Datum och musik för mina DJ-spelningar vintern 2013/14

Mina nya hörlurar

TACK till ni glada gäng som strömmade in på dansgolvet igår lördagen 22 februari och gjorde sista timmen så rolig för oss allihopa. Kul att spela för en så entusastisk samling grabbar, som gillar house!

Jag spelar på SLM (Wollmar Yxkullsgatan 18) följande datum:

  • 21 december 2013, kl 23-02
  • 11 januari 2014, kl 23-02
  • 22 februari 2014, kl 23-02
  • 15 mars 2014, kl 23-02

Spotifylistor

Här är musik från spelningarna 11 januari och 22 februari: Spotifylista (det mesta finns inte på Spotify tyvärr)

  1. Avicii – Wake Me Up – PANG! Slowing Things Down Remix
  2. Dax Gaetan – House Of Jesus (Original Mix)
  3. Green Velvet – Bigger Than Prince – Hot Since 82 Remix
  4. Moby – The Perfect Life (Luigi Rocca mix)
  5. Hot Since 82 – Chords
  6. Soul Avengerz – If You Want My Love – Ian Carey Mix
  7. Joe T Vannelli – Where Is My Man – Diva Mix
  8. Booka Shade – Love Inc – Hot Since 82 Remix
  9. Dusky – Mr Man – Original Mix
  10. Pagano – Ritmo Y Amor – Original Mix
  11. Mark Knight – Downpipe – Bontan Remix
  12. Albin Myers – Retro Revival – Original Mix
  13. Sleaz – Beautiful – Amine Edge Edit
  14. Paji – Six o’clock – Original Mix
  15. Ane Brun – Headphone Silence – Henrik Schwarz Remix/Dixon Edit
  16. Alaia – The Beat of the Drum
  17. Phunk Investigation – It Is Star Time
  18. Sterling Void – It’s Alright (Chris Lake Funky House Mix)
  19. Nora En Pure – Come With Me – Original Mix
  20. Jody Wisternoff – Macbeth
  21. X-Press 2 – Shakewerk – Chus & Ceballos Iberican Mix
  22. Kings Of Tomorrow – I Need To Love Me – feat. April [Sandy Rivera’s Club Mix]
  23. Stan Kolev – Mesmerizing (Club Mix)
  24. Celeda – Be Yourself, Pt. 1
  25. House Of Virus – Voodoo – Original Mix
  26. Adele – Set Fire To The Rain (Thomas Gold Remix)

Här är en del av musiken från 21 december

Hela havet stormar i Europa

Hela havet stormar
Hela havet stormar

Jag läste DN Kultur idag och Lawen Mohdatis krönika Snart kommer dagens medelklass att få ont på allvar. Den är välformulerad, och även om man kan ha olika uppfattning om de partipolitiska slutsatserna hon drar, så sätter texten fingret på en smärtpunkt i vår samtid: känslan som många har, av att vi lever på randen till någon sorts samhällelig kollaps. Mer exakt handlar det om medelklassens ökande fruktan för att halka nedåt på samhällstrappan. Den som inte inte rör sig uppåt, blir förbisprungen.

Något som ofta slår mig då jag läser svenska kulturdebattörer är dock bristen på internationellt perspektiv. Det förekommer visserligen i Lawen Mohdatis krönika, i jämförelsen med London. Mohdati tolkar utvecklingen i London som effekter av den brittiska nyliberalismen.

Men vidgar man fältet utanför Europa ytterligare förändras bilden. På global skala genomgår världen sedan ett antal år en exempellös förbättring för stora mängder människor. Det är bara att titta på Hans Roslings berömda TED-talk om hur hälsa och välstånd utvecklats över 100 år för att fatta att det är något stort på gång. Det som brukade kallas för U-länder då jag var liten, och för tredje världen, håller på att komma ikapp. På global skala är inte medelklassen på väg utför, den växer i rekordfart. Fler och fler människor lever ett bättre och längre liv än sina föräldrar. Det är inte bara i Indien och Kina som den nya medelklassen kan utbilda sig, göra karriär och trygga framtiden för sina barn. Även i Sydostasien och Afrika söder om Sahara går utvecklingen åt rätt håll.

