Restaurang Roxy

Hej mitt vinterland! Det är det en sån där vidrig kyla som går genom märg och ben då jag traskar i alldeles för tunn rock längs Åsögatan för att möta Danish_stud vid Skrapan. Vårt mål: Roxy. [Hej Jens Lapidus!] Mission: Alla hjärtansdagsmiddag. Det håller på att skita sig på vägen eftersom det är så vidrigt kallt att vi smågrälar lite bara för att hålla värmen. – Vad kallt det är… – Det blir faktiskt inte bättre av att du hela tiden påpekar att det är kallt! – Varför inte? – Nu får du sluta! – Det är i alla fall tur att det inte är kallt!

Nu tillhör inte jag dem som automatiskt börjar dregla bara man säger Sofo. T ex är Åsögatan en oerhört trist raksträcka tillika blåshål. Och alla dessa små unika klädbutiker – säljer inte många av dem exakt samma unika kläder? Åtminstone ser de likadana ut, precis som alla Stockholms hipsters ser exakt likadana ut. (Dvs som uteliggare.)

Men samtidigt fattar jag också grejen med Sofo. Här finns de där mellanrummen kvar. Nu när vi börjar ana hur det framtida Stockholm kommer att gestalta sig – i stolt glas och potent stål – blir plötsligt små raggiga butikslokaler där man säljer små raggiga dyra kläder ännu rarare och det är nästan så man vill sätta upp avspärrningsband kring delar av Söder. Okej, ni kan få smälla upp gallerior hela vägen fram till Götgatan, men ni går inte över Götgatan hör ni det? Det är förstås den här känslan av urgency och förgänglighet som är hemligheten med Sofo – eller för den delen med Shoreditch och Prenzlauer Berg/Friedrichshain. Fast där det i London är skyskrapor på 200-300 meter som växer upp och slukar tio meter av omgivningen varje vecka så är exploateringstakten här hemma något lägre. Ändå ser alla butikerna ut som om de flyttat in på rivningskontrakt. Fullt medvetet förstås, det är ju halva grejen. Alla är lite ostrukna och liksom redan på väg. Butikspersonalen ser ut som om de bara är sjyssta och stannar några timmar innan planet till New York går.

Hur som helst. Såna är butikerna. Men såna är inte restaurangerna – och det är förstås andra halvan av Sofos charm. Om butikerna verkar provisoriska trots att de funnits där länge så lyckas restaurangerna i området verka urgamla fastän de är nya. En äkta charmig Söderrestaurang ser redan första dagen ut som om den alltid funnits där och som om det tagit många år för den att uppnå den lätt bedagade elegans som kännetecknar ett verkligt mysigt ställe att äta middag. Inte alls på det där rekvisitasättet som TGI Fridays, utan det är nåt annat. Något chict fransigt i kanterna. Och gästerna känner av det här och lever sig in och förstärker stämningen.

Roxys loungebar

Roxy är precis så. När vi kommer fram har det börjat snöa och himlen är alldeles rosa. Sofiakyrkan tornar upp sig som ett sagoslott över varmt blinkande rader av fönster. Vi får plats i loungen. Nere till höger sitter ett par av mycket obestämbart kön – kvinnan ser ut som en man och mannen som en kvinna. Är de ett par? Eller transkompisar på nåt vis? Vid bordet bredvid vårt snackar två killar koncentrerat och ett lågmält relationsdrama utspelas 50 cm från oss hela kvällen. Tjejerna i servisen ger personlig och intim service utan att bli påträngande (- Trots att de är lesbiska! viskar Danish_stud till mig och ler för han vet att jag kommer att rodna och skämmas.) Utanför skyndar folk hem i snön och dadlarna är himmelska med bacon. En kille och en tjej i kostym och vacker aftonklänning kommer in – de har bokat bord och får sitta i den riktia restaurangdelen. Fast man har bättre utsikt från loungen där vi är.  Blandningen av smaker och folk är i det närmaste perfekt.

Jag inser att vi kommit en bra bit på väg till ett civiliserat liv då ställen som Roxy inte bara öppnar utan faktiskt är succéer som håller i sig.
(Jag saknar inte gamla Mandus för fem öre. Det här är vuxnare, smartare, vackrare och skönare på alla sätt.)

Men hippa stockholmare ser fortfarande ut som uteliggare.

http://www.roxysofo.se

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

En reaktion till “Restaurang Roxy”

  1. Här är det ganska vårigt – man skulle kunna citera Olle Adolphson:

    Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
    Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.
    Nu stryker vinden genom trädens höga kronor,
    men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.

    Förutom att ängarna lyser av _vårens_ blommor – vitsippor, vintergäck och tusensköna. Fast tusensköna är ju en åretruntblomma – så det var ju ingen vårblomma – inget vårtecken.

    Men koltrastar och näktergalar sjunger ikapp om nätterna – (jag föredrar koltrastarna – även om jag inte har något emot näktergalarnas lite konstiga plastsång).
    Och så skiner solen som en dåre, småfåglarna bygger bon som galningar – och allt är helt vårcrazy…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s