Update: Jag hade inte direkt tjänsten webbadressförlängaren i bakhuvudet då jag skrev nedanstående. Hade helt glömt att den var på G, faktiskt. Men den är kul!
—
Jag hamnade i diskussion på twitter om det kloka eller okloka i att Sveriges radio byter URL från sr.se till sverigesradio.se. (Det började med Jardenbergs blogginlägg.) Här tänker jag inte gå in på just fallet Sveriges radio, för beslutet har egentligen inte nåt med mig personligen att göra – och det är bättre om de som är ansvariga för det yttrar sig om hur de har tänkt. Annars gör jag mig till någon sorts talesperson för marknadsavdelningen, direktionen och andra kloka i företaget som säkert hellre för sin egen talan.
Men principtänket bakom håller jag definitivt med om, så det kan jag säga några ord om. Det finns nämligen några starka trender som ger stöd för beslutet att SR blir Sveriges Radio och samtidigt byter url från sr.se till sverigesradio.se.
URLer blir inte kortare, de försvinner helt
Har hört argumentet att URLer idag blir kortare och kortare som en trend, men ingen har lyckats ge mig några exempel. Att Twitter inte accepterar långa URLer är inte ett bevis, det är en anomali som ett otal förkortningstjänster tar hand om. Twitter är en tjänst i sin linda än, där problemet med att adresser är för långa och måste kortas av kommer att tas omhand av alla de tjänster som nu växer upp med Twitters API som bas. I själva verket kan jag inte se ett enda tecken på att det finns en trend där URLer blir kortare och kortare. Istället är det Facebooks dela-funktion och webbläsare som Chrome och Firefox som visar framtiden för URLen. Den kommer snarast att bli oviktigare och oviktigare. Det hänger även ihop med Facebook Connect och OpenID. Delar du något in till Facebook (utifrån) så kommer du till ett formulär där du kan skriva några ord om det du delar, men själva länken/URLen omvandlas av Facebook från kod till en semantiskt begriplig textlänk tillsammans med metadata. Finns det bild och beskrivning så dyker de upp och den dina vänner klickar på är inte en URL utan en rubrik.
Samma sak gäller delning för SVT Play, YouTube och ett otal andra inbäddningsbara tjänster: du får en semantiskt begriplig funktion att klicka på, inte en länk.
Den här trenden förstärks av att vi går mot sömlöshet mellan olika tjänster, dvs du är alltid inloggad, överallt. Det möjliggör mer kontroll av hur korslänkar och trackbacks ser ut och beter sig: både den som delar med sig och den som tar del av något är inloggade och har valt att ha kontakt med varandra. Då kan tjänsterna också öppna för metadata, inbäddningar och extrafunktioner.
RSS genombrott som distributionsform skyndar på detta, då användarna snabbt vänjer sig vid att en länk ska ha en begriplig rubrik och förmodligen även mediafiler som bilder och ljud och video.
Resultatet kommer att bli att fler och fler länkar har en begriplig utformning i klartext med tillhörande mediafiler. Vänner kommer att guida varandra mellan webbplatserna med metadatas hjälp snarare än URLer. Klipp och klistra-eran går mot sitt slut.
Sen jag gick över till först Firefox och numera även Chrome ser jag att webbläsarna i sig också är inne på detta. I Chrome är det tydligast där URL-fältet och sökfältet är samma. Du skriver aldrig www… längre utan du skriver namnet på det företag eller den tjänst du vill komma till. Vill jag till Facebook skriver jag Fa.. och sen fyller webbläsaren i resten. Liknande i Firefox: skriver jag Sveriges Radio i adressfältet och klickar på return så kommer jag till Sveriges Radio på sr.se utan att behöva kunna adressen.
I min Iphone är det likadant. Autocomplete är det bästa sedan skivat bröd för trötta mobilfingrar.
URLen som bärare av någon unik information i sig är på väg att försvinna. Det viktiga blir rubriker, interkonnektivitet mellan olika tjänster, metadata och delningsfunktioner. Navigering och sök blir samma sak. Det här gör att URLens funktion förändras från verklig adress till något annat. Den blir en del av varumärkesstrategin.
Man heter som sin adress, och tvärtom
Tittar man på de internettjänster, medier eller andra, som kommit fram under 2000-talet så hittar du väldigt få bland de framgångsrika som har en URL som skiljer sig från tjänstens namn. Vill man ha en kort URL så väljer man också ett kort namn på tjänsten. Trenden vid namngivning är förstås solklar: ett unikt namn är bättre än ett tydligt namn. Som Joakim Jardenberg påpekade så heter Flickr inte theworldsbestphotosite.com utan Flickr. Så sant. Men de heter samma sak som sin URL. Det gör alla, utom ett antal äldre mediasajter, och dessa har ofta ett dubbelt namnbruk. Dagens Nyheter heter t ex Dagens Nyheter bara på sin förstasida på papperstidningen, i övrigt pratar man om sig själv som DN. Därför kan de ha dn.se. Medan Aftonbladet har aftonbladet.se och inte ab.se.
Anledningen är rätt simpel: folk navigerar och söker med klartext, inte förkortningar. Känner man en tjänst eller företag under ett namn är det det namnet man söker på och navigerar till. Om jag hör (t ex) Sveriges Television i TV varje dag så kommer jag att söka på Sveriges Television på Google. Hör jag däremot SVT kommer jag att söka på SVT.
Sen kan det ju förstås diskuteras om ett företag som SR borde byta namn till Sveriges Radio, överhuvudtaget. Den diskussionen ger jag mig inte in på, framför allt för att det finns andra som kan sköta den diskussionen bättre än jag. T ex varumärkesexperter. Men då det namnbytet sker, finns det inga som helst argument mot att byta URL samtidigt.
Henrik Tornberg 
Håller med dig. Och det här måste vara 2010-talets första icke-fråga. URL:er är en kvarleva från en tid innan vettiga sökmotorer, då antalet sidor globalt räknades i några få hundratusen och URL:en var enda sättet att navigera på. Och att det inte var särskilt lämpat för människor ens då, visar om inte annat antalet bokmärkes-/favorithanterare.
Idag är URL:en i det närmaste överspelad – i Chrome skriver man, som du påpekar, in vart man vill, inte kryptiska http:// adresser. Och sajter blir mindre och mindre relevanta som helhet, man hittar det man vill efter metadata, efter innehåll och inte efter domännamn.
Aftonbladet heter inte ab.se eftersom den domänen varit blockerad i systemet. Om den funnits tillgänglig hade de hetat så. Det vågar jag sätta pengar på.