Jag nystartar bloggen med inriktning på innovation

Så bygger du en MVP (Bild: FastMonkeys)
Så bygger du en MVP (Bilden kommer från Spotify)

Sign O’ The Times: företag i allmänhet och mediabolag i synnerhet måste innovera eller dö. Förr kunde en bransch vara stabil i decennier, med ett gäng stora rivaler som krigade mot varandra år efter år genom att ändra formen på förpackningen. Det gick att överleva och dominera genom optimering. Idag föder feedbackloopen användarbehov-teknologi-innovation helt nya branscher bokstavligen över natten. Små, vassa startups som är duktiga på att utveckla användarcentrerat fångar upp behoven och hjälper till att skapa nya beteenden. Användarna är de stora vinnarna på den här vågen av innovativa tjänster. Mindre snabbrörliga företag som ser sin kärnverksamhet förlora snabbt i värde är förlorarna. Den goda nyheten är att de metoder för att innovera och jobba användarcentrerat är tillgängliga för alla. Det skrivs massor om innovation just nu, och de bästa delar villigt med sig av sina hemligheter.

Jag jobbar själv dagligen med digital utveckling och innovation, med specialinriktning på mobilappar. Min yrkestitel är UX-designer och för närvarande är jag dessutom produktägare inom agile/scrum. Arbetsplats: Sveriges Radio. I botten är jag medievetare.  Till vardags kan du följa mig på Twitter som @henriktornberg där jag ofta delar med mig av intressanta artiklar om medieutvecklingen.

När jag nu startar om min blogg här på tornberg.wordpress.com med inriktning på omvärldsbevakning av metoder och trender för produkt- och affärsinnovation skriver jag som privatperson, och åsikter som framförs är mina egna. Det betyder att jag delar länkar som jag personligen tycker är intressanta. Och även om min uppfattning om vad som är intressant kan vara färgad av att jag jobbar där jag jobbar, så är detta fortfarande min privata blogg. En del av det jag länkar till kommer att vara av intresse för mina kolleger, men mycket kommer inte att vara det. Jag är dock övertygad om att alla mediabolag som vill överleva det digitala språnget måste vakna upp och känna kaffedoften.

Då medievanor ändras så snabbt som de nu gör stämmer nämligen klichén om att gå bakåt om du inte går framåt. Oavsett om du är ett anrikt massmediabolag eller en ung och hungrig startup så gäller detta: har du inte har koll på dina användares behov och lyckas innovera såväl dina produkter som hur de levereras, så har du ett svårt utgångsläge i en den helt digitala värld som står för dörren.

Jag kommer möjligen att skriva egna texter, men främst tänker jag mig att samla bra tankar och länkar som andra producerar. Några ämnesområden jag vill bevaka: Lean Startup och Lean UX, Affärsinnovation kontra produktinnovation, metoder för produktutveckling, som design thinking, goda exempel på nytänkande inom media, syntesen mellan  journalistik och agil utveckling, hypotesdriven innovation och produktutveckling.

När jag hittar bra artiklar, metoder eller spaningar lägger jag upp länkar här. Lite som jag gör på Twitter, men med egen kommentar på svenska till.

Den första länken kommer här:

Innovation måste vara mer än ett buzzword i din organisation

Inc.com: The Future of Business Innovation Invent the Company That Will Put Your Company Out of Business

De mest framgångsrika innovatörerna är inte produktinnovatörer, de är affärsinnovatörer. De har det gemensamt att de tänker utanför sin egen nisch. Ett sätt att tänka längre är att i tanken uppfinna ett företag som med största säkerhet skulle konkurrera ut ditt eget.

Interestingly, when we hear of a business or an industry being ”disrupted,” it’s often product innovators being disrupted by business innovators. For instance, Kodak was a legendary product innovator in the photography space. Yet if you had asked its leaders what business they were in, they would have likely told you they were in the film business. Suddenly, digital photography arrived on the scene; and then–Instagram. Could Kodak have competed in these spaces? Of course. Just not by creating better and better versions of its existing products. The auto industry is another sector in the throes of disruption. And again, the product innovators are being disrupted by business innovators. This disruption is in the early stages so it’s not yet obvious to everyday consumers, but the category will look vastly different in a few years. This doesn’t mean all car manufacturing companies disappear, but it does mean the best of the product innovators in automotive will learn to become business innovators. And those that don’t will face a Kodak-like event.

Läs hela artikeln

Frågor om den journalistiska intäktsmodellen ”Spotify för journalistik”

Jag skrev ett inlägg med Idé till intäktsmodell för journalistik, om ett ”Spotify för journalistik”. Det har fått förhållandevis mycket respons. Flera kloka personer påpekar att själva branschen i sig är ett hinder, bland andra Mikael Zackrisson som skriver på Facebook:

jag tror det skulle kräva en förhandlingsinsats i hästväg med tidninghusen, ett enormt utvecklingsarbete för att bygga en state-of-the-art nyhetstjänst, samt en galet stor marknadsföringsbudget.

