DJ-spelningar under 2005

2005 var året då jag hjälpte Rio (fd Tiptop) med webbmarknadsföring men också fortsatte spela på Monday Bar och SLM. I slutet av året bestämde jag mig för att sluta satsa på DJ-karriären och började även på nytt jobb. Därför blev det inte så mycket spelningar under 2006.

19 nov @ Rio, Sveavägen 57 (gay)
Stora golvet 22-03 tillsammans med DJ Pamela
riostockholm.com

3 dec @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörka och suggestiva tongångar (tribal, progressive) på klubben för killar

5 nov @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörka och suggestiva tongångar (tribal, progressive) på klubben för killar

18 juli @ Monday Bar, Göta källare
Spelar på stora golvet den här gången: tribal, progressive, electro, trance. Efter mig spelar Eddie Cabrera. mondaybar.com

20 augusti @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörka och suggestiva tongångar (tribal, progressive) på klubben för killar

11 juni @ SLM Stockholm
Sommarhetta på fetischklubben

5 juni @ Monday Bar på Mondo
En kanonkväll blev det. Ferry Corsten på stora golvet.

24 mars @ Monday Bar på Mondo
”Häxtrance”! Trance på stora, jag på lilla.

19 mars @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörka och suggestiva tongångar (tribal, progressive) på klubben för killar

26 feb @ Monday Bar Cruise, Sthlm-Åbo
Spelar andra dagen 13.30-15.30 innan Johnny Boy. Andra på kryssen: Paul van Dyk, Tomcraft m fl.
mondaybar.com

19 feb @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörkt, suggestivt och svettigt på klubben för killar

DJ-spelningar under 2004

Det här var det året då jag hade egen klubb på Tip Top och dessutom hade äran att vara resident bar-DJ på Monday Bar!

2004
9 dec @ Monday Bars Luciakryssning
Spelning på den legendariska partybåten, mer info på G

lör 3 dec @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Spelar på läderklubben igen..

mån 25 okt @ Monday Bar, Göta Källare
M.I.K.E (Belgien), tranceguru, spelar på stora golvet.

lör 9 okt @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Mörkt, suggestivt och svettigt på klubben för killar

fre 1 okt @ Tongue, Blekholmsterrassen 15 (gay)
Ny gayklubb har premiär i Propgadandas legendariska lokaler

lör 28 aug @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Spelar midnatt-02.

mån 23 aug @ Monday Bar, Mondo
Säsongavslutning på Stockholms äldsta houseklubb. John Askew på stora.

mån 9 aug @ Monday Bar, Mondo
Summersessions på Stockholms äldsta houseklubb.

fre 6 aug @ HARD!, Tip Top (gay)
Sista kvällen för HARD! på Tippen. Men klubben kommer tillbaka!

mån 2 aug @ Monday Bar, Mondo
Summersessions på Stockholms äldsta houseklubb

fre 30 juli @ HARD!, Tip Top (gay)
PRIDE på HARD! Henrik T + J2 på stora, Martin på lilla

fre 23 juli @ HARD!, Tip Top (gay)
Premiär för sommargayklubben Hard, Henrik T på stora, JJ på lilla

mån 19 juli @ Monday Bar, Mondo
John 00 Fleming på stora golvet, Henrik T i baren.

mån 12 juli @ Monday Bar, Mondo
Summersessions på Stockholms äldsta houseklubb

fre 9 juli @ HARD!, Tip Top (gay)
Sommargayklubben Hard, Henrik T på stora, J2 på lilla

mån 5 juli @ Monday Bar, Mondo
Summersessions på Stockholms äldsta houseklubb

fre 2 juli @ HARD!, Tip Top (gay)
Premiär för sommargayklubben Hard, Henrik T på stora, J2 på lilla

mån 28 juni @ Monday Bar, Mondo
Sommarpremiär för Monday Bar

lör 26 juni @ SLM, Wollmar Yxkullsgatan 18 (gay)
Spelar midnatt-02.

