sätt. Jag fortsatte inte med några eftergymnasiala studier utan blev så småningom musikproducent – och medlem i Mensa under några år.

    Jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet och om alla upplevelser jag har av hur begåvade barn har fått problem när skolan hindrat deras utvecklingstakt. Men det går knappt att nämna ämnet sålänge inställningen är att begåvning aldrig kan vara ett problem och att anpassning utifrån begåvade elevers behov alltid är elitism… Därför är det skönt att se fler skriva om ämnet utifrån barnens perspektiv, och jag hoppas att ämnet hålls vid liv så att utgångsläget någon gång i framtiden kan vara positiv utveckling utifrån individens behov istället för särbehandling och elitism utifrån omgivningens synvinkel.

  5. Visst är begåvning ofta ett problem för skolan. Det är också rätt typiskt att problemen uppstår i högstadiet när undervisningen plötsligt blir mycket mer strukturerad och fyrkantig. Det är märkligt, men plötsligt när barnen blir äldre och de borde kunna mera, då börjar man styra upp och bli väldigt skolboks- och läxbunden vilket tar bort utrymmet för barn att uttrycka sig och skapa ny kunskap. Det blir som att läraren börjar hälla i kunskap i barnen som man fyller en tom hink.

    Lärande är i hög grad en social process som möjliggörs genom tillåtande attityder från vuxna i omgivningen som är nyfikna och uppmuntrande. Detta blir väldigt tydligt tror jag om studerar barn som är identiferade som både högbegåvade OCH lyckade i skolan.

    Vad jag upptäcker som förälder nu, är att ju mer traditionell skolsyn en lärare har, desto svårare har denna att fånga upp min egen son. Han vägrar helt enkelt acceptera läraren som den auktoritet denne borde vara. På samma sätt kommer en mindre lyckad elev inte heller att respektera läraren, eftersom läraren hela tiden utsätter denne för en känsla av misslyckande när man inte förstår eller ges möjlighet att uttrycka sina frågor och de egna kunskaper man faktiskt har. Traditionell undervisning är implicit fokuserad på en lättanpassad, mallad, medelelev.

    En specialklass med bara begåvade elever som undervisas på traditionellt sätt kommer därför att misslyckas på samma sätt den vanliga klassen. De allra duktigaste kommer att vara duktiga, men utvecklas sämre, och de som knappt klarat antagningen till specialklassen kommer att få brottas med känslor av misslyckande. Detta ligger inbyggt i undervisningsmetodiken.

    Därför tror jag inte på specialklasser utan på integrering. Det viktigaste är att lärare arbetar i lag, ämnesövergripande (något som utmärker begåvade barn är att de har förmåga att dra ämnesövergripande slutsatser, men det får de ju aldrig chansen att utveckla i en starkt ämnesorienterad skola) och med betoning på dialog, resonemang och experiment-upptäckande.

    För läraren är givetvis utmaningen i en sådan miljö att följa upp och bedöma utvecklingen. Tyvärr är vuxna, inte minst många lärare, alldeles för slöa för att lära nytt. De kör sina gamla metoder år efter år. Poängen är att det finns framgångsrika modeller att lära av, men i den nuvarande skoldebattens klimat finns det allt mindre utrymme att beskriva goda skolor i de här termerna. Man hamnar alltid i slutet i en disciplindiskussion som tar fokus från det som egentligen är det verkliga vinnande receptet.

    En sådan skola är en vinstlott för alla barn. Jag ser den utvecklas här i Asien där Singapore kommit oerhört långt med en ny progressiv läroplan. Japanska mattelärare har ett fokus på ständig diskussion kring lösningar i jämförelse med svenska lärare som gör en likadan genomgång för alla elever under 15 minuter och sedan jobbar alla på sitt ställe i boken med mp3 i öronen (ev bra för elevens koncentration, definitivt bekvämt för läraren, men gör det fullständigt omöjligt att diskutera lösningen med bänkkamraten). några ligger femton sidor framför genomgången, andra sliter i ensamhet 15 sidor på kapitel 1.

  6. Jeromero: Du nyanserar det som jag raljerade lite över. Specialklasser för begåvade är naturligtvis ingen universalmedicin om inte pedagogiken är anpassad för ifrågasättande ungar/ungdomar. En elitklass behöver förstås också en elitlärare som inte känner sig hotad av intelligenta elever (vilket tyvärr är vanligt).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s