Mikael påpekar också att tidningshusen förmodligen vill äga sin kundrelation på ett vis som inte skivbolagen (?) har samma intresse av. Det är säkert som han och andra säger – skepsisen hos mediahusen skulle vara stor i början. Kanske rentav så stor att ett sådant här projekt inte skulle gå att genomföra.

Marcus Jerräng (@blisk) skriver på Twitter att det är den svenska marknaden som är för liten för att en aggregerad tjänst skulle fungera ekonomiskt. Ska ett rimligt antal svenskar betala en rimlig kostnad per månad blir det för lite åt varje innehållsägare, anser han. Vi lyckas inte riktigt komma fram till vad som är en realistisk totalsumma, men det ligger förstås mycket i Marcus Jerrängs konstaterande att skivbolagen aldrig velat satsa på Spotify om den bara täckt Sverige.

Men eftersom det framför allt är en intäktsmodell, inte ett konkret projekt, så kan vi ju leka med tanken att vi faktiskt planerade att introducera tjänsten. Då kommer vi snabbt fram till ett antal frågor som är mycket intressantare att tänka på än påståendet ”Det går aldrig”

Frågorna om intäktsmodellen:

  1.  Hur stor del av branschen behöver gå med i tjänsten för att den ska bli framgångsrik? Räcker det med hälften av mediahusen? Klarar den sig utan Bonnier eller Schibsted?
  2. Hur förhåller sig Tjänsten till andra strömmande mediapaket med prenumeration, som digital-TV-boxen och Spotify? Kan man tänka sig Journalistik-Spotify som en del av en operatörs TV-utbud?
  3. Hur går det med mediala varumärken i en sådan här tjänst? Skulle en koncern fortsätta att ha flera titlar som samlas som enskilda produkter, eller är det innehållet i sig som kommer att locka till klick?
  4. Vad händer med den journalistiska urvalsrollen då de enskilda tidningslöpen försvinner? Vem gör tjänstens förstasida – redaktionerna eller användarna, eller båda?
  5. Vad innebär en aggregerad tjänst för den journalistiska vinkeln? Om tio redaktioner skriver att räntan stiger, i samma tjänst, hur gör de för att skilja sig från varandra?
  6. Hur förhåller sig en reklamfri premiumtjänst till redaktionell reklam, som ju blir vanligare och vanligare?

De flesta av ovanstående frågor är faktiskt relevanta, oavsett om man lanserar ett Journalistik-Spotify eller inte. De är helt enkelt en följd av logiken på webben, där alla medier ändå spelar på samma plan.

Idé till intäktsmodell för journalistik

Det här är ett tankeexperiment. Jag har lagt ned ca 1/2 timme på att skriva ned nedanstående, som en kreativ övning, privat för mig själv. Vore intressant att höra branschkollegers åsikter om idén.

”Spotify för journalistik”

Problemet:
Mediabolagen är i kris eftersom gamla affärsmodeller (papperet, bland annat) är på väg ut men nya modeller ännu inte genererar tillräckligt med pengar. Annonser är inte tillräckligt inkomstbringande för att hålla innehållsproducenterna flytande under tiden.

Hypotesen:
Konsumenterna är villiga att lägga mycket pengar på sin mediakonsumtion även i framtiden. Vart pengarna går påverkas av den totala kostnaden för internetaccess, musik, TV, telefon, spel och nyhetsmedier. Konsumenterna är idag mindre villiga än tidigare att ha enskilda affärsförhållanden med varje mediabolag och föredrar aggregerade tjänster som Spotify eller App Store. Trenden går också mot att betala en fast avgift för obegränsad tillgång för mediainnehåll.

Konceptet:
Mediabolag går samman och startar en gemensam prenumerationstjänst för journalistiskt innehåll, ungefär som musikbranschen gjorde med Spotify.

Utformning:
Tjänsten är en klient som liknar en blandning av Google Reader och Spotify, där journalistiskt innehåll aggregeras och visas upp utifrån ”Senaste nytt” eller kan sorteras på avsändare eller ämne. Innehållet kan vara artiklar man läser eller strömmande media.

Intäkter:
Tjänsten finansieras främst med en månadsavgift som fördelas till innehållsskaparna per läsning/tittning/lyssning. Precis som med musikbranschen och Spotify sker en fördelning till rättighetsinnehavarna av innehållet, proportionerligt. Den användare som betalar får sitt innehåll presenterat annonsfritt, precis som i Spotify.