Då jag var ett barn på 70-80-talen hade vi temadagar i skolan som lärde oss hur orättvist fördelade Jordens tillgångar var. Europa och USA måste dela med sig till de fattiga länderna, fick vi lära oss. Då kanske vi skulle få lite mindre, men å andra sidan skulle barn på andra sidan Jorden kunna äta sig mätta och få gå i skolan. Allt detta illustrerades med bilder på SIDA-bistånd, där tacksamma svarta barn tog emot matpaket från snälla vita läkare.

Vad fröknarna glömde berätta för oss, eller vad de kanske inte förstod själva, var att den globala omfördelningen när den väl kom inte skulle vara i form av bistånd. Nej, nu när processen väl har börjat, sker den på den globala öppna marknaden, och det är en snabb och brutal flytt av kapital. Från oss i I-länderna, till dem i U-länderna. Gemensamt får vi lite mindre här i Sverige, så fler barn på andra sidan Jorden kan äta sig mätta och få gå i skolan. Vi borde väl vara överlyckliga? Det håller ju på att hända, det vi hade temadagar om.

Haken är att den bild vi förespeglades i skolan var falsk. I en sorts folkhemsillusion trodde vi att vi alla skulle ge upp exakt lika mycket, för att skicka till barnen i Afrika. Men så går det inte till i verkligheten. Och det är här medelklassens ångest kommer in. Det är Europas underklass och de oflexibla bland medelklassen som betalar det högsta priset i den omfördelningsstorm som nu pågår.

Men det är inte ett svenskt problem. Inte heller bara ett europeiskt. Jag vill gå så långt att påstå att det inte heller kan härledas enbart till ”nyliberalismen”. Och med tanke på att så många människor just nu får det så mycket bättre (bara inte här) så kan man inte heller beskriva omfördelningen enbart som ett problem. Men för den i Europas gemensamma ”Hela havet stormar” som blir utan stol då musiken tystnar, är det förstås en klen tröst. Det är ont om stolar, och det gäller att vara snabb i vändningarna.

Mina drömmars stad spinner i oktobersolen

20131012-195012.jpg

En vacker höstdag då jag är på konferens på Alströmergatan går jag genom de gamla arbetar- och industrikvarteren och ser Stockholm glänsa ikapp med sina invånare i oktobersolen. För hundra år sedan var Stockholm en fattig avkrok. Idag en rik metropol.

Jag tänker på Per Anders Fogelströms klassiska romansvit om Mina drömmars stad. Misären som Stockholms många fattiga levde i. Kampen för den egna överlevnaden och för att ge sina barn en bättre framtid var högst konkret. I romanerna blev Staden till en huvudperson i sig, som ett levande väsen med en alldeles egen själ som var konstanten då generationer kom och gick.

Ser man på Stockholm som Fogelström gjorde, som ett väsen med ett eget liv, kan vi konstatera att detta väsen idag mår mycket bättre än förr. Stockholm är en fet katt med blank päls.

Det betyder inte att alla stadens invånare har det lika fett. Men det är mycket färre fattiga nu. Livet är drägligt för en majoritet.

Det borde rimligtvis göra oss glada. Ändå är det på något vis ett romantiskt skimmer över Fogelströms fattiga gamla stad. Den nya rika staden avfärdar vi med en fnysning om gentrifiering.

Medan Stockholm spinner i höstsolen.

Där bloggar jag nu

Numera (2013)  bloggar jag inte särskilt mycket här, utan upprätthåller sidan som ett textarkiv. På fritiden bloggar jag däremot mycket om science fiction-film på Rymdfilm (rymdfilm.wordpress.com). Som en del av mitt arbete  skriver jag ibland på Utvecklingsbloggen för digitala medier på Sveriges Radio (då som en del av mitt arbete)

Recension av Batman begins (från 2005)

Här är en recension jag skrev för Sylvester 27 juli 2005.