Intervju med Andy Bell från Erasure (från 2005)

Det var inte många månader sedan en av 80-talets främsta synthpopgrupper släppte sitt senaste album, och på Nightbird lät plötsligt Erasure mer angelägna än de gjort på länge. Det är också mindre än ett år sedan sångaren Andy Bell, känd för sin ljusa röst och fjolliga scenkläder, kom ut som hivpositiv i media. Nu kommer så, nästan tjugo år efter Bells skivdebut, hans första soloalbum Electric Blue. Det är en samling electropoplåtar av varierande snitt. Låter lite som Erasure, men ändå inte. Bitvis är det 70-talsretro med Donna Summerkänsla, bitvis en karbonkopia av 90-talets Erasureplattor. Ojämnt ja, men den som skulle fått för sig att avfärda Andy Bell som bara sångare får tänka om. Electric Blue är definitivt inte slätstruken och låtar som Crazy, Electric Blue och Delicious innehåller en energi och musikalitet som inte skulle skämmas för sig på en Vince Clarkeskiva. 

Andy Bell är numera 41 år gammal och bor i London. Sylvester ringde upp honom, en måndagseftermiddag i september.

[ring ring] [ring ring]

A: – Hallå?

Hej, det här är Sylvester.se i Stockholm, Sverige. Here are the results of the Swedish jury..
A: – Haha..

Du låter inspirerad och full av energi på skivan..
A: – Ja, det stämmer nog. Jag fick springa iväg och spela in den på kvällen samtidigt som vi gjorde senaste Erasurealbumet. Det var en ny upplevelse och något som jag velat göra länge, så energin kom säkert därifrån. Jag fick de första låtarna vid årsskiftet 2003/2004 så skivan tog nästan ett år att spela in, på grund av att vi jobbade med Erasure samtidigt.

Hur upprätthåller man motivationen efter nästan 20 år i branschen? 
A: – Jag älskar att göra musik, helt enkelt. Och vet nog ärligt talat inte vad jag skulle göra annars. För mig personligen kändes det också viktigt att visa att jag kan göra musik på egen hand. Det är nog många som inte tror. En del hängivna Erasurefans har också varit lite oroliga. ”Åh nej, varför ska han ge sig på nåt sånt här.. det klarar han inte”. Då är det kul att visa att de har fel.

Hur gick det till att spela in en soloskiva, jämfört med ett Erasurealbum? 
A: – Jag var tvungen att springa iväg på kvällarna och träffa ”mina” killar, eftersom vi spelade in Erasures senaste album på dagarna. Det är bland annat Philip, som är från Danmark från början och är en gift man man barn. Jag lärde känna dem då deras grupp Manhattan Clique remixade några Erasaurelåtar från förra albumet. Den stora skillnaden att jobba med eget material är att man kan slappna av på ett annat sätt: med Erasure är det alltid inbokat i förväg och vi vet när vi måste släppa materialet. Mitt eget album tog lite mer än ett år att spela in, när vi hade tid. Som en hobby.

Kommer du att köra någon soloturné? 
A: – Vi kör lite klubbgig nu, sex sånger och sedan Djar vi. Det har vi gjort i London bland annat. Annars är inget inbokat. Men Erasure ska ut på en akustisk turné i vinter och då hoppas jag vi kommer till Stockholm.

Vad har du fått för reaktioner på att du ”kom ut” som hivpositiv förra året? 
A: – Jag var väldigt nervös och rädd innan jag gick ut med det, men det har faktiskt gått oerhört lätt. Allt känns.. normalt på nåt sätt. Antagligen hade det blivit mycket större rabalder om jag gjort det för tio år sen, eller kanske bara för fem år sen.