Gratis annonsfinansierat vs premiumvisning:
Man kan tänka sig en modell där gratisanvändare av tjänsten får titta på annonser som visas i klienten medan hen tar del av innehållet. Detta kan vara samma annonser som skulle ha visats på mediabolagets webbplats om besöket skett där istället. Betalande premiumkunder genererar en minst lika stor intäkt per visning till innehållsproducenten som en annonsfinansierad visning.

Tekniska förutsättningar:
Användaren tar del av innehållet i klienten, inte på respektive mediabolags sajt. Innehållet distribueras genom ett API från respektive mediahus.

Fördelar:

  1. En fast prenumerationsavgift sänker tröskeln hos konsumenter att betala för journalistiskt innehåll, utan att konsumenten behöver ha en prenumerantrelation till varje enskilt företag
  2. Affärsmodellen är beprövad från musikbranschen
  3. Innehållsproducenterna delar distributionsplattform, precis som de tidigare delat på tryckeri och tidningsutdelning
  4. Innehållet kan leva och vara intäktsbringande även utanför den egna webbplatsen
  5. Även mindre innehållsaktörer kan vara med

Nackdelar?

  1. ?

Offerrollen för kvinnor – och för mig

Jag är ett offer denna söndag. För min egen fåfänga och slarvighet. Skulle ta bort håret på ryggen igår, med hjälp av Veet hårborttagningskräm (för MÄN, märk väl!)

Tyvärr märkte jag inte att jag fick två små klattar Veet i nacken. Och när jag väl duschade av mig var det försent. Resultatet ser du på bilden. Fanken. Men ryggen är len!

Veet

Pär Ström pratar också om offer idag, men av ett annat slag. Säga vad man vill om Pär Ström, men han har i alla fall hittat en klockren persona: mannens bålde försvarare! En sån som Pär har utan tvekan saknats i det svenska debatt-persongalleriet, vilket också bekräftas av det utrymme han faktiskt bereds.
Som på SvD Brännpunkt där han nu tar upp exempel på hur media ger kvinnor offerrollen och framställer män som mottagare av (icke existerande) fördelar. Trots att fakta inte ger grund för den vinklingen. Faktiskt är det här Ströms mest intressanta inlägg i debatten hittills. Ofta tycker jag att han tar till de enklaste debattknepen – och plockar billiga poäng. Men de exempel han tar upp i den här artikeln är tyngre.

Och visst har han rätt – media har lärt sig att det lönar sig ekonomiskt att spela på kvinnors rädsla och upplevda utsatthet. Hur många gånger har du inte läst på en kvällstidnings löpsedel att någon diffust symptom är en dold kvinnosjukdom? Nånsin funderat på varför det aldrig står om dolda manssjukdomar?

Förmodligen för att det inte säljer. Kvinnor vill inte köpa en sån tidning och inte heller män.

På samma sätt skrivs det ofta om olika ”kvinnofällor”, något som Ström också tar upp i artikeln. SMS-lån är den nya kvinnofällan. Ursäkta, vilken kvinnosyn förmedlar inte ett sånt påstående? Är kvinnor mer lättlurade än män, alltså? Är kvinnor sämre på att ta ansvar för sin egen ekonomi? Knappast. Att pressen över huvud taget gör såna påståenden på regelbunden basis är faktiskt under all kritik. Men det säljer, uppenbarligen. Myten om den ständigt utsatta och ansatta kvinnan säljer som fanken. Förmodligen är det kvinnor som köper.

Sen håller jag inte alls med Ströms slutsats, att den här mediarapporteringen har med feminism att göra. Det är nonsens. Snarast bör man fråga sig vem som vinner på det här fenomenet. Tidningsutgivare förstås. De vinner ekonomiskt. Som t ex Mikael Nestius på tidningen City som ständigt bedriver kampanjjournalistik som utmålar kvinnor som offer.

Men de som också vinner är männen som gärna ser att kvinnor är rädda. Män som gärna ser att kvinnor uppfostras till att vara ängsliga, och oroliga för att gå i nästa kvinnofälla och råka ut för nästa kvinnosjukdom. Innan de blir våldtagna. Det vill säga samma män som gärna ser att kvinnor inte klarar sig utan en karl som skyddar dem. Det sorgliga i det är förstås att många välvilliga feminister och journalister spelar såna män i händerna genom att beskriva kvinnors liv som ett slagfält och ett skräckkabinett. Och, som Stephan Mendel Enk påpekade i sin utmärkta bok ”Med uppenbar känsla för stil” för några år sen, även de snälla killarna vinner på att tjejer är rädda för elaka män. För det är ju hos de snälla killarna som tjejerna söker skydd.

Såväl Pär Ström, Citys patosfyllde chefredaktör Nestius som många feminister skulle faktiskt behöva komma upp ur sina skyttegravar och se verkligheten lite mindre svart eller vit.