Wikileaks öde hänger ihop med pressfrihetens framtid

Det har varit anmärkningsvärt lite debatt på ledarsidorna om Wikileaks och yttrandefriheten.  Julian Assanges personliga vandel och innehållet i de av Wikileaks släppta dokumenten debatteras förstås flitigt och på alla nivåer i medierna. Men få ledarredaktioner drar ut till försvar för den oberoende, grävande journalistiken. Det är underligt. Det Wikileaks sysslar med är ju grävande journalistik, om än utanför de konventionella ramarna.

Tänk er att det gällde en vanlig tidning. Låt oss kalla den Dagsnytt. De gör gräv på hemliga dokument från en stormakt och avslöjar detaljer om hur stormaktens soldater agerar i strid. De visar även på spelet bakom kulisserna inom diplomatkåren. Tidningen får snabbt både kritiker och supporters. Dagsnytts knäck blir förstasidesstoff över hela världen och resultatet av deras arbete återanvänds av press, TV och radio.

Då drar stormakten i trådar och inom loppet av ett par dagar sker följande:

  1. Internetleverantören stänger av Dagsnytts domän dagsnytt.net
  2. Dagsnytts bank och de stora kortföretagen slutar förmedla betalningar för prenumerationer och fryser tillgångar
  3. Webbhotellet där Dagsnytts webbplats hostats säger upp avtalet med tidningen

Om caset ”Dagsnytt” varit hämtat från verkligheten hade det garanterat blivit en stor debatt i media om pressfriheten. Jag vågar satsa en slant på att det i den debatten hade varit möjligt att skilja på (å ena sidan) innehållet i de granskande reportagen, och (å andra sidan) tidningens rätt att ägna sig åt granskande journalistik. Den typen av principdebatt saknas helt i fallet Wikileaks. Istället tjänar medierna klick och lösnummer på att köra stories från Wikileaks läckta dokument och på affären med sexanklagelserna mot Assange. Men att Wikileaks samtidigt håller på att få sina tillgångar strypta resulterar i mindre artiklar på nyhetsplats. Mediachefer, chefredaktörer och ledarskribenter säger just ingenting om den saken. Det är i sociala medier som debatten om Wikileaks och yttrandefriheten förs.

Det är som om de etablerade medierna inte riktigt kan identifiera Wikileaks som journalistkolleger. Det är som att de avslöjanden som Wikileaks har gjort inte ens är journalistik (och därmed värt att skydda) förrän det publicerats i etablerade mediekanaler.

Jag tittar på de stora dagstidningarnas ledarsidor från senaste veckan, och hur de behandlar ämnet:

  • Dagens Nyheter har en signerad ledare (5/12) som handlar om USAs försvagade ställning i världen som blottlagts av Wikileaks. Journalistik, attackerna mot Wikileaks eller yttrandefrihet nämns inte alls.
  • Expressen fokuserar (7/12) helt på personkulten kring Julian Assange – och ”nätaktivism”. Journalistik nämns inte. Yttrandefrihet nämns inte.
  • Aftonbladet kör (8/12) i och för sig en ledare på temat det fria internet och Wikileaks. Men Aftonbladet buntar ihop dem med Pirate Bay och hackers. Trots att Wikileaks inte (så vitt vi vet) kommit över uppgifter genom att hacka sig in i myndighetsdatorer utan istället varit beroende av läckor och informatörer. Vad kopplingen mellan Pirate Bay och Wikileaks är, förutom att de båda finns på webben, är lite svårt att förstå. Journalistik och journalister nämns inte en enda gång i texten.
  • Sydsvenskan tycker att det är bra att Assange häktats, och nämner vare sig yttrandefrihet eller journalistik. Dessutom har man en ledare om Carl Bildts hundstatus, där Wikileaks bara nämns i en bisats.
  • Svenska Dagbladet och Göteborgsposten nämner överhuvudtaget bara Wikileaks i förbifarten, men diskuterar innehållet i avslöjandena.