(intervjun/artikeln gjordes för Sylvester.se)

Erasure ”Nightbird” (2005)

NIGHTBIRD Erasure
(Mute)
Vince Clarke är ett elektronmusikgeni som skriver sina låtar på gitarr. Det senare faktumet har ibland fått honom att ge sig ut på halvakustiska äventyr. Det funkade bra på gruppens enda USA-hit ”Sometimes” från 1987, men på fem år gamla albumet ”Loveboat” föll allt bara platt till marken. Därför är det en god nyhet att Erasure på nya ”Nightbird” är tillbaka i sitt eget universum av genomelektroniska ljudlandskap. Det svirrar, plippar och ploppar på det gamla goda sättet bakom Andy Bells karaktäristiska wailande stämma. Allt känns välbekat, safe. Man anar att de många smått fanatiska fans (”women and gay men” sa Clarke själv då jag intervjuade dem 2000) som faktiskt fortfarande finns kvar är nöjda. Från första leksakssynthtrummans ”fjutt” till sista analoga basen klingat ut låter det här som Vintage Erasure.

Med åren har dock energinivåerna sjunkit hos herrar Clarke och Bell och vemodet tagit över, och den utvecklingen är kanske förståelig med tanke på att de hållit på i snart 20 år. Vemodet är nåt man kurar på verandan och dricker té till, inga avgrundsdjup. Samtidigt har den glittrande campa sidan av gruppens musik gått förlorad. På ”Nightbird” finns inga excesser i stil med gamla ”Drama!” eller ”Chorus”, här finns inte ens enda enda glad uptemporökare som ”Don’t Say Your Love Is Killing Me”. De dagarna är för evigt förbi, anar man, och på sätt och vis hedrar det de båda herrarna som ju nått över 40-strecket båda två (även om åldern aldrig hindrat t ex Pet Shop Boys). Ändå är det här ingen radda låtar av helt nytt snitt och det låter inte 80-tal. Istället låter mycket som det gjorde på (något underskattade) ”Cowboy” från 1997. Eller varför inte den vemodiga singeln ”Am I right?” från 1991. ”Nightbird” är den logiska fortsättningen på 90-talets album och så kan vi alla gemensamt låtsas att ”Loveboat” och ”Other People’s Songs” aldrig givits ut.

Erasure har dock andra problem. Vuxenheten må klä dem men det blir lite tråkigt då de galna infallen försvunnit bort i analogt bakgrundsplippande. Bjuder de inte på gayig kitschdisco kunde vi väl i alla fall få en galen technotretaktare, en äkta ballad (som de faktiskt är rätt bra på), en minimalistisk synthcountrylåt eller någon annan vid det här långa rad av stilar som finns på repertoaren? Istället går det mesta i samma takt med mer eller mindre samma surrande kompljud. Det låter bra, men det är för jämntjockt. Och melodierna är också mycket av samma vara

Undantag finns dock. Förstasingeln ”Breathe” växer med lyssningarna även om den är just en sån där halvtemposatt jämntjock låt som det finns minst fem andra av på ”Nightbird”. Pärlorna heter istället ”Lets take one more rocket to the moon”, med en av de starkaste refrängerna på tio år och en tacknämligt avskalad ljudbild, och nästa singel ”Don’t say you love me” som går i tretakt och är albumets mest energiska spår. Speciellt den förra av de två hade utan att skämmas för sig passat in på, säg, ”I say I say I say”. Även inledande ”No doubt”, en vaggvisa med ett ganska skönt skymningsgung har sina stunder, liksom avslutande ”I bet you’re mad at me”. Här glimrar Clarke med den berömda melodikänslan och allt stämmer en liten stund. Det hörs på Erasures tionde fullängdare med eget material att the glory days är över och inte kommer tillbaka. Men skulle ”Nightbird” bli gruppens sista är det i alla fall en stilfull punkt för en lång och ärorik karriär, det slut vi aldrig vågade hoppas på efter ”Other People’s songs”. Att lyssna på ”Nightbird” är som att en kulen augustikväll ta sommarens sista simtur i sjön vid stugan på landet: det är kanske inte lika härligt som gångerna innan och man vet att det kanske inte blir fler gånger innan vintern sätter till. Men det väcker många varma minnen av flydda varma dagar till liv.

