Facebook återuppfinner artikeln, minskar behovet av att ha en webbplats

Instant articles på Facebook
Instant articles på Facebook

Idag lanserar Facebook Instant articles, ett sätt att visa hela artiklarna från olika mediasajter direkt på Facebook istället för att öppna ett webbläsarfönster. Så här skriver Facebook själva:

As more people get their news on mobile devices, we want to make the experience faster and richer on Facebook. People share a lot of articles on Facebook, particularly on our mobile app. To date, however, these stories take an average of eight seconds to load, by far the slowest single content type on Facebook. Instant Articles makes the reading experience as much as ten times faster than standard mobile web articles.

Implikationerna är på kort sikt inte så stora, eftersom de flesta användare säkert ändå inte noterar om en artikel öppnas i en overlay som är en webbläsare, eller som en bit nativeinnehåll i själva Facebookappen. Men det kommer att få enorma konsekvenser på lite sikt. Här är några konsekvenser:

  • De mediabolag som hoppar på tåget kommer att låta Facebook bli en distributör av det egna innehållet, och inte bara en länkfarm.
  • Med nativeinnehåll från mediasajter på Facebook sätts troligen en ny standard för kvaliteten på plattformsöverskridande innehåll. Golvet höjs, även för de medier som inte vill vara med.
  • Samtidigt kommer artiklar att behöva vara mer standardiserade för att funka i Instant Articles – en sorts motrörelse mot de överdådiga ”storytellingformat” som varit så populära senaste åren. Vilken rörelse kommer att vinna? (Tips: tillgänglighet vinner alltid över skönhet.)
  • Webbplatsens betydelse kommer att fortsätta minska, då mediabolag strategiskt övergår till att betrakta sociala medier som sina viktigaste startsidor, snarare än de egna löpen.
  • Detta öppnar för direktkommunikation mellan publiceringsplattformar, som Facebook, och mediaspelarappar, som Spotify eller Sveriges Radio Play. Hittills har mediaspelare behövt använda operativsystemets inbyggda funktion eller öppna en liten iframe med en webbsida. I nya versionerna av iOS tillåts att en app som Facebook styr en app som Spotify. Webben som nav är med ens avskaffat på mobila plattformar.
Annonser

Sociala playtjänsters akilleshäl är mina vänner

Vi gillar att göra saker tillsammans med andra, om det så bara är att mysa tillsammans. Först var lägerelden lägereld, sen blev det radion och så TV:n. Sen blev det sociala medier som typ tog över TV:s roll men ändå inte riktigt ändå. Men Youtube och andra ”traditionella” sociala medier saknar broadcastmediernas samtidighet – var och en tittar för sig och kommenterar i efterhand. Upplevelsen blir inte helt gemensam och därmed inte lika trevlig som att titta på TV tillsammans. Och Youtube (för att fortsätta på samma exempel) är också offentligt, medan det gamla broadcastmediet är något du tar del av tillsammans med familjen och vännerna.

Men nu kommer en ny generation med sociala playtjänster där man tittar eller lyssnar samtidigt med andra och med personer som man väljer ut själv.  Spotifys integration med Facebook är förstås paradexemplet. Men Google Hangouts håller även på att integreras i Youtube, så att du kan bjuda in de kompisar just du vill titta tillsammans med och dela upplevelsen med dem. Jag vet att SVT tänker i de banorna kring sin SVT Play och inom Sveriges Radio talas det också mycket om hur man kan öka det sociala interagerandet kring direktsänd radio (där Alltid nyheter gjorde en bra insats med små medel då de använde Twitter som livetablå). Andra exempel på etablerade aktörer som jobbar med sociala playtjänster är MTV Under the thumb som är en app som både funkar som fjärrkontroll till TV:n och en arena där du kan kolla tillsammans med kompisar.

På Next Berlin träffade jag förra årets vinnare i startupkategorin, Wahwah FM, som är en webbradioaggregator (app) som även låter dig som lyssnar sända din egen kanal till dina vänner. Wahwah kommer vi säkert att höra mycket mer ifrån, för de berättade att de nu fått färska investerarpengar från San Francisco.

Jag träffade även en annan startup som kallar sig BeeFM, och efter att ha testat deras Facebookapp i några veckor så tycker jag mig se en akilleshäl hos dessa nya sociala playtjänster, nämligen mitt eget nätverk. BeeFM samlar ihop mediaklipp som mina Facebookvänner delar med sig av och gör en playlist av det. Den kan jag i efterhand spela upp på Facebook, så att jag inte missar någon bra musik eller videor som mina vänner delar. Vad är då problemet? Kanske är det bara jag, men eftersom mina Facebookvänner är en salig blandning av familj, kolleger, vänner och ytliga bekanta så blir det också en salig blandning i min BeeFM-playlist. Nån gammal bekant skickar upp massor av hårdrock medan en annan gammal bekant älskar schlager.

