Den sista tiden: Dödsbudet (kapitel 2, del 1)

Nytt kapitel i bloggboken om min morfar

Vem var Helmut Giese?

Föregående text: Pussel utan förlaga (kapitel 1)

(…) Långa tider kan det vara så, att troheten mot de döda består i att man över huvud taget inte upphör att bereda sig själv besvikelser i sina bemödanden om dem. Vi kommer in i den egna oförmågan och svagheten. Men själva strävan, oavsett hur den lyckas, ger frukt. Alla kan intyga, att man genom att söka öva gemenskap med sina döda, plötsligt finner oväntade hjälpkällor i avgörande sammanhang

(Helmut Giese 2006, Hoppets mysterium, s 115 f).

Tisdagen den 17 mars 1953, då pappa klockan tio minuter över nio på morgonen hade givit upp andan på kliniken i Arlesheim, mötte mamma mig vid bussen när jag kom hem från skolan. Vi bodde på landet en bit utanför Norrköping på den tiden. När jag såg henne stå där, visste jag underligt nog vad som hade hänt. Underligt nog, eftersom han ju nästan…

View original post 1 144 fler ord

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s