Det verkar nästan som om de ledande opinionsbildarna på etablerade mediebolag anser att det som nu sker med Wikileaks inte angår dem. Frågan är om de borde vara så självsäkra? Det skulle också dröja ända till igår (7/12) innan det svenska Journalistförbundet gick ut och yttrade sitt stöd för dem som arbetar med Wikileaks. Journalistförbundet skriver under rubriken Journalistförbundet fördömer försöken att tysta Wikileaks på sin hemsida:

– Det är upprörande att se de direkta och indirekta påtryckningar som Wikileaks nu utsätts för. Att Wikileaks servrar stängs ned, att deras betalningsmöjligheter stryps av betaltjänster som PayPal, MasterCard och Visa är skandalöst, säger Agneta Lindblom Hulthén, ordförande Journalistförbundet.
Allt som är en del av det offentliga rummet måste också kunna tåla en offentlig granskning. Till denna granskning bidrar Wikileaks. Sedan Wikileaks valt att förmedla sina nyheter via etablerade medier får deras material också den granskning som gör att trovärdigheten i innehållet ökar väsentligt.

Här har vi alltså ett tydligt ställningstagande för Wikileaks som journalistisk produkt. Men sista meningen – om etablerade medier och trovärdighet –  är lite extra intressant. Påverkas principfrågan om press- och yttrandefrihet av hur trovärdig eller etablerad en journalistisk aktör är? Så kan man i alla fall tolka Journalistförbundet.

Det finns förstås röster inom just de etablerade medierna som tillmäter Wikileaks betydelse för journalistiken. I kapitlet Medierna skapar samhället i boken Medieormen skriver Sveriges Radios VD Mats Svegfors om medborgarjournalistikens roll i en värld där var och en som har en mobiltelefon kan publicera sig simultant över hela världen. Svegfors kallar faktiskt Wikileaks för just en grävsajt, vars gräv lett till en fundamental debatt världen över om krigens legitimitet. Svegfors skriver:

Wikileaks illustrerar att krig i dag faktiskt förs i en helt annan mediekontext än tidigare. Medieföretagen är inte längre publika institutioner utan primärt vinstdrivande företag. Föreställningen om medieföretagets uppdrag och roll har förskjutits. […] Wikileaks är ett uttryck för hur journalistiken förändras och i viss mån omdefinieras.

Svegfors uttrycker det bra, men han verkar inte ha så många mediabolagschefer på sin sida. Åtminstone inte i den offentliga debatten.

Tillägg torsdag 9/12: Expressens Thomas Mattsson har sen jag skrev det här bloggat två gånger om Wikileaks, där han tar upp bl a mediers publicering och värdering av Wikileaks material.

Det kan finnas många skäl till varför mediabolagen ser Wikileaks mest som en främmande fågel och inte som kolleger vars öde har någon relevans för deras egen framtid. Att lagen, inte minst i Sverige, skyddar traditionella medier bättre än den skyddar webbplatser kan vara en förklaring. Det finns förstås också en skillnad i attityd: den tredje, granskande statsmakten är för det mesta inte myndigheternas motståndare utan lever i ett partnerskap med staten – man avslöjar lagom mycket och riskerar därmed också bara lagom mycket. Wikileaks är mer konfrontativa och på ständig kollisionskurs med makten. Här tycker jag att vi kan ana en viss beröringsskräck från medierna: så länge som man inte själv blir förknippad alltför mycket med de där farliga Wikileaks så påverkas man förhoppningsvis inte heller av myndigheternas hämnd på dem. Det går ju bra att rapportera om vad Wikileaks kommer fram till utan att själv bli indragen.

