Jag vill inte veta (på Facebook) vad du röstar på

De sa att det här skulle bli det första valet som skulle avgöras på sociala medier. Men att vara på sociala medier i dessa valdagar har snarare blivit smått outhärdligt. ”Som att sitta inlåst i en valstuga hela dagen” skriver Resumé.

Så klart att alla trodde att valet skulle få ett eget liv på sociala medier. Vid förra valet för fyra år sen visste knappt nån människa vad Facebook var. (Fanns Facebook ens då?) I varje fall var sociala medier inte en faktor i svensk politik. Valet 2006 kom helt enkelt lite för tidigt. När sen varenda svensk plötsligt gick med i Facebook och varenda medianisse twittrar är det inte så konstigt att man drog slutsatsen att det var på nätet slaget 2010 skulle stå.

Men att nå ut med ett budskap på sociala medier är en svår konst, och det blev inte riktigt så kul för partierna som förutspått. Istället för kvalitet på budskapen och debatten har vi fått kvantitet. Gosse, är det valfeber på Fejjan nu! Jag formligen överöses av valbudskap.

Problemet med valet på Facebook är att budskapen kommer direkt från mina ”vänner”, dem jag alltså har en mer eller mindre personlig relation till. I min vänlista finns affärskontakter, kolleger — tidigare kolleger– familj och gamla vänner. Mostrar och kusiner. Bekantas pojkvänner. Jag vet inte hur det är med er, men jag använder inte Fejjan som en källa till samällsinformation. Det är ett sätt att hålla kontakt. Det tyngsta beslut jag skulle basera på en statusuppdatering är var vi ska gå ut i helgen. Hur jag kommer att rösta på söndag påverkas inte av vilket partis hejaramsor som oftast förekommer bland mina Facebookkompisars statusrader.

Jag gillar annars politiska diskussioner. Jag lyssnar gärna på vad vänner och bekanta tycker i viktiga samhällsfrågor – om vi sitter ner över en kaffe eller öl och diskuterar. Men statusraden på Facebook är inte en diskussion, även om det kan verka som en vid ett ytligt påseende. Det talas en del om att gränsen mellan det offentliga och privata håller på att suddas ut på sociala medier. Ofta för att det man trodde var privat plötsligt nådde fler än man trodde. I fallet med valfebern på Fejjan så gäller något liknande: ett massmeddelande går ut till alla ”vänner” men kan uppfattas av mottagaren som väldigt privat, och till och med påträngande.

Så här går det till: Ett antal personer som är engagerade i hur det går i valet på söndag bestämmer sig för att peppa sina kompisar att gå och rösta – och börjar frikostigt dela med sig av slagord, kampvisor och skämt om motståndarsidan. Budskapet riktas till meningsfränder. Men det är inte bara de nära vännerna som har samma politiska åsikt som får de här meddelandena – det är allt från kolleger till kompisar från förr till barndomskamraters morsor. Och så jag!

Inte nog med att en massa ytliga bekanta vars politiska åsikt jag inte bett om nu tillbringar dagarna med att skicka politiska budskap till mig. De som är mest flitiga hör också till ”fel” sida – dvs det block jag inte tänker rösta på – och använder gärna argument av typen ”röstar du inte med oss är du lite suspekt – och förmodligen en smula bakom flötet”.

Pikarna är inte riktade just till mig personligen, förstås. Men det är på min skärm de hamnar. De hamnar i mitt facebookflöde, och då blir det riktat till mig. Det handlar ju om mina åsikter. Det är en väldigt märklig känsla, att hela tiden få små meddelanden som kritiserar min politiska övertygelse. Ser vi till och med en helt ny aspekt av den demokratiska spelet?

Man kan förstås invända att jag inte borde ha så många ytliga Facebookvänner. Att jag borde välja mina kompisar bättre. Men det ju för att hålla ett brett och löst nätverk up to date som jag överhuvudtaget är med i Facebook. I vanliga fall funkar det bra. Men nu loggar jag ut från Fejjan – tills på måndag. Då har det förhoppningsvis lugnat ner sig lite.

Om det politiska samtalet på sociala mediasajter som Facebook ska bli relevant, så måste strategierna ändras och instrumenten förfinas.  Till skillnad från bloggar, som i sin form bygger på aktivt läsande, debatt, längre resonemang och korslänkning, så lever Facebook som arena framför allt på det sociala samspelet. Vi som användare behöver inse skllnaden, och den kunskapen måste också partiarbetare ta till sig.

Vi måste också vänja oss vid vad ett medlemskap på en sajt som Fejjan innebär för hur man bör moderera sig själv, både som avsändare och mottagare. Sådana som jag måste vänja oss vid att få politiska slagord i vår inkorg och lära oss hantera det. Jag har sett flera vänner som känner som jag, och som senaste dagarna lagt upp texten Jag vill inte veta vad du röstar på, som statusrad. Det är en strategi som i alla fall är tydlig. Ett mot-mem.

Men också: de som känner att deras engagemang i partipolitiken bara måste delas med Facebookvänner behöver fundera på hur såna budskap i så fall ska utformas. Och till vem ska de skickas? Det finns en funktion för att dela vissa uppdateringar bara med vissa vänner. Den funktionen förtjänar en renässans.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s