Med uppenbar känsla för män. Intervju med Stephan Mendel-Enk (från 2005)

Stephan Mendel Enk. Foto: Henrik Tornberg
Stephan Mendel Enk. Foto: Henrik Tornberg

Intervjun har tidigare publicerats i tidningen Morriss och på Sylvester.se 2005.

När Stephan Mendel-Enk gjorde en intervju med fotbollshuliganer sökte han efter något som kunde förklara deras våldsideologi: social bakgrund, värderingar. Han hittade inget. Annat än att de alla är män.

Vad värre var: Stephan kände igen sig själv i huliganerna. I själva verket stämde huliganernas ideologi på så gott som samtliga punkter överens med de manliga dygder som hyllas på sportsidorna: behärska dig, var lojal mot gruppen, offra dig, ordna in dig i hierarkin, förakta de svaga. Samma ideologi som alla män uppfostras med. Reportageboken Med uppenbar känsla för stil (Atlas förlag, 127 sidor) är resultatet av Stephans fortsatta undersökning av manligheten. Det är en pricksäker beskrivning av hur pojkar fostras till män, om hur kvinnor ses som avvikarna och om hur pojken när han blir man långsamt kvävs av en roll han inte kan bryta sig loss från. Boken har väckt uppmärksamhet och av vissa kritiserats för att vara allt för icke-akademisk. Den är mer ett flöde av tankar som cirklar kring begreppet manlighet och angriper det än härifrån, än därifrån.
Men Stephans text har helt klart hittat något som slår an en sträng hos många. Inte minst hos en vit medelklasskille strax över 30-strecket, som jag själv.

Därför stämmer jag träff med författaren en regnig septembereftermiddag för en fika. Herr Mendel-Enk dyker upp på cykel med barnstol och visar sig vara en liten rakad jeansklädd kille som skulle passa stilmässigt in på vilken brittisk bögbar som helst.

Det du säger om män som grupp i din bok är egentligen inget som inte sagts förut: att det är män som brukar våld, startar krig och förtrycker andra. Varför har just du fått så mycket uppmärksamhet?
– Visst är en del av det jag skriver uppenbart, men det är också bara bokens utgångspunkt. Min poäng är att makt baserad på våld är något man faktiskt förväntar sig av män, och att om kvinnor gör samma saker bedömer vi dem på ett annat sätt. Slutsatsen jag gör är att det inte finns någon uppdelning på ”fina” och ”dåliga” män. De är alla delar av samma manliga ideologi.

Du överför uppdelningen av kvinnor i horor/madonnor till killar. Du kallar dem för machokillen (horan) och mjukisen (madonnan), och hävdar att mjukisarna tjänar på att bilden av den hotande machokillen sprids. På vilket sätt?
– Bilden av den ”dålige” machokillen sätter ribban väldigt lågt för alla dem som vill vara ”fina” mjukisar. Det blir så lätt att vara en idealkille om allt man behöver göra är att inte slå sin tjej, inte supa ute med kompisarna varje kväll. Kvinnor har mycket större krav på sig än så, om de ska betraktas som lyckade.

Mendel-Enk hävdar i sin bok också att snälla killars maktposition i samhället upprätthålls med hjälp av myten om den Farlige Mannen, som hotar med våld så fort han inte får som han vill. Alltså ligger det i de sjyssta killarnas intresse att kvinnor är rädda för andra killar. Farliga killar. Om det är så, bidrar vissa kvinnliga debattörers beskrivning av killar som potentiella våldstäktsmän och tjejer som ständiga offer till att upprätthålla könsmaktordningen.

Följer man ditt resonemangs logik blir även en debatt mot mäns våldsutövande en del i befästandet av den kultur man kritiserar. Tror du att det över huvud taget går att bryta det här mönstret?
– Hmmm.. [funderar] Det går liksom inte att undvika att det blir så här, så länge som vi fortsätter att betrakta könen som varandras motsatser. Det vi måste göra är att sluta betrakta män och kvinnor som komplement till varandra, som tillsammans ska bilda en helhet. Det är visst det som kallas för heteronormativitet…

Det är visst det, ja.

I en annan passage i Med uppenbar känsla för stil intervjuar Stephan Andres Lokko, som bland annat berättar om Old Compton Street i London, stans böggata nummer ett där alla killar ser ut som brutala skinheads med rakade skallar, bomberjackor och stålhättade kängor. Lokko konstaterar att bögkulturen hör till de allra mest ultramacho av alla.

Jag känner igen mig i mycket i din bok, eftersom vi båda är vita, svenska medelklasskillar i samma ålder. Samtidigt står jag lite vid sidan av din värld eftersom jag lever i en subkultur, gayvärlden. Men jag kan inte bestämma mig för om det innebär att jag och andra bögar på nåt sätt lyckats bryta sig loss från den manliga ideologin?
– Snarare tvärtom, tycker jag att det låter som på mina bögkompisar. När jag hör om och själv ser gå-ut-kulturen i gayvärlden är det precis så som man kunde tro att det skulle bli om bara killar fick bestämma det sociala spelet. Det finns liksom inget som bromsar, inga tjejer som får killarna att lägga band på sig, för att de är uppfostrade annorlunda. Det är grymt hierarkiskt och liksom bara helt fixerat vid kukstorleken. Bögvärlden är väldigt hård, precis som alla grupper som bildar en yttersta elit, om du fattar hur jag menar. På så sätt finns det många beröringpunkter mellan skinheadvärlden, fotbollsfansen och bögarna. De är alla tre ultramanliga miljöer där man tenderar att rangordna sig strikt för att behålla makten. Man klär sig likadant och tonar ned individualiteten. Det är fascinerande…

– Visst, manskulturen är en maktkultur. Men samtidigt blir det ett cirkelresonemang: det är så man måste bete sig för att nå makt i en värld styrd av män. I vår värld. Ska man se en utväg ur det här krävs det ett extremt jämlikt samhälle där förhållanden som inte bygger på maktspel är möjliga. Där makten inte är motorn i allt. Men hur vet jag inte.

Kanske är det i erkännandet av att han inte vet hur, som Stephan Mendel-Enk kommer undan med den pratiga, något kaotiska berättarstilen i Med uppenbar känsla för stil. Boken är ett reportage, ingen avhandling, men han påstår heller inte att den är något annat. Som en snapshot av den västerländska manligheten funkar den och man anar att författarens egen grabbiga framtoning låtit honom komma närmare de machokillar han intervjuat än, säg, Tiina Rosenberg hade kunnat göra. Eller Petra Östergren, för den delen. Vilket får mig att undra varför jag kastade mig över Med uppenbar känsla, men inte orkat mig igenom något av de två damerna. Kan det vara för att författaren i det här fallet är en man?

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s