Om att (inte) vara edgy

Jo lite skrivkramp är det ju. Det hade jag då jag började blogga också, det var därför jag började blogga i somras. En gång i tiden skrev jag massor av krönikor som ”alla” gillade, men så kom de mer sällan och ju längre tid det gick emellan desto större krav ställde jag på mig själv. Skriver du varje dag kan du ha en dålig dag ibland (heck, du kan ha en dålig vecka) och det gör liksom inget. Skriver du däremot något varje månad måste den texten vara jävligt vass. Och så småningom infann sig skrivkrampen.

Så är det lite nu också, men inte så farligt. I en blogg, där pretentionen bara sätts av dig själv, är det lättare att hitta flow. Om du nu inte döpt din blogg till Viktiga Tankar om Världens Tillstånd, förstås. Då borde kraven du ställer på dig själv vara enorma inför varje inlägg. Inte för att det verkar hindra halva Bloggsverige att gagga på.

Jomenalltså. Nu heter min blogg bara mitt efternamn och jag har egentligen inte lovat någonting. Alltså borde inte krampen vara där. Men då infinner sig en annan noja hos mig. Den för att vara platt och för svennig. Jag är, som de flesta som känner mig väl vet, rätt så svennig. Inte dum, inte korkad – jag lägger inte in några såna värderingar i svennigheten. Utan jag är helt enkelt inte så edgy. Jag har god smak, men är sällan först med någonting. Snarare är jag nästan sist att lämna vissa trender. Och i grund och botten tror jag att alla andra redan läst det jag läst, sett de utställningar jag vill se men inte kommer iväg på och avfärdat den musik jag just upptäckt som banal. Redan 2005.

Men jag skriver bra och då jag skriver mycket och får flow i det blir allt det där andra oviktigt. Då blir det dåliga självförtroendet något att ta spjärn mot i skrivandet – inte för att låtsas som om det inte finns, utan som ett för mig välkänt faktum som jag förhåller mig till genom skrivandet. Min blogg är verkligen min dagbok på det sättet . Det var därför jag startade den. Jag ska försöka fortsätta skriva, men självklart inte i navelskåderi utan för dem som vill läsa.

Och jo, jag läser Ian McEwans På Chesil beach just nu och den är mycket bra. Alla borde läsa den. Alla kritiker och vettiga människor har förstås redan läst den så varför ska jag skriva om den här?

Ja, ni märker hur jag håller på.

Och David LaChapelleutställningen har ni förstås också varit på allesammans. Ni var naturligtvis på vernissagen och var tillsammans med David i New York i flera år medan ni bodde där i Meatpacking district och pluggade konst. Så ni vill väl inte läsa en blogg som den här som hyllar LaChapelle. Era sabla bitches.

Det var riktigt skönt att få skriva det här.

För övrigt tycker jag att DN På stan är ena riktiga nötter om de inte fortsätter anlita Kristoffer Poppius. Bring him back!

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s