Recension av Batman begins (från 2005)

Här är en recension jag skrev för Sylvester 27 juli 2005.

Ingen amerikansk seriehjälte har genom åren misshandlats så genom misslyckade filmatiseringar för att sedan återupprättas och så misshandlas igen. Från 60-talets helt corny TV-serie (ni vet med POW! skrivet tvärs över rutan) över Tim Burtons två bisarra, mörka och lysande filmer (1989, 1992) till magplasket med den sista grälla, vulgära och infantilaBatman & Robin (1997) med Arnold som Mr Freeze.
I och med just Batman & Robin var det nog många som trodde att det var slut på vita duken för gott för Gotham Citys mörke hämnare. Till många gamla serieläsares – bland annat min egen – sorg. Batman kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som ingen annan ”superhjälte” kommer i närheten av. Det är en av de allra första superhjälteserierna (figuren skapades redan på 30-talet) och en av de få där inget övernaturligt är iblandat. Men mer än något annat är det dock det faktum att Batman, till skillnad från den flod av maskerade hjältar som dykt upp i filmform på senare år, har ett slut.Så småningom blir han gammal, ensam, förföljd, bitter och utstött. Vi vet genom serieskaparen Frank Miller (som också gjort Sin City) och hans banbrytande grafiska roman från 1986, The Dark Knight Returns hur det kommer att gå för Bruce Wayne till sist, och slutet är inte vackert. I själva verket är man då man läser de sista sidorna inte längre säker på vem som är hjälte längre eller om Batman för länge sedan ramlat över kanten ner i galenskap och mani. I och med denna serieroman blev myten om Batman komplett, logisk och mångt mycket mer fascinerande än konkurrenterna som fortsätter evigt unga och evigt käcka i sin kamp mot allt mer utflippade motståndare. The Dark Knight Returns var det som inspirerade Tim Burton till sina filmer och blåste nytt liv i Batman som koncept.

Idag har en ny film premiär, men det är inte Millers hjälteapokalyps som filmats utan vi får iBatman Begins veta hur alltsammans började. Där Frank Miller gav oss ett logiskt slut för en hjälte som ständigt riskerar att bli som det han bekämpar får vi i den nya filmen en logisk början. Brittiske regissören Christopher Nolan (Insomnia, Memento), som även varit med och skrivit manus, backar bandet till ruta ett och skalar därmed bort allt krimskrams från de senaste 15 åren. Det är ett klokt drag eftersom det låter honom bygga upp myten på nytt. Resultatet är mer än lyckat, Batman Begins överträffar Tim Burtons filmer med hästlängder. Även om man ibland kan sakna Burtons svarta humor.

Det dröjer långt in i filmen innan vi faktiskt får se ”Batman” börja bekämpa brottslighet. Nolan tar god tid på sig i skildringen av Bruce Waynes traumatiska uppväxt och sökande efter en mening i en korrumperad, våldsam och orättvis värld. Till en början undrar man så smått om det någonsin ska bli nån action nån gång men väntan är inte förgäves. När väl Batmandräkten är på plats lägger filmen in en andra växel och blir precis så barockt mörk och hisnande som åtminstone jag hoppats på.

Framför allt är den version av Gotham City – seriens skrämmande skrattspegelvariant av New York – som visas upp här helt briljant. Det är inte så lite Bladerunner över alltsammans. Det är framtid och 30-tal omvartannat och i stadens centrum finns ön med den värsta slummen och mentalsjukhuset Arkham Asylum som tumören i den moderna västvärldens hjärna. Batmans resa in mot Arkham Asylum blir till en konfrontation med hans eget lurande vansinne och det är logiskt att sjukhuset inte förstörs i slutet av filmen utan finns kvar där som en mörk närvaro – och möjligt alternativ till slutförvaring för filmens hjälte.

Christian Bale gör ett utmärkt om än inte perfekt jobb som Batman/Bruce Wayne, man anar att hans roll som Patrick Bateman i American Psycho funkat som utmärkt bas för den här rolltolkningen. I övrigt är det som alltid ett nöje att se Michael Caine och Morgan Freeman, medan Liam Neeson har lite för mycket av ett kvastskaft upp i röven för min smak. Att Rutger Hauer castats som mäktig affärsman är en kul blinkning till Bladerunnerreferenserna: här är det replikanterna som styr alltsammans medan vanligt folk är satta på undantag.

Ska man invända något mot Batmans hjältemyt är det förstås att han vill skydda vanligt folk och rädda världen från förfall men vägrar inse sambandet mellan social misär och kriminalitet. De skurkar han buntar ihop är själva offer. På sätt och vis är Batman en försvarare av det gamla goda klassamhället där de rika har en plikt att vara goda mot de lägre klasserna och dessa ska hålla sig på mattan. Ur vissa aspekter kan man anklaga Batman för att ha fascistiska drag. Men kanske är det just dubbelheten och hjältens egen medvetenhet om att han balanserar på avgrunden som är nyckeln till att myten inte upphör att fascinera.

I vilket fall som helst ger Batman Begins mersmak, och hos mig väcks nu hoppet om att vi en gång kommer att få se Frank Millers The Dark Knight Returns filmad av Christopher Nolan. Kanske som Batman Ends. Det skulle vara värt att vänta på.

Annonser

Publicerat av

Henrik

Bloggar om bland annat science fiction på rymdfilm.wordpress.com och medier på tornberg.wordpress.com. Bor i Stockholm/Sverige/Europe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s