Min diskmaskin hatar mig

Pip. DiskmaskinenI nya lägenheten har jag alltid nån att prata med, även om jag är ensam hemma. Våra maskiner har nämligen bestämt sig för att de vill prata med mig. Alla piper de uppfordrande, som stora fågelungar av metall, så fort jag inte ägnar dem tillräckligt med uppmärksamhet. 

Vissa har jag en kär och okomplicerad relation till, som Macen med sitt glada BAMMMMM då den startar. (Till och med Macens Quack! när nåt går fel är liksom vänligt.) Men diskmaskinen hatar mig. Den piper ilsket så fort den är klar, upprepade gånger. Kommer man inte springande då slutar den i och för sig efter en stund. Men den samlar bara krafter, och fortsätter att pipa med jämna mellanrum tills man kommer och pratar lugnande med den och öppnar dess lucka. Av nån anledning tycker den om att man öppnar luckan. Det kliar väl annars, antar jag.

Ibland låter jag den stå där och pipa bara för att retas lite.

På samma sätt är det med mikron, den vanliga ugnen, tvättmaskinen och torktumlaren. Alla har de sitt eget läte och kräver omedelbart gullande så fort de behagar. Det är som ett smärre menageri.

Jo jag vet. Jag har väldigt lätt för att ägna mig åt antropomorfism. Kanske är det infantilt av mig. Men saker blir lätt personligheter i min värld. Mumlar ”Ja, ja, ja, jag KOMMER..” till diskmaskinen. Men jag personifierar bara sånt jag gillar. Jag är åtminstone inte som min farmor som sparkade på brännässlorna som just brännt henne på benet då vi var ute och cyklade i Falsterbo. Då hämnades de förstås genom att bränna henne igen.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

En reaktion till “Min diskmaskin hatar mig”

  1. Min mormor pratade med allt i hemmet – med visseljohannan och telefonen och jag vet inte vad.
    Jag tänkte inte på det eftersom jag var så van – men när min kompis G nämnde det började jag tänka på det.
    Och sen kom jag på att min mamma också pratade med prylarna.
    Pratar jag med mina grejer?
    Har inte tänkt på det – men antagligen – det faller sig bara så naturligt att det inte finns anledning att reflektera över.

    Prylen (känns dumt att skriva pryl – för det är en familjemedlem) med den starkaste personligheten är dock bilen.
    Hon är lättsårad – man får inte nämna att hon går dåligt – för då vägrar hon att starta helt.
    Hon är dessutom lynnig och opålitlig på vägarna – förälskar sig lätt i en lastbil – och det fattar man ju hur det kan gå – om hon ska hångla i 110 på motorvägen.

    Häromdagen vägrade hon att öppna förardörren – så jag fick krångla mig över växelspaken och hoppa ut på passagerarplatsen.
    Vårt förhållande har länge liknat ett dåligt äktenskap – man undrar hur länge man ska laga och lappa. Jag har investerat så mycket i henne – ska jag verkligen köra bort henne nu? Eller ska jag ge henne en behandling för dörren? Eller snarare alla dörrarna och växelspaken och det där mystiska ljudet och hjulinställning och nytt oljefilter och…

    Hon är ju trots allt en familjemedlem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s