Att etablerade mediers affärsmodeller – och på sikt hela existens – hotas av nya aktörer och den totala etableringsfrihet som råder på webben kan vara en annan förklaring till att medier inte vill buntas ihop med (eller verka alltför vänligt inställda till) Wikileaks. Den här typen av nya aktörer utmanar journalistens exklusiva förstahandstillgång till källmaterial och själva rollen som journalistisk gatekeeper är i gungning. På så vis är Wikileaks ett hot mot medierna eftersom den totala öppenhet med vilken de släpper materialet slår undan benen på mediernas främsta försäljningsargument: att vara först med den mest exklusiva informationen. Därför befinner sig världens alla massmedier i samma underläge mot Wikileaks som kvällstidningarna sedan många år befinner sig mot TV.

Då Aftonbladet gör ett löp på vad som händer i kvällens (förinspelade) avsnitt av Robinson är det samma logik som då SvD gör ett löp på att Wikileaks kommer att avslöja pikanta detaljer om vad amerikanarna säger om Carl Bildt. Det egentliga skeendet flyttar någon annanstans och pressen förvandlas till andrahands- eller tredjehandsrapportörer. Vad Wikileaks egentligen gör är att de flyttar den grävande journalistikens tyngdpunkt bort från massmedia och ut på nätet.

Medierna gör klokt i att öppna ögonen och våga se att de åtgärder som nu sätts in för att stänga av och begränsa Wikileaks idag kan komma att användas mot vanliga grävande journalister imorgon. Nätet brukar kallas för en disruptiv teknologi, en som river upp gamla strukturer och maktförhållanden. Det stämmer mycket väl på mediabranschen, något som Svegfors också tar upp i Medieormen. Han skriver att medieföretagen inte problematiserar de förändrade förutsättningarna för journalistisken utan att ”eroderingen av affärsmodellen för den traditionella dagstidningen leder i stället till alltmer högljudda krav på att denna modell skall skyddas mot att public service konkurrerar med tidningen, det vill säga att den modell som inte längre säkrar det publicistiska innehållet skall skyddas mot den modell som just säkrar publicistiken.”

Men fallet Wikileaks visar på mer än bara förändringar i mediernas maktstrukturer. Nätet hotar även nationalstaters makt gentemot medborgarna och andra stater, eftersom det möjliggör informationsspridning i en helt ny omfattning. Då hemlig information sprids mot tidigare oövervinnerliga staters vilja förändras också maktbalansen i världen. Nätet är ett enormt mäktigt instrument för den som vill sprida information och innebär en makt för den enskilde som saknar motstycke tidigare i världshistorien. Vi kan tydligt se att det sker en motsvarande upptrappning av de motmedel som mäktiga stater tar till för att skydda sina intressen i denna nya verklighet. Liksom medieföretagen som försvarar sin affärsmodell försvarar nationalstaterna sin gamla maktmodell. Censur av nätet förekommer på många håll i världen. Bloggare och nätdebattörer förföljs av auktoritära regimer. Medborgares kommunikation på nätet övervakas snart sagt överallt. Och nu ser vi alltså också att det finns många andra metoder att komma åt misshagliga journalistiska aktörer som Wikileaks. Hur det till slut går kommer att få konsekvenser för yttrandefriheten i framtiden.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

6 reaktioner till “Wikileaks öde hänger ihop med pressfrihetens framtid”

  1. Jag tycker du har rätt i sak (även om jag hellre använder Times uttyck, ”journalistiskt verktyg” – jag tycker journalistik kräver att man sätter något i en kontext också, inte bara att man tar emot material).

    Jag tror som Jacob att vi är med om något avgörande, ett rätt allvarligt angrepp på hela nät-idén.

    Det är fascinerande att jämföra Wikileaks med Piratebay, där Piratebay vad jag vet fortfarande får in pengar via sina annonser, medan Wikileaks finansiering stoppas av Paypal (som jag sagt upp) och de stora kreditkortsbolagen.

    Jag tror att våra kollegors ointresse, eller som SJF-sena intresse- beror på att man inte riktigt tar nätet på allvar. Det är som om det fortfarande är något som en särskilt avdelning i företaget håller på med, inte det där riktiga allvarliga som vi äkta journalister håller på med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s