Ingen amerikansk seriehjälte har genom åren misshandlats så genom misslyckade filmatiseringar för att sedan återupprättas och så misshandlas igen. Från 60-talets helt corny TV-serie (ni vet med POW! skrivet tvärs över rutan) över Tim Burtons två bisarra, mörka och lysande filmer (1989, 1992) till magplasket med den sista grälla, vulgära och infantilaBatman & Robin (1997) med Arnold som Mr Freeze.
I och med just Batman & Robin var det nog många som trodde att det var slut på vita duken för gott för Gotham Citys mörke hämnare. Till många gamla serieläsares – bland annat min egen – sorg. Batman kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som ingen annan ”superhjälte” kommer i närheten av. Det är en av de allra första superhjälteserierna (figuren skapades redan på 30-talet) och en av de få där inget övernaturligt är iblandat. Men mer än något annat är det dock det faktum att Batman, till skillnad från den flod av maskerade hjältar som dykt upp i filmform på senare år, har ett slut.Så småningom blir han gammal, ensam, förföljd, bitter och utstött. Vi vet genom serieskaparen Frank Miller (som också gjort Sin City) och hans banbrytande grafiska roman från 1986, The Dark Knight Returns hur det kommer att gå för Bruce Wayne till sist, och slutet är inte vackert. I själva verket är man då man läser de sista sidorna inte längre säker på vem som är hjälte längre eller om Batman för länge sedan ramlat över kanten ner i galenskap och mani. I och med denna serieroman blev myten om Batman komplett, logisk och mångt mycket mer fascinerande än konkurrenterna som fortsätter evigt unga och evigt käcka i sin kamp mot allt mer utflippade motståndare. The Dark Knight Returns var det som inspirerade Tim Burton till sina filmer och blåste nytt liv i Batman som koncept.

Idag har en ny film premiär, men det är inte Millers hjälteapokalyps som filmats utan vi får iBatman Begins veta hur alltsammans började. Där Frank Miller gav oss ett logiskt slut för en hjälte som ständigt riskerar att bli som det han bekämpar får vi i den nya filmen en logisk början. Brittiske regissören Christopher Nolan (Insomnia, Memento), som även varit med och skrivit manus, backar bandet till ruta ett och skalar därmed bort allt krimskrams från de senaste 15 åren. Det är ett klokt drag eftersom det låter honom bygga upp myten på nytt. Resultatet är mer än lyckat, Batman Begins överträffar Tim Burtons filmer med hästlängder. Även om man ibland kan sakna Burtons svarta humor.

Det dröjer långt in i filmen innan vi faktiskt får se ”Batman” börja bekämpa brottslighet. Nolan tar god tid på sig i skildringen av Bruce Waynes traumatiska uppväxt och sökande efter en mening i en korrumperad, våldsam och orättvis värld. Till en början undrar man så smått om det någonsin ska bli nån action nån gång men väntan är inte förgäves. När väl Batmandräkten är på plats lägger filmen in en andra växel och blir precis så barockt mörk och hisnande som åtminstone jag hoppats på.

Framför allt är den version av Gotham City – seriens skrämmande skrattspegelvariant av New York – som visas upp här helt briljant. Det är inte så lite Bladerunner över alltsammans. Det är framtid och 30-tal omvartannat och i stadens centrum finns ön med den värsta slummen och mentalsjukhuset Arkham Asylum som tumören i den moderna västvärldens hjärna. Batmans resa in mot Arkham Asylum blir till en konfrontation med hans eget lurande vansinne och det är logiskt att sjukhuset inte förstörs i slutet av filmen utan finns kvar där som en mörk närvaro – och möjligt alternativ till slutförvaring för filmens hjälte.

Christian Bale gör ett utmärkt om än inte perfekt jobb som Batman/Bruce Wayne, man anar att hans roll som Patrick Bateman i American Psycho funkat som utmärkt bas för den här rolltolkningen. I övrigt är det som alltid ett nöje att se Michael Caine och Morgan Freeman, medan Liam Neeson har lite för mycket av ett kvastskaft upp i röven för min smak. Att Rutger Hauer castats som mäktig affärsman är en kul blinkning till Bladerunnerreferenserna: här är det replikanterna som styr alltsammans medan vanligt folk är satta på undantag.

Ska man invända något mot Batmans hjältemyt är det förstås att han vill skydda vanligt folk och rädda världen från förfall men vägrar inse sambandet mellan social misär och kriminalitet. De skurkar han buntar ihop är själva offer. På sätt och vis är Batman en försvarare av det gamla goda klassamhället där de rika har en plikt att vara goda mot de lägre klasserna och dessa ska hålla sig på mattan. Ur vissa aspekter kan man anklaga Batman för att ha fascistiska drag. Men kanske är det just dubbelheten och hjältens egen medvetenhet om att han balanserar på avgrunden som är nyckeln till att myten inte upphör att fascinera.