Krossa porren?

Krossa porren / SSU

Den här intervjun/artikeln är hämtad ur tidningen Morriss, nr 2/2004.

En affisch på stan uppmanar oss att Krossa Porren och Stoppa Trafficking. Avsändare SSU. Vi ringde upp ordföranden för SSU Stockholm, Jens Lundberg,  för att höra lite mer om tankarna bakom dessa starka budskap.

Hej jag har lite frågor om SSU-kampanjen Krossa porren, Stoppa Trafficking som jag sett på affischer på stan. Först undrar jag över Krossa porren. Varför vill ni krossa porren?
— Vi ser porr som en del av patriarkatet och dess förtryck. Porren framställer hur man ska bete sig sexuellt och är likritktande.

Det blir ju vanligare och vanligare med amatörporr. Alltså helt vanliga tjejer och killar som gillar att fotografera sig själv eller varandra, och som sedan sprider bilderna på internet. Vill SSU även krossa den porren?
— Ja vi har ju diskuterat den saken mycket på våra konferenser, hur vi ska ställa oss till amatörporr. Vi kom nog fram till att det är själva exploateringen, att folk tjänar pengar på andras sexualitet som vi vänder oss emot. Man kan ju knappast förbjuda folk att fotografera sig nakna, det vore moralistiskt.

Så ni har inget emot amatörporr?
— Det vi har något emot är när någon tjänar pengar, alltså själva porrindustrin.

Vad tycker ni om gayporr då? I bögporr är det ju inga kvinnor som blir förtryckta.
— Vi tror att även bögar kan ta intryck av den sortens porr vi inte gillar, den som likriktar sexualiteten.

Vad tycker SSU om den mer ”kravmärkta” erotik som också produceras, ibland kommersiellt, ibland inte. Det finns ju bland annat erotik av kvinnor för kvinnor. Borde inte sådan porr uppmuntras — som en god förebild med jämlik sex?
— Det där är en svår gränsdragning, man riskerar ju att hamna i en moralistisk syn. Och om sån här ”kravmärkt” porr skulle uppmuntras skulle säkert de multinationella företagen snart haka på den trenden är jag rädd.

Men det vore väl bra om även de multinationella bolagen gjorde jämlik porr…?
— Med dagens samhälle är det nog svårt att få till en jämställd porr… Eh, det är svåra frågor det här.

Ja, och det låter som om ni borde har skrivit Krossa viss porr istället på affischerna..
(skratt) — Kanske det, men det vore inte lika slagordsmässigt. Vi vill ha medvetet provocerande budskap som får folk att tänka till.

Men om man förenklar för mycket riskerar man väl att förlora i trovärdighet? Ni kunde ju ha skritivt Krossa Porrindustrin?
— Nu var det inte jag som utformade kampanjen… Men vi ville ha ett enkelt budskap.

Jag har en idé: Det finns dåliga politiker som fifflar, och så finns det bra politiker. Om jag skulle vilja göra en kampanj mot de dåliga politikerna skulle jag kunna göra affischer som det står Krossa Politikerna på!
— Nja… jaa Det är väl snarare så att det inte är fel på politiken som sådan. Du skulle väl skriva Krossa Fifflande Politiker då istället..

Men det är inte tillräckligt slagordsmässigt, ju. Nej Krossa Politikerna får det bli.
— Varför inte Krossa Politiken?
Du föreslår Krossa Politiken?
— Eh, jaaa…

Jens Lundberg anser också att ett bra sätt att stoppa trafficking, det andra budskapet på affischen, vore att öppna gränserna för fler invandrare.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Morriss 2/2004. Text: Henrik Tornberg