Kort sagt, mina Facebookvänner har rätt taskig musiksmak. Åtminstone de av dem som delar Youtubevideor. Därmed faller hela konceptet BeeFM för mig. Att lyssna mig igenom playlisten skulle för mig vara ett straff, inte en ynnest.

I de presentationer för den nya generationen sociala Playtjänster som nu visas upp på nätet och på konferenser är de vängrupper som använder tjänsterna allesammans unga, urbana electroälskare med DJ-drömmar – och de delar sina feta tracks med likasinnade. För Berlins avantgarde är det förstås bara att plugga in hörlurarna och köra så det ryker. Men för alla oss andra som inte längre är 25 och som har ett nätverk som består av mostrar, gamla skolkompisar och schlagerfans i alla åldrar så krävs det att den sociala playtjänsten har en mer sofistikerad urvalsmetod för uppspelning än att man är bekant med folk. Och musik säger så mycket om en person – kanske för mycket. Jag är inte alls säker på att jag vill veta vilka av mina vänner som lyssnar på Eddie Meduzas ”Runka ball” kl 02.30 en lördagsmorgon.

En av de fina sakerna med nätet är att man kan komma i kontakt med så mycket nytt. Slarvigt programmerade sociala playtjänster kan bli ett steg bakåt.

Jag är Ipren, den intelligenta integritetsdebattören

Många sa mycket kloka saker i samband med FRA-debatten i somras. En del av de som sa kloka saker var för FRA och ännu fler tillhörde motlägret. Det sas också mycket dumt från båda läger.

Framför allt tycker jag att kritikerna saknade det bredare perspektivet, hur allas vår syn på personlig integritet håller på att förändras med rekordfart. Vi fläker alla upp och och ut oss på sociala sajter och i bloggar.  Vi håller twittrande på att minituöst kartlägga våra egna liv för eftervärlden. Den myndighet som vill veta vad medborgarna gör behöver bara läsa RSS-feeden från Facebook.

Samhället där var och en är sin egen Storebror är ett faktum. Vi vinner något på det, helt säkert. Kanske förlorar vi något också, men i så fall vad? De här frågorna snackar vi nästan inte alls om (vi är väl för upptagna med att pyssla med dokumentationen av vad vi gjorde i helgen). Förrän då staten för en gångs skull visar lite känsla för tidsandan och vill vara med och övervaka. Då tar det hus i helvete. Då kommer brösttonerna fram, ibland med lite lustiga resultat. Som Micke, denne digitale fullblodsexhibitionist, som protesterade mot FRA genom att filma allt han gjorde med en webbkamera. Erkänn, Micke, du njöt av varenda sekund! (Och jag gillar Micke skarpt på alla vis, make no mistake!)

Jag är också emot FRA-lagen, på de allra flesta vis. Framför allt tycker jag inte att liberala politiker borde ha röstat för den. Men jag tycker också att vi borde lyfta näsan lite och se det större perspektivet. Vad betyder integritet för oss i den värld vi lever i idag, och i morgon? Vad har vi för eget ansvar?

Var är den intelligenta integritetsdebatten?

Du är Facebook-kanonmat

Jag har just insett varför jag behöver fler kompisar på Facebook. Jag har inte tillräckligt med vänner för att kunna adda alla fåniga små funktioner till sidan. Inte med hedern i behåll, i alla fall. För när alla funktioner kräver att man bjuder in 10-20 vänner och jag redan addat Kuddkrig, Are you a hottie och tre andra funktioner på en och samma dag kommer jag på mig själv med att börja längta efter fler vänner. Framför allt ytliga bekanta med svårt Facebookberoende som inte har nåt emot att få debila requests hela tiden. Jag inser att jag delar in Facebookadressboken efter Viktiga och Oviktiga – såna man kan störa med idiotsaker och såna som man har i adressboken av taktiska skäl. Vågar jag skicka en Pillowfight till Alexander Bard? Kan jag säga åt Håkan Lidbo och Kjell Alinge att de är ”hotties” bara så jag kan få veta om JAG är en hottie? Jag behöver kanonmat i min vänlista.

Facebook

Så om du känner mig aldrig så lite och älskar löjliga små Facebookfunktioner, adda mig som vän. Henrik Tornberg heter jag. Men skicka inga inbjudningar tillbaka, det är så jävla jobbigt.