I vilket fall som helst ger Batman Begins mersmak, och hos mig väcks nu hoppet om att vi en gång kommer att få se Frank Millers The Dark Knight Returns filmad av Christopher Nolan. Kanske som Batman Ends. Det skulle vara värt att vänta på.

Jag spelar som DJ 15 juni

David Penn och DJ Chus
David Penn och DJ Chus

Jag spelade igår på klubben på Wollmar Yxkullsgatan 18, och det var en jättefin kväll. Tack alla ni som dansade, klappade i takt och tjoade. Jag dansade lika mycket som ni!

Som vanligt har Spotify bara 70% av den musik som jag spelar, så här är några som ni också kan leta efter om ni vill:

  • Addicted (Out Of Control Mix) Plastic (klassiker från 1990-talet!)
  • Gonna Get You (Original Mix) Sharam Jey, Night Talk
  • Who’s Right! (Original Mix) Sharam Jey
  • YesNoMaybe (Original Mix) Solomun
  • The Healing (Sasha Involv3r Remix) James Zabiela
  • Crickets Feat. Jeremih (Viceroy Remix)  Jeremih, Drop City Yacht Club
  • Calinda 2012 Feat CheRyl Martinez (Original Mix) Vlada Asanin, Yas Cepeda

Just låten Addicted var ett av paradnumren på gamla Propaganda som var klubben med stort K i gaystockholm i slutet av 90-talet. Jag har den låten på CD, men har inte hittat den som download. Däremot fanns den på Youtube:

nästa inbokade spelning är fredag 2 augusti (Stockholm Pride)

Musik från spelningen 2 mars 2013

hot since 82
hot since 82

Who’s Right! (Original Mix) Sharam Jey
Amazing Grace (Kurd Maverick Remix) Boy George
Knee Deep in Louise Hot Since 82
Stronger (feat. Ann Saunderson) Copyright
Like You (Original Mix) Hot Since 82
Euphoria (Alex Moreno Remix) Loreen
Requiem Solution (feat. Loreen) Kleerup
I Am Stan Kolev
It’s All in My Head (Morel’s Groove Mix) George Morel
Just Because (Thomas Gold Original Mix) Thomas Gold & Amanda Wilson
The Right Way (Triple D Remix) Wawa, Herd & Amanda Wilson
I Could Be the One (Original Mix) Nicky Romero, Avicii
Heya (Original Mix) David Jones
Mi Corazon Latiendo (Dub Mix) Michelle Weeks, Jason Chance
My Lips (My Digital Enemy Remix) Crazibiza
Stay Around (ESquire’s Let’s Get Groovy Remix) Milk & Sugar
I Need To Love Me feat. April (Virus J Remix) Kings Of Tomorrow, April
Back to Basics (Dubspeeka’s Red Sky Mix) dubspeeka
Discopolis (David Jones Remix) Lifelike, Kris Menace
Party Non Stop (Vocal) Pirupa
Torrent (Original Mix) Sidney Samson, Martin Garrix
Surfin (Nice7 Remix) Tube & Berger

Sagan om den lilla staden med den stora teatern

Det var en gång en liten, liten stad. Faktiskt den näst minsta staden i landet, räknat till ytan. Det bodde alldeles lagom mycket människor i staden. Det fanns en liten stadskärna, ett litet villaområde, några moderna bostadsområden, ett par slott och några små sjöar. Och mitt i stan låg en gammal teater, som en gång i tiden varit invånarnas stolthet men som numera kändes gammal och trång. Därför kom någon på idén att man borde bygga en ny, större teater. Men problemet var att det inte fanns så mycket plats i den lilla, lilla staden. Hur skulle alla människor kunna ta sig till och från föreställningen?

– Vi måste bygga en ny gata och kanske ett nytt tåg för att folk ska kunna ta sig till teatern, var det någon klok person som sa.

Men borgmästaren, borgmästarens kompisar och en byggmästare specialiserad på teatrar hade en annan plan. Gator och tåg är så tråkiga att bygga, och inget man bokar en blåsorkester för att inviga. Nej, borgmästaren och byggmästaren bestämde att bygga en ny teater direkt, och så fick det där andra med vägar och tåg komma sen.

