Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar

Bad FreienwaldeFöljande text skrevs av min mormor och beskriver allra sista tiden i Tyskland 1945, innan de slutligen var tvungna att lämna lilla Freienwalde (bilden till höger) då ryssarna stod för dörren. Det är tunga grejer, och åtminstone för mig oändligt fascinerande. Ulrika i texten är min mamma. Helmut är min morfar (som var inkallad som fältpräst). Micha är min morbror. Året är 1945. Östfronten är bara några mil bort….

De följande veckorna var fyllda av en oerhörd anspänning. Vi följde dagligen rapporterna från hären (vid fronten?) och mina aningar sa mig att Ostpreussen, där Helmut nu var, skulle skäras av av ryssarna. Också min syster hade sin man vid östfronten. Man fick höra de första skräckskildringarna av hur ryssarna härjade i de tyska byarna. Ni har säkert också hört om detta. Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar. Traktorer knattrade dag och natt. När man vaknade på morgonen så var det detta traktorknattrande man hörde först av allt och hela situationen la sig som en mara över hjärtat. Vi hörde, hur många människor dog på vägen, hur förfrusna barnlik låg i dikena, hur hästarna bröt samman och tågen fastnade och hanns upp av ryssarna. Hur skulle vi förhålla oss? Skulle vi också fly, eller skulle vi stanna? Helst hade vi stannat. Även min egen livsåskådning stred mot en flykt. Min 80 år gamle far satt trött i sin fåtölj, min mot gick omkring som i en dröm i sitt hus, i sitt hems lugna vrå och barnen var sköra. Vi packade väskorna, vi packade upp dem och om dem igen. Det var alltid för mycket bagage, samtidigt som det alltid fanns något ytterligare som var nödvändigt att ta med. Alla önskade vi längtansfullt att vi skulle hindras från att lämna allt genom landande lufttrupper och när min syster en kväll kom instörtande i rummet med meddelandet att det var luftlandningsalarm ute, så började vi skratta högt, högt och befriat. Men kon hade hört fel, det var ett vanligt flygalarm. Före det fall att vi skulle stanna inredde vi bunkern som Helmut hade byggt åt oss i trädgården så att vi skulle kunna bo där. Vi bar dit sängar och pälsar, mat och vatten och tätade med halm och mossa mot kylan. Samtidigt grävde vi i trädgården två djupa gropar för att gräva ner Helmuts och min svågers kläder där, liksom övrig egendom som vi inte kunde ta med oss. (Men allt blev stulet sedan.) Min syster och jag vi arbetade i vårt anletes svett med spett och hacka med dessa gropar medan på den intillliggande landsvägen flyktingarna drog förbi och medan kanonerna mullrade från den näraliggande fronten – ryssarna var 18 kilometer bort – och medan den första, varma vårsolen lockade hönsen på gården att ge ifrån sig ett fridfullt kacklande.

Denna blandning av intryck, våren som skulle komma, hoppet att allt snart skulle vara över ledde till en oförglömlig stämning av bitterhet och sötma. Jag skulle kunna brätta mycket mera, t ex hur jag dagligen cyklade till kasernen för att ordna en militärtransport som skulle kunna ta oss med – med ett telegram i fickan, ett telegram från Sverige, från Vigbyholm: ”Skicka barnen till oss!” Jag cyklade och grät, ”skicka barnen till oss” – en helt omöjlig sak och ändå var det så underbart att veta, att vännerna i Sverige tänkte på oss. Vi befriades från beslutet att stanna eller fly av en militär befallning. Alla innevånare i Freienwalde skulle lämna staden inom 24 timmar. Fronten svämmade över åt alla håll. Nu handlade vi bara, utan att tänka, packa, packa och iväg. I gryningen den 11 februari kastade vi en sista blick på det skyddande varma hemmet. Det blev snöstorm och en öppen, överfull militärlastbil körde oss i högt tempo bort in i hemlösheten. Vi måste ha sett ganska underliga ut; var och en hade klätt på sig en dubel uppsättning av underkläder, en dubbel uppsättning av kläder, Ulrika hade två kappor och jag hade två resväskor i handen, ryggsäckar på rygen med kuddar och täcken. Ur min mors ryggsäck stack den lilla taxen ut huvudet. Vi ville inte lämna den kvar. Min far hade hängt sin käraste egendom om halsen, sin predikosamling. Lilla Micha låg inbäddad upp till öronen i barnvagnen som var fullhängd med pottor, kokkärl och sängkläder.

Brevet är egentligen mycket längre, men den här biten är kanske den mest målande. Strax efter flyr alltså familjen till vänner i Sverige. Och indirekt: därför finns jag till och är svensk och inte tysk.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

En reaktion till “Oavbrutet, dag och natt, var landsvägen nu trafikerad av retirerande militär och av flyktingvagnar”

  1. Ja det är rätt mycket som spelar in till varför man sitter där man sitter idag. Fick mig en tankeställare under påsken, snart är det inte många kvar som kan berätta om II värlskriget utifrån egna upplevelser.
    Jag har bara Morfar kvar och han är mer som en mussla rörande den tiden, en fighter som överlevde ett antal läger.
    Han har iallafall skrivit ner sin historia, hemsk men sann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s