Frågor om den journalistiska intäktsmodellen ”Spotify för journalistik”

Jag skrev ett inlägg med Idé till intäktsmodell för journalistik, om ett ”Spotify för journalistik”. Det har fått förhållandevis mycket respons. Flera kloka personer påpekar att själva branschen i sig är ett hinder, bland andra Mikael Zackrisson som skriver på Facebook:

jag tror det skulle kräva en förhandlingsinsats i hästväg med tidninghusen, ett enormt utvecklingsarbete för att bygga en state-of-the-art nyhetstjänst, samt en galet stor marknadsföringsbudget.

Mikael påpekar också att tidningshusen förmodligen vill äga sin kundrelation på ett vis som inte skivbolagen (?) har samma intresse av. Det är säkert som han och andra säger – skepsisen hos mediahusen skulle vara stor i början. Kanske rentav så stor att ett sådant här projekt inte skulle gå att genomföra.

Marcus Jerräng (@blisk) skriver på Twitter att det är den svenska marknaden som är för liten för att en aggregerad tjänst skulle fungera ekonomiskt. Ska ett rimligt antal svenskar betala en rimlig kostnad per månad blir det för lite åt varje innehållsägare, anser han. Vi lyckas inte riktigt komma fram till vad som är en realistisk totalsumma, men det ligger förstås mycket i Marcus Jerrängs konstaterande att skivbolagen aldrig velat satsa på Spotify om den bara täckt Sverige.

Men eftersom det framför allt är en intäktsmodell, inte ett konkret projekt, så kan vi ju leka med tanken att vi faktiskt planerade att introducera tjänsten. Då kommer vi snabbt fram till ett antal frågor som är mycket intressantare att tänka på än påståendet ”Det går aldrig”

Frågorna om intäktsmodellen:

  1.  Hur stor del av branschen behöver gå med i tjänsten för att den ska bli framgångsrik? Räcker det med hälften av mediahusen? Klarar den sig utan Bonnier eller Schibsted?
  2. Hur förhåller sig Tjänsten till andra strömmande mediapaket med prenumeration, som digital-TV-boxen och Spotify? Kan man tänka sig Journalistik-Spotify som en del av en operatörs TV-utbud?
  3. Hur går det med mediala varumärken i en sådan här tjänst? Skulle en koncern fortsätta att ha flera titlar som samlas som enskilda produkter, eller är det innehållet i sig som kommer att locka till klick?
  4. Vad händer med den journalistiska urvalsrollen då de enskilda tidningslöpen försvinner? Vem gör tjänstens förstasida – redaktionerna eller användarna, eller båda?
  5. Vad innebär en aggregerad tjänst för den journalistiska vinkeln? Om tio redaktioner skriver att räntan stiger, i samma tjänst, hur gör de för att skilja sig från varandra?
  6. Hur förhåller sig en reklamfri premiumtjänst till redaktionell reklam, som ju blir vanligare och vanligare?

De flesta av ovanstående frågor är faktiskt relevanta, oavsett om man lanserar ett Journalistik-Spotify eller inte. De är helt enkelt en följd av logiken på webben, där alla medier ändå spelar på samma plan.

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

En reaktion till “Frågor om den journalistiska intäktsmodellen ”Spotify för journalistik””

  1. På jobbet har jag alltså redan detta levererat av nåt omvärldsbevakningsföretag, förhandlat och klart. Man skräddarsyr sin egen startsida, kan göra egna sökningar osv. Hur smidigt som helst och det skulle vara gôtt att ha det privat. Men det är ju lite dyrt, inte jämförbart med en pappersprenumeration.

    Och alltså, tidningarna kan ju vilja ha sin egen kundrelation, men de måste ju i så fall ha kunder också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s