Sagt och gjort. En ny och dubbelt så stor teater uppfördes i den lilla, lilla staden. Den var verkligen vacker att se på, och störst i hela landet! Det var bara ett problem: den låg mitt i en gatukorsning och blockerade vägen till och från medborgarnas hem. Hur skulle det gå? Hur som helst: borgmästaren bokade blåsorkestern, och han skakade hand med byggmästaren medan de klippte bandet.

Men när det började spelas pjäser på den nya teatern gick det snett. Eftersom ingen väg hade byggts, och inget tåg, så kunde ju inte invånarna i den lilla staden ta sig till och från sina hem medan föreställningen pågick. Inte innan eller efter heller. Och besökarna, som ville se föreställningen, kunde inte åka tåg eller bil till teatern utan var tvungna att gå väldigt långt för att komma fram. Gamla människor blev fast hemma, för deras färdtjänst kunde inte komma fram. Både invånare och gäster blev på dåligt humör varje gång en ny pjäs skulle ha premiär. Till slut förknippades den nya, fina teatern mer med problem än med kultur. Så skulle det ju inte vara!

Men då hände  det märkvärdiga: Borgmästaren, borgmästarens kompisar och byggmästaren samlade medborgarna på torget och harklade sig och sa:

– Vi ber om ursäkt. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. Vi borde ha lyssnat på er. Nu stänger vi teatern tills vi hunnit bygga en gata och ett tåg. Byggmästaren kommer att stå för extrakostnaden. Vi ber om ursäkt, och vi lär oss av våra misstag.

Och borgmästaren tog av sig sin höga hatt, och bugade sig, och lämnade torget.

********

I verkligheten bor jag i den lilla, lilla staden Solna. Där byggdes också en ny stor byggnad för alla sorters föreställningar. Och även hos oss blev det kaos varje gång en ny föreställning skulle sättas upp. Men där upphör likheterna med sagans lilla stad.

Rymdfilm i P3 söndag kl 14.03 – Om rymdfilmens framtid, HBO:s nya Star Trek-serie och varför rymden är så het

Jag har varit i radio och pratat om min blogg Rymdfilm

Rymdfilm

I programmet Torehammars sköna nya värld i P3 spanar varje söndag programledaren Henrik Torehammar, Linnea Wikblad och Jonatan Unge om framtidens värld. Söndag 28 april kl 14:03 är temat framtidens rymdfilmer, och vem är bättre lämpad att spana om det ämnet än er egen lokale rymdfilmsbloggare? I en hel timme ignorerar vi alla varningar om tidsparadoxer, sätter oss ombord på USS Relativity och reser in i framtiden:

http://rymdfilm.files.wordpress.com/2013/04/p3_tsnv_20130428_1400_3a40195.mp3

Hör oss bl a diskutera spaningarna från Torehammar, Wikblad och Unge. Dessutom kommer jag bland annat att berätta…

  • Geekfansen som gör att vi får se fler genrefilmer (sci-fi, fantasy och skräck) på bio
  • Därför blir rymden allt hetare som skådesplats på film och TV
  • Så ser rymdfilmerna ut om fem år
  • Kommer allt att gå åt fanders?

Till hemsidan för Torehammars sköna nya värld (sverigesradio.se)

Visa originalinlägg

Den sista tiden: Dödsbudet (kapitel 2, del 1)

Nytt kapitel i bloggboken om min morfar

Vem var Helmut Giese?

Föregående text: Pussel utan förlaga (kapitel 1)

(…) Långa tider kan det vara så, att troheten mot de döda består i att man över huvud taget inte upphör att bereda sig själv besvikelser i sina bemödanden om dem. Vi kommer in i den egna oförmågan och svagheten. Men själva strävan, oavsett hur den lyckas, ger frukt. Alla kan intyga, att man genom att söka öva gemenskap med sina döda, plötsligt finner oväntade hjälpkällor i avgörande sammanhang

(Helmut Giese 2006, Hoppets mysterium, s 115 f).

Tisdagen den 17 mars 1953, då pappa klockan tio minuter över nio på morgonen hade givit upp andan på kliniken i Arlesheim, mötte mamma mig vid bussen när jag kom hem från skolan. Vi bodde på landet en bit utanför Norrköping på den tiden. När jag såg henne stå där, visste jag underligt nog vad som hade hänt. Underligt nog, eftersom han ju nästan…

Visa originalinlägg 1 144 fler ord